tisdag, juni 11

Ni vet när man får känslan att nåt är fel, fast man inte kan sätta fingret på vad? Jag har den nu och jag hatar den så innerligt. Jag vet att jag inte kommer kunna sova inatt och A är hemma hos sig så jag kan inte grina på hans axel heller och...jag vet inte. Det känns lite som att jag går omkring och lurar mig själv. Som att jag är en bluff. Som att det kan inte vara jag som lever det här livet, det måste vara en bluff. Som att A kommer sluta vara kär i mig för så bra som han tror att jag är är jag ju inte och en dag kommer han komma på det. Som att all tur jag har haft under åren med jobb och vännet och grejer har varit lite på låtsas. Som att den fula personen jag är inuti kommer bryta sig fri och ba fuck you! till allt som betyder nåt för mig. Som att man inte kan få allting och vara lycklig för att världen inte funkar så. Den känslan har jag nu.

4 kommentarer:

Åsa sa...

Ja, jag vet precis... fullkomligen hatar den känslan. Vilket kanske inte hjälper dig precis nu. Och jag känner ju inte dig så jag vill inte vara alltför hurtpeppig eller nåt, MEN... man har såna dagar... och dom suger. Och sen har man bra dagar och då känns dom så mycket bättre. Kram på dig.

Mirijam sa...

Litet tips: Du blir alltid sån när du varit iväg på galej på och kommer hem och landat lite. Andas dig igenom det bara!

Linn sa...

Åsa: tack!! Och jag vet ju det också, men jag önskar att den känslan överhuvudtaget aldrig skulle visa sin fula nuna.

Mirijam: hahaha! Gött att jag inte är förutsägbar. Och bra att veta. Nu ska jag andas genom det, ta en långpromenad och barnvakta en ettochetthalvtåring som bara skrattar hela tiden. Sen är det nog bra igen.

Cinderalley sa...

Jag skrev ett liknande inlägg på min blogg för ett tag sen och då var det någon som kommenterade att det är en psykologisk diagnos som kallas "impostor syndrome". Rätt intressant ändå, tycker jag.

http://en.wikipedia.org/wiki/Impostor_syndrome