tisdag, december 29

Hag kom precis hem från en tur till lampaffären och Mio med pappa. Varje gång jag är här mår jag så himla bra. Det är så mysigt och lugnt och framförallt så är det annars ständigt dåliga samvetet över pappas ensamskap såklart helt borta. Jag kan nästan inte berätta hur skönt det är. Mammas närvaro här är också lättare att bära nu, lite mysig till och med. Den var jobbig i början. Alla ställen hon har suttit på, alla blommor hon har pillat med, hennes doft i badrumsskåpet. Det var lite för svårt att liksom värja mig där i början, då när allting var så extremt påtagligt ändå och sorgen så djup och så grund samtidigt. Nu när den är mer molande och minnena inte uteslutande är från den sista sjukdomstiden utan släpper igenom det fina, dom mjuka, alla skratt så är det istället fint. Jag går och letar i kokböckerna efter hennes handstil, klappar på hennes plats i soffan och öppnar badrumsskåpet på vid gavel när jag är på toaletten och jag saknar, längtar, minns. Det var ju inte så här det skulle bli, men den här verkligheten fungerar den också. Den är också ett liv. Den har också en mening, tvärtemot vad jag kände där i våras när mörkret helt tagit bort min livslust. Jag skrattar från magen igen. Inte heller det går förmodligen att beskriva storheten i.

3 kommentarer:

st germain sa...

Åh. Detta är så fint att läsa.

Anonym sa...

Tack för att jag fick läsa detta fina, mejlade inlägget till min syster och min moster då vi förlorade vår mamma/syster i cancer för en tid sedan, alldeles för tidigt som det så ofta är. Så fint och trösterikt att läsa detta. Vi bär dina ord med oss. Tack <3 Allt gott till dig, Linn! /Elin

Linn sa...

st germain: tack! Kram

Elin: Jag beklagar förlusten! Hoppas ni kan hitta lite ljuspunkter ni också. Och vad fint skrivet av dig, tack så jättemycket! Och det blir lättare att hantera, fast det kanske inte känns så. Kram!