Om döden

 Jag har tänkt mycket på det här ämnet sen jag var med och upplevde det själv i en nära relation. Jag tänker på döden. Att uppleva död gör någonting med en. Jag tänker inte låtsas som att jag pratar för alla som har på nåt sätt drabbats. Allas upplevelse är deras och döden kan se olika ut. Jag har upplevt den uppslitande versionen och den efterlängtade vilan. Eller jag har ju inte upplevt döden alls egentligen eftersom jag lever, men jag har stått bredvid. Det är svårt att veta om mina tankar och känslor kom innan eller efter för jag kommer knappt ihåg livet innan. Jag kommer ju ihåg minnen och så där såklart, men inte om vissa resonemang fanns redan då eller om det kom med och/eller efter mamma dog. För mig personligen är det som ett före och ett efter. Då, när jag hade en mamma, och nu, när jag inte har det. Okej, det lät ju banalt men det är som att livet innan var en sak och livet efter är nåt annat. Inte bara för att tiden och timingen gjorde att mitt liv nu är helt annat än det var då. Jag har bott på fyra ställen där mamma aldrig har satt sin fot. Jag har gift mig. Jag har fått två barn. Jag har bytt jobb, och sen bytt jobb igen. Jag har flyttat till Lidköping. Inget av det, förutom kanske bröllopet och vår första lägenhet, visste mamma ens om innan hon dog. 

Det är klart att det blir en annan typ av liv då. Det är klart att jag hade gjort vad som helst för att få uppleva allt det med mamma. Men nu blev livet inte så och hur sorgligt det än är att tänka tanken att vi inte får dela på allt det här så är det här också bra. Livet går vidare och plötsligt en dag så är det inte det första man tänker på. Eller det enda. Och igen, hur gärna jag än hade önskat motsatsen så blev livet så här. Det går liksom inte att leva det enda livet vi har och samtidigt önska att det var ett annat. Det går inte att fastna i vad som kunde ha varit när det enda vi vet att vi har i vårt eget liv är här och nu.

Döden har gjort mig oförmögen att tänka eller drömma framåt för att jag vet hur bräckligt livet kan vara. Döden har också fått mig att uppskatta det jag har, istället för att sörja det jag inte har. Till sist har döden gjort mig ganska neutral till själva döden som företeelse. Jag vet inte om det är realisten i mig eller om jag är en oempatisk sten, men döden som en del av livet känns så mycket mer naturlig nu. Vi styr inte över den. Vi kan inte bestämma över den. Den händer och livet är ett liv fram tills dess. 

Jag menar inte att jag inte känner med varje enskild förlust bara för att jag accepterar att döden är en del av livet. Min (fd ingifta) moster har precis förlorat en förälder, mina kusiner sin morfar. En av mina barndomsvänner sörjer sin nyligen bortgångna pappa. Min mans bästa kompis har obotlig cancer. Jag känner otroligt mycket med alla drabbade, men jag har ingen barriär mellan mig och själva döden. Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är som att jag liksom accepterar att det händer för att jag har accepterat att det kan hända. Förstår ni vad jag menar då? 

Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Min egentliga tanke med att skriva om det var egentligen en reflektion över hur jävla dåliga vi är på döden i Sverige. Hur vi som kollektiv liksom ignorerar döden och gör allt för att undfly den (well, ett rätt så selektivt urval av grejer iallafall) så när den väl inträffar kan vi inte ta åt oss den. Döden är ju ofattbar som fenomen på nåt sätt, men genom att aldrig prata om den blir den Det Onämnbara. I andra kulturer är döden mer närvarande. En del sitter vaka efteråt. Sorgeprocessen blir något kollektivt. Andra har så mycket död runt omkring sig så det är oundvikligt att det blir en del av livet. 

Här är det en väldigt solitär upplevelse. Rädslan för att göra fel och säga fel isolerar de drabbade. Jag har varit på bägge sidor och även om jag försöker ändra på det så finner jag mig själv i den situationen ändå; att jag inte hör av mig eller vet vad jag ska säga.

Varför är det så här? Varför vågar vi inte tänka på döden? Vad skulle hända om vi liksom embraceade det faktum att det enda vi vet om livet är just att det tar slut? Skulle vi bli mer närvarande? Skulle vi bry oss mer om varandra? Hade vi älskat mer? Uppskattat dom mindre sakerna mer? 

Jag tror ju det. 

Det är väl inte nån idé att ens säga no jinx för nu förstör jag väl allt här oavsett

 Jag längtar till helgen igen. Jag vill vara med mina barn som verkar ha kommit in i nån fullkomligt ljuvlig fas (NO JINX!) och jag är så kär i dom. Dom leker så himla bra med varandra och det gulligaste: dom längtar efter varandra på dagarna. När jag lämnade häromdagen grät Nils för att han saknade Ellen så mycket efter att vi hade lämnat henne på hennes avdelning och när dom ses är det första dom gör att kramas och berätta att dom älskar varandra. Insert gråtglad smiley. Dom leker och leker och pratar och fnittrar och alla sitter (typ) vid matbordet när det är mat och äter (typ) maten och lyssnar (typ) när vi säger till dom. Nattningarna tar en kvart och alla sover hela natten och vaknar med ett ÄR DET MORGON NU? HURRA!! Eller jag och Andreas kanske inte riktigt känner hurra, men det är ju svårt att inte bli lycklig när den ena frågar den andra om den vill leka och dom sen smyger upp och börjar leka utan vår inblandning. Dom har det toppen på förskolan, men jus nu vill jag bara att dom ska vara hemma hos mig. Jag har roligt på jobbet och har fått två ytterligare projekt som känns jättekul och mitt huvudprojekt är godkänt och ska strax starta och ändå vill jag bara vara med mina barn just nu. 

Nåja, så funkar ju inte livet så nu sitter jag här och kollar på andra företags kategorier på deras webshoppar och kartlägger och äter hemmagjort bröd. Kaffet står i ett sånt här tjockt duraplexglas mitt framför mig och är exakt rätt temperatur. På köksbänken står en deg och jäser och tulpanerna på vardagsrumsbordet är precis sådär perfekta i gränslandet mellan levande och skrumpna. Natten håller på att dra sig tillbaka och raden med höga gamla tallar avtecknar sina siluetter mot en allt ljusare himmel. Det enda jag hör är kylskåpets surrande, vattnet som porlar i takrännorna och fläkten på datorn. Så här tyst var det aldrig i Stockholm. 

 En ny helg till historieböckerna. Det var ingen speciell helg. Den lunkade på precis så där som man önskar att helger ska lunka på med lite utomhusfika och promenader och gnistrande snö i strålande sol. Tills jag nästan dödade min son. Nej, såklart inte med flit men jag gick emot min instinkt och skickade iväg ungen nedför en skitlång pulkabacke utan hjälm och han for rakt in i en gammal ek som säkert var minst 1 meter bred. Som tur är hade eken såna där rötter ovan jord så han åkte liksom upp på stammen och sen for han åt sidan och landade någon meter bredvid så det enda som hände var att han klagade lite på ont i handen i nån minut och sen ville åka igen. Själv var jag så fokuserad på vad som hände och om han landade fel, hur det gick med armen, hade han ont i nacken eller huvudet osv så jag helt missade att han ju likagärna hade kunnat åka med huvudet rätt in i trädstammen. Hade han haft snowracern och suttit framåtlutad hade han ju gjort det. Hade han suttit upp lite mer hade han gjort det. Hade trädet inte haft såna rötter hade han 100% gjort det. Nu gjorde han inte det. Han verkar ärligt ha exakt noll men av händelsen och sjöng och dansade strax efteråt, men jag hade kunnat förlora min son as we know him. Bara för att jag såg andras barn åka utan hjälm och själva. Bara för att jag inte orkade med tjatet. Bara för att det var en jättebacke och helt tomt på folk och liksom vad skulle kunna hända? Att en treåring absolut inte fattar att man kan bromsa och ha oturen att få felskär och åka in i skogen kan hända. 

Det kan absolut hända. UPPENBARLIGEN kan det hända. Så om nån mer än jag tänker att äsch, det är inte så himla noga så kan jag med den här erfarenheten i ryggsäcken säga jo, det är noga. Be safe osv. 

Nu ska jag andas lite mer i fyrkant och försöka mota bort ångesten. Läste om Jennys räkor i strumpan (höjer med klänning ut och in på styrelsemöte OCH skjorta ut och in på anställningsintervju) och känner ändå att jag kan bidra med det här totala lapse of judgement från min sida. 

Moving on till nåt roligare då: nu har vi bestämt oss för hur mycket vi ska spara (och hur och var) och vad vi ska göra mer för förändringar och varför och vad vi vill med våra liv. Vi har väl kommit fram till att vi vill ha en bra pensionsplan. Vi har lite sparat privat och bägge två har tjänstepensionsavtal, men vi ska öka på det lite genom löneväxling i samband med avtalad löneökning. Vi är nöjda med bufferten vi har och sparandet till barnen löper på som vanligt. Det vi ska göra är däremot att börja med lite mer planerat spenderande och också kolla över våra matkostnader. Med dom skillnaderna kommer vi spara 20% av vår nettoinkomst långsiktigt och ytterligare 10% till kortsiktiga grejer som typ trädgården eller semester eller whatnot. Sen tänker jag vara lycklig och leva life osv. 

Spara eller slösa?

 Vilket engagemang! Vad kul det är! Jag får ju också ytterligare en bekräftelse på att våra matkostnader är bananas jämfört med andras. Jag skrev lite i kommentarerna till förra inlägget om varför, men vi har alltså matkostnader på mellan 10-12 000 kronor i månaden. Sista kvartalet förra året låg det på mer än så också, vilket är mest relaterat till att barnen var hemma mer än 2/3 av tiden = lagad mat 2 ggr per dag (varav rester ingår obv) + mellanmål och utflykter och lite mer take away pga ORKA LAGA MAT JÄMT.

Jag vet också att vi lägger orimliga pengar på typ dyra specialgrejer till Barnet Som Inte Äter för att han ska få i sig nånting annat än bara processat protein. Vi har ett gediget flöde av Alex och Phil-smoothies aka den dyraste barnklämmisen som finns. Dåliga dagar går det smoothies för nästan hundra kronor per dag här hemma. Göra egen? Ja absolut att det funkar på det äldre barnet (som inte behöver nån stödmat), men det yngre rör ej hemmagjort smoothie. Det spelar ingen roll om vi har i exakt samma sak, om han är med och gör den, om han får välja eller ens om det typ är glass i. 

Han. Tänker. Absolut. Inte. Smaka.

Så, eftersom vi har pengarna att köpa det han äter för så har vi gjort det. Nu har han typ slutat med blöjor och välling (färdiggjord på tetra) så det försvinner ju och han har dessutom börjat äta lite på förskolan så behovet av att ha smoothies på hyllan där/vid hämtning har försvunnit. Det är ju pengar som kommer ta bort sig själva när behovet inte längre finns, men vi har nog rätt låg motivation till att skynda på det. Edit så här dagen efter: vi pratade om det lite på lunchen igår hur bananas det är att lägga vad som skulle kunna vara en jävligt schysst semesterresa på typ mosade jordgubbar och bestämde oss för att prata med barnen. Eftersom vi sparar pengar på varje ej konsumerad smoothie/välling här hemma och vi vill att barnen ska förstå vad spara först är (eftersom vi OBVIOUSLY inte kan det som vuxna) så tänkte vi att vi slår två flugor i en smäll. För varje smoothie/välling som dom INTE konsumerar när dom vanligtvis skulle göra det och väljer nåt annat istället typ macka, frukt bla bla så får dom ett sparstreck som är värt 5 kronor. Så kan dom själva spara ihop till vad det nu är dom vill ha (bilar, enhörningar och godis tydligen). Vi får väl se hur det går men sen vi sa det har ingen smoothie ätits och ingen välling druckits så ptja, börjar bra?

Nu blev det ett litet sidospår men det jag skulle skriva här är att vi ju har höga utgifter generellt. Om vi får in ungefär sjuttio tusen och lägger kanske tjugo av dom på räkningar, husräntekostnader, försäkringar, streamingtjänster, bilar och bensin, CSN, förskoleplatser, a-kassa och whatnot så är det ju liksom rätt mycket pengar kvar efter det. Mer än vad många får ut netto innan räkningar. Det ger ett otroligt privilegium att kunna välja att bara bränna pengar. Vi amorterar 8000 och sparar 4000, vilket ju borde ge ungefär 35-38 000 kronor över efter alla "fasta" kostnader och grundspar är gjort. Det är mycket pengar. 

Jag såg tipsen om att skriva ner varje utgift och gå igenom vad det faktiskt är som kostar och jag gör det ibland, men det slutar alltid med att vi liksom lite rycker på axlarna åt det. Säger att vi ska skärpa oss med nåt speciellt, men ja gör väl inga större uppoffringar så att säga. Grejen är väl att vi har inget sparsug. Både jag och Andreas liksom saknar motivationen och viljan att ändra oss. Jag tänker inte prata om Andreas anledningar (för jag vet dom inte egentligen) men för mig handlar det nog om att 

1) vi har en så jävla trygg bas. Vi har en buffert på flera hundra tusen redan. Jag har liksom svårt att motivera varför det ska bara liksom ligga pengar där. Jag vet, ränta på ränta blabla. Det handlar inte om att jag inte VET. Jag vet hur man/vi kan spara pengar. Jag vet hur man snålar för jag har varit där också. Jag vet hur det känns att inte ha några pengar den femtonde och försöka skramla ihop nudlar och pasta och gröt sista veckan. Eller kanske är det just det som gör att jag liksom inte VILL? Jag VILL inte offra nåt i mitt spend it all-liv? Vilket leder mig till 

2) jag kan inte se framtid. Jag har inga planer och inga mål och efter att ha gått Peppes och Majas Friday Lab som är SKITBRA för alla som behöver hjälp med planering och gillar mål så insåg jag att jag mår dåligt av desamma. Att tänka framåt i tiden ger mig stark ångest. Alltså vi pratar inte om typ sommarsemester eller liksom vad jag skulle vilja renovera i huset, men livet framåt. Om ett år, tre år, fem år, tio. Det har med mammas död att göra, absolut. Den slog med ett jävla bang upp dörrarna till livets bräcklighet och insikten att det enda vi faktiskt har är just nu och sen dess har jag inte kunnat stänga den. Det har också att göra med att det jag har drömt om i livet tidigare är min verklighet nu. Jag har längtat efter det här förhållandet hela mitt liv. Det var Andreas som var nyckeln till mig. Han är mitt livs kärlek och min stora trygghet i livet. Och barnen. Jag har längtat efter barn så länge jag kommer ihåg. Det låter väl helt befängt att säga men längtan efter fler barn kom redan på BB med Ellen, trots förlossningen. Nils gjorde min själ hel. Jag har precis allt jag vill ha och jag vågar inte tänka tanken på framtiden för då vet jag inte om jag kommer ha allt det jag har och den tanken kan jag inte fullfölja.

Så vi gör vårt liv precis här och nu till en fest (well, as much fest as you get med två jävligt jobbiga minimänniskor). Vi kan handla utan att ens tänka på vad det kostar. Jag behöver aldrig fundera på huruvida det finns pengar på kortet när jag går in i en affär och vill vi ha nåt så kan vi köpa det (within medelklassreach). Det vill säga vi slösar. Det flyger ut pengar. På mat, på blommor, på leksaker och kläder och hyllsystem och lampor och mattor och vinterkläder och tusen elektroniska dagstidningar. 

Jag behöver ju inte säga att det är privilegiat för vi hade inte haft den här konversationen om det inte vore för att vi har pengar. Kanske handlar det också om vår egen resa? När vi träffades hade varken jag eller Andreas nåt direkt sparkonto. Jag hade en lägenhet som säkerhet och hade precis fått upp min lön lite grann. Sen dess har vi köpt och sålt lägenheter som har genererat otroliga pengar och jag tror att vår bruttolön har ökat med drygt 30% trots föräldraledigheter. Det finns absolut en viss mängd känsla av unn i vår spendering. Min löneresa har gått från 23 500 kronor hösten 2009 till mer än det dubbla så här dryga 11 år senare.

Men, nu är det februari. Jag har gjort min läxa. Det finns ju faktiskt roligare sätt att spendera pengar än det vi gör just nu för längtet efter nånting är ju egentligen halva nöjet. Jag fick en köksmaskin i julklapp (älskar den!) så plötsligt har vi bara hembakt bröd. Barnen börjar bli stora och om Nils slutar med välling på kvällen kommer han vara torr på natten och då är blöjor också long gone inom kort. Pandemin har gett oss en möjlighet att liksom kickstarta typ i smyg för vad ska man lägga pengar på nu? Är det nu vi lär oss, precis som barnen, att avstå från snabba kickar för nåt bättre längre fram?

Maten då?

 Hörrni, vad kul att vi verkar gilla att prata pengar tycker jag. Tack så hemskt mycket för att ni delar med er! Jag blev först och främst imponerad över hur mycket många sparar. Sen inspirerad. Sen otroligt fundersam på vad sjutton vi lägger alla våra pengar på för vi bränner ju en otrolig mängd pengar varje månad och jag känner absolut inte att vi har huset fyllt av lyxprylar. Nu har vi iallafall köpstopp på allt som inte är nödvändigt (mat = nödvändigt, nya vantar till barnen för att deras är borta = nödvändigt, snöskyffel så vi kommer ut med bilen=nödvändigt) åtminstone februari ut och jag har kollat över våra matinköp (som jag inte heller får ihop varför dom är så extremt höga, vi äter liksom inte hummer och rysk kaviar...) och när lönen kommer i januari ska vi spara FÖRST, inte sist som vi brukar göra.

I helgen satte jag mig dessutom och gjorde Stora Matlistan™. Det är en lista över mat vi brukar laga och mat som lät god ut (och passar vardagstid/vardagsork) som jag kan bläddra i för inspiration när jag gör veckomatslistan. Ja, jag gör en veckomatlista. Det vet ni ju by now. Det är det som kanske till 90% har räddat mitt äktenskap (som inte har varit i fara pga 👈) för utan hamnar vi i en ond spiral av att ingen tar tag i nåt, Andreas frågar "vad ska vi äta?", jag blir vansinnig pga han är väl för fan vuxen och öppna kylskåpet och fucking kolla vad som finns, han gör det och ska laga nåt som jag plötsligt ABSOLUT INTE är sugen på. Gud så härlig person jag är ändå känner jag när jag skriver det här. Lyllos Andreas som får vara gift med mig...

Iallafall. Matlistan. Den blev ungefär 70 rätter lång och är uppdelad i vegetariskt, kyckling, fläskkött och nötkött. Sen när jag ska planera veckan så gör jag en ögonbaserad inventering av kylskåpet och ser vad som håller på att gå ut, kollar frysen för att se vad vi har där och så försöker jag hitta på nåt på det. Sen skriver jag veckans handlingslista med det som behöver kompletteras och fyllas på. Det är gissningsvis här vi gör "fel" rent ekonomiskt för vi har alltid mat för flera veckor hemma. Någon skrev häromdagen angående sparandet att dom mår bra av att ha en sparad buffert. Så är jag 100% med mat. Nu har vi ju ett garage utan bilar i och ett av rummen där inne är mitt skafferirum. (Vi kan också ha köpt en frysbox på julrean.) Så när jag gör min inventering handlar det sällan om att saker är helt slut (förutom grönsaker/frukt/färskvaror) utan att det börjar sina i hyllorna i förrådet. Basgrejerna i förrådet typ tvättmedel, sköljmedel, schampoo, såpa och sånt brukar jag köpa på ÖoB när det är kampanj och jag passar ofta på när det är bra pris på krossade tomater, pasta, bönor och konserver i min vanliga handling. Sen handlar vi på Rekoringen kanske var tredje vecka och köper då allt nötkött, fläskkött, viltkött och färs som vi behöver. Då handlar vi ju inte efter mat vi ska laga just nu, utan mat som går åt här hemma. Förutom julskinka så har vi inte köpt oprocessat kött på Ica/Willys på hela hösten. Kyckling köper vi i vanlig mataffär för det finns inte på Rekoringen och processade grejer som färdiga köttbullar, pyttipanna eller kycklingpinnar köper vi såklart på Ica. Jag tycker ju inte att vi köper så himla dyra grejer egentligen, men jag tror att det är att vi har så inihelvete mycket mat hemma vid any given moment som är grejen. Nu vill jag gärna också säga att vi inte slänger speciellt mycket mat. Vi har ju barn och barn äter ju väldigt varierande så resterna av deras portioner slänger vi ju, men i övrigt är det inte mycket som vi inte använder upp. Rester äter vi till lunch och gör jag storkok som igår när jag gjorde chili con carne så blir det ju både mat, matlådor och hälften i frysen till en annan gång. Däremot har vi nog rätt mycket grejer i/till varje rätt. Det är ingen minimering i kostnad per portion som pågår. Jag har som grundtanke att vi ska få i oss 5 grönsaker vid varje lagad måltid och jag vill också att vi alltid har sallad/grönsaker till maten. Grönsaker är väl i och för sig inte så dyrt, men det finns liksom ingen kostnadsminimering i maten vi äter. Vi äter dessutom lagad mat till middag alla dagar i veckan om vi inte kör take away. Frukost till middag är en novelty här och händer kanske en gång i kvartalet. 

Men ni som är flera vuxna och flera barn och som har ett matkonto på 6000 kronor, hur gör ni? Obs jag är genuint nyfiken för det känns som en utopi för mig. Hur ser en genomsnittlig vecka ut för er? Vad äter ni? Alltså alla får ju såklart svara! Menade inte att vara exkluderande här, tänkte mest som jämförelse för mig själv.

Vill ni ha matlistan förresten? Jag borde ändå sätta mig och skriva in den digitalt så jag slipper oroa mig för att tappa bort mitt block så jag kan likagärna copy-pastea in den här sen.

Pengar. Pengar pengar pengar pengar pengar.

Jag borde få nåt pris för hur EXTREMT förutsägbar jag är. Varje år i januari ba åh jag måste städa och rensa och styra upp veckomaten och så ska vi spara. Sparbruari borde ju nästan vara ett tema här på bloggen med tanke på hur många år det har hållit på. 2021 är såklart inget undantag. Igår satt jag och Andreas och pratade om att vi verkligen behöver steppa upp vårt spargame. Vi har en disponibel inkomst på ungefär sjuttio tusen och vi sparar kanske... 3000? Vi amorterar 8000 kronor i månaden och det går ju att argumentera för att det är en form av sparande, men mest handlar det ju om att äga 0,1% mer av vårt boende varje månad eftersom det just nu är lånefinansierat till (räknar) 84,1%. Sen sparar vi nån tusenlapp till barnen och nån tusenlapp var i pension och that is alles. Spendera är vi uppenbart otroligt duktiga på,fast jag inte tycker att det är nåt direkt greppbart vad vi bränner så mycket pengar på varje månad. Eller ja, det är ju inte som att det här huset och förra huset liksom inredde sig självt helt gratis. Nu tänkte jag skriva att vi har en stående ikeakostnad på femtio tusen om året och sen tänkte jag NÄE det kan inte stämma och sen tänkte jag att jag inte vill ta reda på hur det ligger till. Vi har lagt minst 15000 kronor bara på förvaring sen vi flyttade hit (men nu är det ORDNUNG MUST SEIN i garaget, förrådet och groventrén å andra sidan) bara som exempel. Och ungefär 100 000 kronor på att måla om, slipa golven och byta all inbyggd belysning. Kan inte ens tänka på hur det skulle se ut på kostnadskonton om vi hade köpt ett hus med faktiskt renoveringsbehov.

Iallafall.

Nu ska vi försöka spara 20% av vår disponibla inkomst (förutom det vi redan sparar) i februari och mars. Och sen ska vi försöka att iallafall ligga på 20% av inkomsten inklusive amortering efter det. Inte för att vi ska bygga nån buffert, för det har vi en, men för att kunna vara lite mer spara först, konsumera sen. Eftersom vi inte har nåt jättemål med det här och livet ändå är så jävla trökigt just nu så kommer vi inte göra nån stenhård budget bootcamp grej och avsluta abonnemang och hålla på. Vi ska helt enkelt bara dra ner på konsumtionen på pengarna som blir kvar efter att vi har betalt alla räkningar, bensin och mat. Och eftersom jag vet att iallafall en del av er tycker att det här är kul att läsa om och är nyfikna så kan jag säga att vi betalar ungefär trettio tusen i "räkningar" varje månad. "Räkningar"betyder ränta+amortering, sparandet till barn+pension, leasingkostnaden för våra bilar, el- och sopkostnader, tv-bredbandsabonnemang, a-kasseavgift för oss bägge, CSN-avbetalning, förskoleplatser och försäkringar. Jag tror att det är allt? Sen tror jag att vi lägger ungefär 12 000 kronor i månaden på mat nu när både jag och Andreas jobbar hemma. 

Hur ser det ut för er? Vad är era fasta kostnader och hur mycket sparar ni? Använd procent om det känns obekvämt att prata faktiska kronor vettja.

On another note

Jag längtar efter mina barn. Det har varit så himla mysigt att vara hemma ihop senaste månaden och jag är inte redo för att vi ska vara på var sitt håll redan. Kan ha att göra med att jag inte riktigt vet vad jag ska göra på mitt jobb och därför sitter och läser amerikanska tidningar, men det är så tyst här. Absolut att mina barn kan låta som om dom är fjorton ungar samtidigt men det är så tyst nu. Ingen vill kramas. Ingen busar. Ingen tindrar med ögonen och fnittrar eller småpratar och leker. Gud vad jag älskar dom känner jag nu. 

Wannabe weekend warriors

Jaha, här sitter jag och ska jobba men Andreas har på CNN på tv:n på övervåningen och det är omöjligt att koncentrera sig på nåt annat än the divided states of america faktiskt. Jag är mest förvånad över att alla verkar vara så förvånade. HUR KAN DET VARA FÖRVÅNANDE ATT VITA KRÄNKTA MÄN GÖR DUMMA GREJER?! Det som är mest chockerande i mina ögon är inte att det hände utan hur ansvariga valde att svara på hotet. Med selfies och handhållning ner för trapporna till Capitolium och lite nej nej gör inte så. Jag läste en tweet imorse om att det är det ultimata beviset för vit makt att kunna promenera in i vad som borde vara det heligaste demokratiska monumentet utan att ens bli hindrade. Det är ju inte som att det inte finns poliser. 2000 stycken ska dom tydligen vara bara på capitolium, terrortränade är dom också. Det verkar bara vara så otroligt orimligt att det skulle kunna vara vita som är terrorister. Jag tycker ju att det sänder stora vibbar att det är okej att bara göra lite som man vill och ännu större signaler att det är skillnad på vita och alla andra. Under BLM användes ju tårgas och våld för att Trump ville posera med en bibel, i en i övrigt fredlig demonstration för övrigt. Som exempel. Vita män stal från staten igår och inget händer medan svarta män blir skjutna i ryggen när de försöker sätta sig i sin egen familjebil. 

Världen är så skruvad. Hur kan det få fortgå? Hur kan vi vara så indoktrinerade i vårt eget privilegium att vi inte reagerar mer? 

Tänk att det bara var fyra år sen Barack Obama lämnade över vad som gå kändes som ett hoppfullt land. Och se vad som händer när en idiot med meglomani som har förstått hur rädsla för förändring och förlorad makt påverkar folk får härja fritt. Någon på CNN sa igår att det här bara är början men frågan är om det är början på en våg av våld eller slutet på en?

Årslistan

God jul och god fortsättning och happy holidays och allt det där! Det är väl dags att avsluta även det här året med en liten lista, no?

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Nej, det tror jag inte. Eller jag har väl aldrig varit i karantän på det här sättet tidigare i och för sig.

Höll du något av dina nyårslöften?
Här är förra årets. Dom jag klarade är i fetstil.

Gå på en långpromenad i veckan (förutom det jag ändå gör)
Yin-yoga 30 min varje vecka.
Träna mitt naprapatprogram minst varannan vecka (otrolig förbättring från de noll gånger jag har gjort det hittills)
Läsa 25 böcker. (Kom faktiskt upp i hela 89 böcker 2020!)
Bara bjuda på vegetarisk mat när vi har folk hemma. (Vi hade väl inte supermycket folk hemma, men när vi hade det så blev det vegetariskt.)

Kommer du ha några nya för nästa år?
Nej, jag orkar inte med några nyårslöften. Jag vill fortsätta vara i naturen. Jag vill fortsätta läsa. Det får räcka så.

Blev någon av dina kompisar föräldrar i år?
Japp!

Dog någon som stod dig nära?
Nej. Låt det fortsätta vara så.

Vilka länder besökte du?
Jag var och hälsade på min syrra i England i slutet av januari. Precis innan pandemin alltså.

Är det något du saknar 2020 som du vill ha 2021?
Allt. Mina kompisar. Att sitta på en restaurang. Kramas. KRAMAS! Träffa nya människor. Få röra mig fritt utan panikkänslor/dåligt samvete.

Vilket datum från 2020 kommer du alltid att minnas och varför?
Jag är ju inte så bra på datum men jag kommer alltid minnas dagen när vi körde ner till Lidköping för att kolla på huset och för min intervju och jag fick jobbet och gick ut till Andreas i bilen och sa jag fick jobbet så vi kan väl köpa huset?

Vilken var din största framgång 2020?
Att vi följde magkänslan och flyttade från Stockholm. Att jag fick ett så roligt jobb och att det (hittills) har gått 

Vad är du mest nöjd med?
Att jag faktiskt är rätt bra på mitt jobb.

Största misstaget?
Mäklarvalet när vi sålde i Stockholm. Sälj aldrig med Per Knaust på Notar, tips.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Förutom några slängar förskolebaciller så nej. Vill helst att det förblir så.

Bästa köpet?
Vårt hus. Jag älskar det mer och mer för varje dag.

Vad spenderade du mest pengar på?
Vårt hus. Flytten, om vi ska ta något som inte är bestående. 

Gjorde något dig riktigt glad?
Att flytta till Lidköping. Att jag fick nytt jobb. Vårt hus. Min familj!

Vilka sånger/band kommer du komma ihåg från 2020?
Inte en enda. Alltså jag lyssnar nästan aldrig på musik. Jag är en sån som gillar när det är tyst.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare i allmänhet med små coronadippar skulle jag säga.

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Pausat.

Mindre?
Suttit med telefonen. Ja, i år igen.

Hur tillbringade du julen?
I vårt hus med pappa och min moster. Det var lugn och skönt och mysigt.

Favoritprogram på teve?
Jag kollar inte på teve. 

Bästa boken?
Jag har nästan uteslutande läst lättsmälta grejer och vi vet ju alla att det sällan är världsomvälvande böcker i den kategorin. Men läste alla Mhairi McFarlanes böcker nu under ledigheten och jag grät när jag läste alla utom en så jag får väl säga hennes böcker i allmänhet då.

2020 var på ett sätt det lugnaste året någonsin, och samtidigt verkligen inte. Vi flyttade 36 mil. Jag började på nytt jobb. Barnen började på ny förskola och i varsin grupp för första gången. Vi köpte ett hus. Det var fullt av förändring så på ett sätt har det nästan varit lite skönt att det inte har gått att göra nåt annat än att ta det lugnt. Nu längtar jag efter mina kompisar och efter att kunna bjuda hem ungarnas förskolekompisar och ha riktiga barnkalas och efter att gå på dejt med Andreas.

Jag håller alla tummar jag kan för en snabb vaccinationsprocess för nu är jag redo att vara i en vanlig värld igen.

 Min del av mötet blev uppskjutet. Vi ska ta det imorgon. När jag har lovat Andreas att vabba... ... ... Det kommer gå bra (skjut mig). Han har julavslutning på jobbet imorgon eftermiddag och jag har LOVAT att ta barnen torsdag fredag för han har tagit typ mån-ons (med några avbrott på nån timma här och där). Det är exakt prick såna här gånger som jag önskar att 1) corona drar åt helvete 2) min pappa bodde här istället för i Karlstad. Jag behöver en timma imorgon, that's all. Men det kommer garanterat bli möte klockan 15, mitt i Andreas julavslutning och mitt i vad som är våra barns absoluta HELL HOUR dvs inte direkt läge att hålla en presentation (och samtidigt inte låtsas om att jag vabbar eftersom jag inte vabbar på riktigt eftersom barnen är friska). Ja nä men lycka till till mig ändå.

ps. min chefs chef hann iallafall ge mig beröm. Två gånger. Jag är mkt glad därför. ds

Det är sol!

 Jag sitter i vårt arbetsrum på ovanvåningen och ser i webkameran att väggen bakom mig är helt fylld av solkatter. Vänder blicken åt vänster, ut genom fönstret, och ser blå blå blå himmel. Dom förra ägarna sa att man ser vattnet på vintern (löv ivägen på sommaren) men I dunno man. Tycker ändå inte att jag ser nåt vatten men det ÄR där iallafall. Andreas har gått ut med barnen så det är helt stilla i huset. Nej, nu hör jag dom utanför. En rosa och en gul dunjacka kommer springandes på gatan, ett tiotal meter framför Andreas. Det är min tur att "vabba" om nån timma. Andreas har möte och sen tar jag över för stafettmöten från klockan ett och framåt. Det är strategimöte klockan två och mitt projekt är största ämnet. Jag är lite nervös, för man vet aldrig vad som kan hända i dom mötena, men också glad för det vi har levererat inför mötet är sjukt bra. Jag har till och med lyckats få till en kvalitetsgranskning av vår primära lösning free of charge och imorse när jag hade möte med min chef så kläckte jag en idé som han blev så nöjd över så han genast ringde sin chef som godkände det på fläcken. Jag må lida av imposter syndrome då och då, men jag börjar också inse att jag kan vara rätt bra på det jag gör också. Får väl be att återkomma efter strategimötet med en känsloavstämning då...

Är DEN mamman nu

Ellen har ju som sagt varit sjuk. Hon är frisk nu men ja, en liten förkylning var det ju. Nils hostar pyttepyttelite, men det gör han ibland av uttråkning (??!) så vi gissar att han är frisk. Jag ringde precis till förskolan och sa att barnen tar jullov några dagar tidigare än planerat även om dom enligt alla regler hade kunnat gå till förskolan. Jag vet inte, vi kanske är skittöntiga men jag kände bara att vi är tre dagar bort från en nästan helt riskfri jul och nu ska man ju ALDRIG SÄGA SÅ HÄR men det är ju ändå svårt att bli smittad om man inte träffar nån annan. Vi får pussla lite onsdag-fredag och det kanske hade varit bättre för barnen att vara på förskolan än hemma med trökiga föräldrar, men det kändes rätt i hjärtat att göra så här.  

julklappslekar?

 Sitter och väntar på vad som troligtvis är ett rätt obehagligt möte med en sur man från Bulgarien som känner sig förd bakom ljuset. Det är han kanske lite grann, men hans företag hade första tjing och mest bakgrundsinformation och har missat helt i nästan alla möten hittills. Därför kanske vi inte bad dom ta fram ytterligare ett förslag, so sue me. Nåväl, satt iallafall och tänkte på en av mina topp två irritationsgrejer med jul: julklappslekar. Jag förstår 100% att alla inte har pengar att köpa dyra klappar för och att många ser julen som en enda stor konsumtionshets för bättre bemedlade (vilket är rätt mkt sant). Det jag dock inte förstår är hur det här med julklappslekar har blivit så himla stort? Jag pratar om typen där alla köper en julklapp för under 100 kronor och så lägger man alla i en hög och lottar eller har nån form av sno julklappen-lek (fattar den ännu mindre tbh). Hur kan det bli nåt annat än skräp som ingen nånsin använder av den typen av lek? Det är en utmaning att hitta en present i allmänhet för under hundralappen, men en "allmän" grej som alla faktiskt skulle gilla? Nä. Jag lägger absolut alldeles för mycket pengar på julklappar ('cause I can), men det som är roligast är inte att hitta det dyraste, utan att hitta något som jag tror att mottagaren skulle bli glad för. Jag och min syrra har rätt länge haft önskelistor som vi har skickat fram och tillbaka och nu börjar det kännas rätt mycket som ett rent pengabyte så vi har slutat med det vid födelsedagar iallafall (alltid nåt). Det är ju inte heller så himla mysigt. Men trots omyset så är ju gåvan iallafall önskad. Mottagaren kommer bli glad och saken kommer inte bara stå i ett hörn och samla damm och/eller säljas i en traderarensning. Och konsumtionsmässigt så behöver ju faktiskt inte en pryl för en hundralapp vara ett dugg bättre än en dyrare sådan i och med att det ändå ges nåt. 

Ska hon bara gnälla tänker ni nu? Ja, det ska jag absolut. Och också tipsa att om man vill göra nåt lite mindre konsumtionshetsigt så kan man väl istället köra secret santa (alla köper en present, men till en speciell person) och/eller komma överens om att årets klappar ska vara second hand eller egenproducerat. Nu börjar mötet hej!

Att man aldrig lär sig?

 Skrev ju att det var en vecka kvar "om ingen blev sjuk" sist. Klart nån blev sjuk. Jag var i och för sig sjuk förra veckan i rätt jobbig astma och fan vet vad som låg grund till det (ja, givetvis var jag isolerad. Andreas skötte hämta/lämna, vi får all mat hemlevererad blabla) men i torsdags blev Ellen lite snorig och sen jättehes. Hon är fortfarande lite hes, men i övrigt är det full fart och verkar inte ha drabbat henne nämnvärt. Andreas vaknade med ont i halsen imorse så vi får väl se hur det går för Nils. Barnen är iallafall hemma måndag-tisdag due to 48 timmars-regeln på förskolan, men jag är rätt sugen på att försöka pussla ihop onsdag-fredag också så kanske vi slipper dra på oss nåt mer innan jul. Vi har rätt mycket på jobbet både jag och Andy och har ju vabbat "en del" så ingen är ju egentligen supersugen och barnen har ju det jättebra på förskolan, men tre dagar känns ändå nästan värt det så här i superspridartider.

Det är typ fortfarande mörkt här och klockan är 08:53. Jag tycker mig skymta lite blåa stråk bakom molnen och isåfall är det fan jag som tar en lunchpromenad om några timmar.

Tjejen från landet

Det är torsdag. Äntligen. Dagarna har kommit ikapp min inre klocka som har trott sen i måndags att det har varit torsdag. Känslan när det går upp för en att det är måndag och inte torsdag? Besvikelse. Jag tror att det är kopplat till min oerhörda längtan efter jullov och att vara hemma och skrota med barnen (jag kommer ångra dom orden, ja). Nu är det bara sju arbetsdagar kvar inklusive den här (OM ALLA FÅR VARA FRISKA NO JINX!) och jag har alldeles lagom att göra på jobbet så jag vet inte varför jag längtar så mycket men jaja, nu är det så. Vår HR-chef ringde för övrigt precis. Vi har generellt väldigt lite med varandra att göra så min instinktiva känsla var Nu får jag sparken! och så inledde hon med att säga att en av ägarna hade bett henne ringa (dom är väldigt hands-on) och fast jag VET att jag gör ett bra jobb och att den personen verkar vara nöjd så kommer rädslan för avsked som ett brev på posten. Jag fick såklart inte sparken. Hon ville ha ett rekryteringssystem, avd saker som inte är samma. Häromdagen ringde inköpschefen och ville ha en leverantörsportal. Rekryteringsgrejen har med vår digitala värld att göra, vilket faller inom mitt ansvarsområde-ish, men någon leverantörsportal har jag då rakt ingen koll på. Det tyckte min kollega inte spelade nån som helst roll för jag tror att du är precis rätt person att prata med. 

Det är det här som är kul med att jobba i den här typen av företag. Nu råkar ju min arbetsgivare omsätta i runda slängar tre miljarder eller så och skulle kunna ha en betydligt mer hierarkisk inställning till...allt, men det är i grund och botten ett familjeföretag. Skapat för två generationer sen, fortsatt med familjen som enande kraft. Jag känner mig så inkluderad och uppskattad och fast det som i alla projekt går ett steg fram och två tillbaka stundtals så är det roligt. Det är mycket nytt och jag känner att jag växer både i min roll och som person, men det levererar också insikter i hur långt jag faktiskt har kommit. Jag KAN saker nu. Vi satt och pratade lite häromkvällen och jag insåg att jag inte längre tillhör juniorerna. Jag är en sån som har erfarenhet att hämta av, att dela med mig av. Jag har blivit en riktig vuxen.

Tänk att det här jobbet fanns HÄR? Eller på ett sätt såklart att det fanns här. Pga covid har vi ju inte alls kommit in i livet här rent socialt än, men det är nånting djupt nere i kärnan av min identitet som passar så så så bra in här. Lugnet. Det tar den tid det tar. Det sociala, att alla liksom pratar med varandra. Det kanske inte alltid är helt PK (room for improvement) men det är alltid alltid hjärtligt och trevligt och varmt och personligt. Jag gillar det. Jag älskar det nog till och med.

Längtar till lov

Jag vet inte om det är för att det närmar sig i tiden eller om det är min vanliga julpsykos som har slagit in, men jag längtar så himla mycket till jullovet. Jag ska vara ledig från fredagen innan jul till och med trettondags"helgen", 19 dagar totalt. Samma för Andreas och barnen (obviously). Med tanke på mitt förra inlägg som hade viss hint av panik så kan man ju tänka att jag inte alls borde längta efter att vara med min familj, men känslor är flyktiga osv. Sen är det ju viss skillnad på att vara hemma med barnen med två lediga föräldrar och att vara det med två föräldrar som försöker parera jobb samtidigt. Det blev för övrigt 3,5 vabbdag i november, så uppenbarligen jobbade jag rätt mycket trots vabb med tanke på att barnen var på förskolan totalt 8 dagar. Jag längtar iallafall efter att kunna gå upp på morgonen och...inte göra nåt speciellt. På vardagarna går vi upp senast kvart över sex och sen är det ju fullt ös tills läggdags. På helgerna behöver vi göra allt det där vi inte hinner/kan göra på vardagarna och igår gick jag upp 8.10 och sen hade jag första tiden bara för MIG när Andreas lade barnen vid halv nio. All annan tid på dagen gick åt till att fixa olika grejer. Absolut att det var mysigt och så, vi var bland annat och högg (sågade) vår egen julgran hos en bonde strax utanför Lidköping. Vi åkte till en gård och sen traskade vi, och bonden, över vägen och in i hans lilla granskog och gick där och botaniserade ett tag tills vi hittade ett perfekt exemplar. Sen köpte vi lite honung och ägg från hönan Greta och så drog vi hem igen. Idylliskt, som ni hör. Men sen var det ju full fart med att dekorera och fixa ljus och köpa mer pynt och laga mat och städa och blablablabla sånt som är livet. Så nu längtar jag efter ledigt. 

Den andra sidan av föräldraskapet

 Det här är första dagen på två veckor som barnen är på förskolan*. Jag känner mig helt tom. Jag älskar mina barn och dom är egentligen rätt enkla att ha att göra med, men fan vad det sliter att försöka jonglera VAB och jobb och vara i karantän och ändå försöka hålla barnen någotsånär sysselsatta. I lördags hade jag en riktigt jävla jobbig dag. En sån där dag när man är Världens Sämsta Mamma™ generellt, men också en sån dag när föräldraskapet verkligen känns som en boja. Det händer inte så jätteofta, men i lördags kom liksom isolationen pga covid, ensamheten det innebär, ensamheten i att flytta, jobbstress och känslan att vara helt fångad pga barnen bara in som en tsunami. Lite som klaustrofobi, fast i mitt liv är nog bästa sättet att beskriva känslan. Vi lever generellt ett liv som är väldigt barnanpassat. Det är inte 100% för barnens skull, det är också för min och Andreas, men det är klart att vi inte hade valt att äta 17.30 varje dag. Eller gå upp 05.45. Eller laga mat som ingen äter, städa när någon simultant välter ut en legolåda eller räkna med 20 minuter för att ens komma ut ur huset när man kommer på att det vore trevligt med en promenad. I lördags, efter som sagt två veckors KONSTANT jobb på nåt sätt (vakna, serva barn med morgongrejer, göra iordning sig själv, plocka iordning i huset, bädda sängen, sortera tillbaka grejer till rätt ställe, gå och jobba, byta av VAB, ta fram pyssel, läsa sagor, fixa mellanmål, städa undan, gå till lekplats, komma hem, plocka iordning, laga mat, plocka undan, pyjamas-borsta-tänder-natta barn, fixa julpynt, planera mat, handla mat, betala räkningar osv) med kanske en timma efter nattning på kvällen åt mig själv så kom den känslan. Typ JAG FÅR INTE PLATS I MITT EGET LIV. Typ att min enda reason of being är att vara en servicestation för andra och är det liksom det här som ska vara livet? Så kändes det. Och ja, men så ÄR det ju att vara förälder, men utan covid kanske man får lite mer utrymme för sig själv OCKSÅ. Jag kan göra allt det där om jag OCKSÅ får träffa en kompis då och då eller prata lite med någon kollega eller bara jag vet inte, gå i en affär. Se andra människor och interagera med dom. Om jag får läsa en bok eller kolla på en serie eller ha sovmorgon. Eller om jag slipper hantera mina barns tusen önskningar i några timmar. Då orkar jag göra allt det där sen (oftast). Så var det inte i lördags. I lördags var jag ensam med barnen efter tio dagars isolation och till slut hade jag så mycket panik så det enda jag kom på var att gå och duscha för att få vara lite i-fucking-fred och samla mig så jag orkade sista timmarna. För hur trött man än är, hur ledsen man egentligen är och hur dåligt tålamod man än har så finns det ju faktiskt inte något val med barn. Det är ju bara att bita ihop och gnata på, även när man verkligen känner att det är övermäktigt.

Det gick över sen. Andreas kom hem. Barnen vaknade på nytt humör igår och idag är dom på förskolan igen.

* Nils pedagog fick corona. Nils och Ellen började hosta och pga smittkedja med pedagogen fick vi stränga order om att hålla barnen hemma 7 dagar från symtomstart och sen lade vi till tre dagar extra för att försöka undvika smittkedjan ifall det var så att vi inte hade covid. Vi kanske hade det? Jag vet inte. Barnen hade enbart hosta i drygt en vecka. Inga andra symptom förutom extremt gnälliga. Jag fick frossa, fast ingen feber och hade ont i huvudet, öm i kroppen och lite orolig i magen. Det fanns inga testtider här som hade gett svar i rimlig tid så vi har inte testat oss. Tänker att jag gör ett antikroppstest om nån vecka istället.

förtydligande: barnen har inte gjort nåt speciellt eller varit hemska på nåt sätt. Dom har varit barn bara. Det är okej att tycka att det är jobbigt att bara vara i närheten av barn som är...barn.

Vad gör jag?

 Jaha, ni vill veta vad jag jobbar med allså. Okej! Jag jobbar som customer solution manager på hos en av Sveriges största matproducenter. Det är lika superluddigt som innan, eller hur? Mitt uppdrag är att titta på kundupplevelsen och driva projekt för att förbättra den. Eftersom nästan allting på ett företag påverkar kunden på ett eller annat sätt så kan det innefatta allt från att titta på prisstruktur och lönsamhet till att ta reda på hur kunden får vissa dokument eller tillgång till rätt/bra information. Det det just nu främst innebär är att fixa så vi får en ny e-handel för den gamla är utdaterad och ger absolut inte en bra kundupplevelse. Det är mitt "lilla" projekt och det innebär att förstå vår systemarkitektur och datan vi har och hur vi skickar den men såklart också att ta fram förslag på plattformar och partners, tidsplaner och priser på vad/hur/när en ny e-handel är och byggs. Det är vad som skulle ha blivit mitt första projekt. 

När jag började kolla på hur vi jobbar nu, hur det ser ut för kunden och vilka upplevelser dom har insåg jag dock att vi också har ett behov av nån typ av system som samlar ihop kundinformation (sk CRM-system). Informationen finns där idag, men den är väldigt spridd och svår att sammanställa snabbt. Det läggs alltså väldigt mycket tid på administrativa saker som tar ifrån det alla egentligen ska och vill jobba med. Därför gled mitt "lilla" e-handelsprojekt över på att titta på hur och vilka som skulle kunna leverera en lösning på HELA kundupplevelsen. Så nu har jag haft en massa möten med en massa olika företag om olika lösningar och så försöker jag sammanställa och rapportera vilka alternativ som skulle kunna vara rimliga för oss att använda framöver. Ja, alltså JAG gör ju inte allt det här själv. Vi är ju ett gäng hos oss som är med och kollar, men jag bokar möten och briefar och kontrollerar och frågar och ja, men driver på så vi kommer framåt någotsånär kontrollerat.

Två viktiga aspekter i allt det här är 1) att förankra i organisationen vilken information vi vill ha och hur vi vill jobba och 2) att se till att systemvärlden lirar med varandra.

Så jag pratar med IT och sälj och marknad och logistik och så lite leverantörer. Just exakt i detta nu sitter jag med och lyssnar på ett samtal mellan en potentiell leverantör och vår IT-avdelning där dom pratar om hur man kan skicka data mellan olika system. Jag blir alltid lika förvånad när jag faktiskt förstår vad dom pratar om.

Jobb

 Det har varit intensiva dagar det senaste. Plötsligt är mitt lilla projekt i allas blickfång och jag har bara några dagar på mig att leverera kort- och långsiktig leveransplan och förslag på partner/-s och kostnader osv. Imorse när jag borstade tänderna tänkte jag på hur mycket roligare jag har nu jämfört med förra jobbet. På mitt förra jobb lade massor av snubbar massor av tid på fräsiga powerpoints, men levererade in all honesty inte så mycket. Här levererar ungefär ingen snofsiga presentationer, men det händer desto mer. Jag trivs också personligen så mycket bättre på ställen där beslutsprocessen är dynamisk och folk är involverade än där det finns hierarkier i vem som får prata med vem osv. Här får jag tycka och fundera och vara med på att ta fram förslag. Det är skitkul. Och läskigt. Vissa dagar tänker jag ofta Är jag helt dum i huvudet? Är det kejsarens nya kläder där alla fattar, bara inte jag? Är jag sjukt naiv nu? Men försöker jag reda ut hur det ligger till och så har det hittills visat sig att jag nog inte är så himla dum i huvet iallafall. Det känns skönt.

Och det här är ju hur jävla luddigt som helst, inser jag nu. Var GÖR jag ens? Vad jobbar jag med? Vill ni veta det? 

 Jag håller tummarna. Och nu när det ser ljusare ut så har jag till och med följt CNNs sändning och ja, men hoppet lever ju ändå känner jag. Jag har såklart velat se en demokrat som president, men jag det slog mig imorse att jag inte har funderat längre än att Trump ska bort. Jag har inte unnat mig att tänka på hur det kan bli efteråt om Biden vinner, men imorse gjorde jag det. Dom senaste fyra åren har jag i princip ignorerat USA för att liksom mentalt överleva. Det har varit för mycket skada. För sjukt. För odemokratiskt. Och för skadligt. Men tänk om Biden vinner? Inte för att han kommer göra allting rätt, men vad skönt det isåfall blir att vakna på morgonen och inte behöva fundera på om en triggerglad maktfullkomlig gubbjävel har dragit igång ett världskrig. Tänk att slippa oroa sig för saker som i en relativt vanlig värld inte ens hade nuddat ens tankebana, men som under Trump har varit normalt. Som att presidenten av en av västvärldens ledande länder är faktafientlig. Nu måste jag tyvärr jobba lite, men hoppet lever. Det gör det.

På mindre vidrigt humör

 Det är bättre idag. Dels för att det inte längre skulle ha varit mammas födelsedag och dels för att jag instagrambiktade mig igår och fick så himla mycket finheter tillbaka så det kan räcka resten av året. Och för att jag nu har pratat med flera stycken som har med mitt projekt att göra och det känns lite mindre ensamt. Tänk vad kontakt med andra ändå spelar roll? Såklart fortfarande sur över USA och valet där, men eftersom jag inte kan påverka det öht så har jag valt att försöka minimera dess påverkan på min mentala hälsa här och nu. Dvs ignorera vad som pågår tills det är klart och fokusera på att jobba igen det som stressat mig.

På vidrigt humör

Min tur att vabba. Hittills har jag vobbat. Det är tamigfan den sämsta idén nånsin för jag känner mig stressad och dålig över jobbet och jag har helt ärligt nästan ignorerat barnen. Så dålig timing att dels börja jobba hemifrån och dels ha barnen hemma samtidigt. Och så är det val i USA och trots att jag har läst massor som pekar på motsatsen så tror jag att Trump vinner. Och så är det mammas födelsedag idag. Och jag såg också precis presskonferensen med Löfvén och co och jag känner rätt mycket att vi inte förtjänar att få så här mycket frihet. Vi ska följa rekommendationerna (som ju egentligen är fel ord pga i FHMs värld betyder det regler) men jag vet nästan ingen som gör det. Alla har sina egenpåhittade anledningar till att inte följa. Dom "måste" träffa kompisar eller träna eller gå på stan eller vad det nu kan vara. GE FAN I DET! Det finns inget som får mig att brinna i huvudet som när jag läser eller ser folk jag känner skita i det. Klart man får ha en liten middag? Det skadar väl ingen? Eller bara springa lite på gymmet? Jag blir tokig. Alla som gör det är idioter. Om du som läser här hittar på egna anledningar till att inte lyda: du är en självisk idiot, gå och skäms! Det är verkligen inte så himla svårt att stanna hemma i någon månad för att få bukt på det här. Vi har haft SÅ mycket frihet och många har kunnat ha en nästan normal sommar. Sånt vi inte kan styra över som att gå till jobbet eller skola/förskola är en sak, men fritidsaktiviteter är faktiskt alldeles jättelätt att hoppa över. Låt bli bara. JA det är trökigt och JA du kommer troligtvis på psykiskt sämre än om du skiter i det, men du leker med andras liv när du inte lyssnar. Fkn sluta med det. 

Det är min tur att jobba idag. Det gick bra tills alldeles nyss när strömmen gick i hela huset. Vi har några gubbar här som "stänger poolen" och hittills har dom då 1) gjort nåt med strömmen och 2) sagt att värmepumpen är trasig och behöver bytas ut för det är nåt fel med kompressorn (avd gånger när information flyger högt över mitt huvud och jag bara nickar och säger okej och sen googlar kostnad och försäkringstäckning). Nu verkar dom göra nåt som gör att huvudsäkringen löser ut för det blinkar och blinkar lite överallt hela tiden. Och nu kom Andreas och sa att en ny pump-grej kostar typ 25 000 kronor plus installation. HÄRRRRLIGT ändå. Nu blir det försäkringsbolaget och/eller åberopa dolt fel mot förra ägarna för jag orkar faktiskt inte betala för en grej till som inte funkar i det här ändå rätt nya huset. Insåg nu när jag googlade att spotlightsen som vi var tvungen att byta i hela huset för ungefär 30 000 kronor kanske också är ett dolt fel. Vi bytte främst för att dom var dåliga och fula, men när dom bytte insåg vi att det inte var speciellt säkert installerat och då slog det mig nu att det faktiskt räknas som ett dolt fel. Så ni får vi väl välja mellan att bråka med tidigare ägare (=jobbigt och psykiskt jobbigt med oklar utgång) eller ta kostnaden själva och gå vidare med livet (som vi ändå redan har gjort). Men ska vi ändå bråka om en grej kan vi ju likagärna bråka om två tänker jag. Det handlar ju ändå om väldigt mycket pengar. Några tusenlappar hade jag inte orkat göra något med, men det här spelar ju faktiskt stor roll om inte försäkringen täcker det.

Nu ska jag göra en presentation som är halvklar i mitt huvud. Lycka till till mig.

Barnen är förkylda (igen). Ingen större fara med nån av dom, men Nils hostar och snorar och Ellen är lite snuvig och har sitt sjukdomskännetecken: extremt känslig. E x t r e m t känslig. Gråter för allt. Det är hennes största förhandstecken på att sjukdom kommer. I vanliga fall är hon bara glad och PEPP, men inte just nu. Jag är mest trött. Somnar strax efter klockan tio på kvällen, och då har jag ändå redan sovit i soffan en stund. Barnen har sovit inne hos oss i ett par dagar = ingen stör mig på nätterna så jag sover dessutom som en stock i typ åtta timmar per natt. Ändå: helt slut på kvällarna. 

Vi har blivit hemkommenderade från jobbet nu. Det sägs att det ska gälla en vecka först och främst, men jag tycker det vore helt orimligt att gå tillbaka till jobbet givet övriga regler som gäller så jag funderar på att åberopa riskgrupp om det kommer ändrade direktiv igen och jobba hemma iallafall till julledigheten. Det jag gör kan jag likagärna göra på distans ändå så det spelar ingen roll för min arbetsprestation. Däremot känns det ju skittråkigt att inte få det sociala, som faktiskt är himla roligt, men jag är så glad över att jag fick två månader ihop med folk så vi hann få en liten relation innan vi behövde gå över till enbart digitalt. 

Nu kom förresten Ellen med en teckning hon hade gjort med saker jag önskar mig i julklapp. Hon hade ritat ett hjärthalsband och det var det gulligaste jag har sett i mitt liv. Jag sa att jag tycker att hon är fantastisk och då svarade hon, som bara en fyraåring kan: Ja! Visst är jag? Nu ska hon tydligen ge mig en ryggmassage och lite kramar. Höll på att kasta ut henne förut när hon stod bredvid mig och PRATADE SÅ HIMLA HÖGT OCH OAVBRUTET OM INGENTING men det har vänt nu. Hon hade också gjort ett kort till Nils och så ville hon att jag skulle skriva Tack för att du leker med bilar med mig. Så gulligt, framförallt eftersom hon inte alls tycker att det är så himla kul att leka med bilar.

Okej, nu har Mamma?-ndet börjat här igen, gotta go.

Så gick det ännu en vecka. Min lilla pluttbebis har fyllt tre år. TRE ÅR! Hur hände det? Alldeles nyss var han en bedårande ettåring med håret rakt upp och en något svajig gångstil som skrattade istället för att säga ja och nu är han stor. Fortfarande med papegojplym i håret, men ett betydligt mindre svajigt rörelsemönster och ett humör som inte går av för hackor. Jag tror att Nils eventuellt har ärvt min BLIXTSNABBA ilska. Förlåt min son! Kanske därför han väljer pappa 11 gånger av 10 och bara i nödfall accepterar mig just nu. Det senare kanske i och för sig beror på att min mest använda fras till honom just nu är MEN NILS SLUTA! för han är ett riktigt litet sattyg rätt ofta. Han är såklart också det absolut finaste som finns i hela världen och jag är så kär så kär så kär i den där lilla knasiga personen.

Vad har hänt mer? På jobbet går det bra, tror jag. Vi kommer framåt iallafall, och det är ju roligt. Hemma är jag just nu inne i en STARK planera fix-fas och vi har hela garaget fullt av omonterade Ikeahyllor. Där ska det bli lite mer städat och inte bara "all skit i garaget" som vi kör på nu. Sen ska vi ta tag i barnens lekrum och fixa både en rita/fixa-hörna och måla väggarna så det blir lite mindre vit cell med lådor på golvet som vi har just nu. Och sen ska vi ta tag i kontoret/gästrummet och få in en bokhylla så vi kan packa upp kartongerna som står i garaget nu. Och sen ska det julpyntas och nu har vi SKITMÅNGA fönster så jag måste också köpa fler julgrejer. Stackars mig (hehehhee). Nu lunch. 

 Vaknade dessutom med huvudvärk imorse. Ni vet, den som känns som att man har bitit ihop käkarna hela natten och sen är lite öm i huvudet? Den utvecklades iallafall till full blown-spänningshuvudvärk strax innan lunch så när jag kollade mitt schema och såg att resten av dagen ändå är digital så åkte jag hem. Nu sitter jag vid köksbordet och solen lyser in genom fönstret och kastar skuggor från blommorna på bordet. Jag tog två alvedon och en espresso för en stund sen och jag känner huvudvärken avta medan jag skriver det här..för att ersättas av typ värme? Så konstig känsla. Anyhow, det här jobbet är så himla roligt. Och utmanande. Jag grät en sväng häromdagen i frustration över vissa sakers tillstånd, men som vanligt gick det över dagen efter dvs igår. Det är iallafall som att jag får ta allt jag tycker är kul från alla mina tidigare jobb och ha i ett och samma. Plus alla är jättesnälla. Plus det är nytt och spännande. Min hjärna går på högvarv bara, därav huvudvärken. Börjar mer och mer inse hur IDIOTISKT det är med arbetstid. Eller alltså, jag förstår ju att den är ett sätt att mäta arbetsoutput men som vi har det nu, med stämpelklocka, nej. Så så dumt. Det är väl det enda negativa med nya jobbet då om jag måste säga nåt. Vad jag presterar är väldigt lite relaterat till hur många timmar jag befinner mig vid min plats på jobbet. Jag har retat min man för att han "aldrig jobbar" eftersom jag nästan kan räkna dagarna han har varit på jobbet 8 timmar sen vi träffades, men han har ju en klar poäng i att han jobbar lite hela tiden istället. Och har man strategiska jobb (som vi bägge har nu) så är det ju lite sant. Jobbet ligger alltid med lite i bakhuvudet och jag kan ägna dagar åt att försöka krysta fram en presentation, men ofta kommer lösningen typ när jag duschar. Eller i bilen hem. Eller som i resterna av en dröm, strax efter jag vaknar. Jag kan få aha-tankar i matkön eller när jag hämtar barnen eller absolut ibland vid mitt skrivbord. Min poäng är väl att det jag presterar är en kombination av research, gammal kunskap och forcerat tänkande och att det ibland tar en vecka att komma framåt och ibland en timma, men att resultatet kan vara detsamma. I mitt fall är arbetstid därför inte korrelerad till summan av det jag presterar, eller iallafall inte alltid.

Livet

Vaknade imorse av en fot i ansiktet. Långsamt sträckte sig benet och foten åkte djupare ner i kinden. Sen sa ägaren till foten Jag vill gå upp med pappa. Jag vill absolUUUT inte gå upp med mamma. Ägaren är otroligt bestämd just nu med att bara pappa duger. Vilket ju är fine. Eller borde vara fine, eftersom samma ägare har valt mig nästan jämt under de tidigare nästan tre åren vi haft tillsammans. Inombords känner jag mig såklart totalt ratad. Som tur är har det andra barnet aldrig övergivit sin mammafavör och är snabb att replikera MEN JAG VILL GÅ UPP MED DIG MAMMA! DU ÄR BÄST I HELA VÄRLDEN PÅ ATT GÅ UPP! Nu hade jag väl helst bara inte gått upp alls, men eftersom jag ändå måste så gör jag ju det helst under pepp. Innan vi gick upp fick jag dock svara på 

Mamma, vad är en stjärna?

medan fotens ägare hade bytt position och istället bearbetade mina njurar. Sen gick vi upp.

En liten lista

 Lånar en liten lista från Sandra Beijer via Cinderalley.

Vad är det bästa med hösten?

Luften. Ljuset! Det finns ingenting finare än det gyllene höstljuset. Kanske gyllene höstljus på disiga hästhagar (min väg till jobbet SCORE!)? Att det är svalt på nätterna så man kan sova ordentligt. Att det är mysigt när det blir lite mörkt. Det enda negativa är väl regn och blåst egentligen?

Vad gjorde du förra hösten?

Bra fråga. Jag började jobba corporate för första gången i mitt liv. Vi planerade för att renovera vinden. Nej, men det var väl det?

Beskriv din höst i tre ord?

Mysig. Nytt. Välmående.

Vad var bäst med sommaren?

Att vi flyttade till hus och fick en egen pool. Har nog inte badat så här mycket de senaste tio åren tillsammans. 

Hur mådde du förra hösten?

Ganska bra tror jag? Det var ju mycket nytt med jobbet så jag sov väl dåligt en period, men i övrigt så tror jag att det var rätt bra?

Vad är dina planer för hösten?

Det är ju corona dårå så jag har inga direkta planer. Pratade om att åka till Grythyttan med Mimmi, men nu när det drar igång med smittspridningen igen så känns det inte så lockande att åka norrut. Nils fyller år nästa helg så då ska vi fira honom. Sen är det halloween och sen kommer väl typ julen. Som vi kommer fira hemma hos oss, kanske bara vi men förmodligen med pappa och kanske min moster. Vi får se.

Hur gör du hösten mysig?

Man behöver ju inte direkt anstränga sig känner jag. Hösten är ju definitionen av mysig. Det räcker ju med att typ dimra lamporna och kolla på nån kass Netflixproduktion som Emily in Paris (som f ö produceras samt spelas av Phil Collins dotter) och käka glass i soffan. Eller tända ljus, baka lite bröd och brygga kaffe. 

Vad kommer du dricka i höst?

Äpplemust från gårdarna härikring, kaffe och vatten gissningsvis. Alkohol drack jag senast...kommer inte ihåg. Troligtvis när jag och Andypants var på Bjertorp slott i augusti.

Hur vill du se ut i höst?

Jag skulle vilja se sval och sofistikerad ut, men det är väl den gamla vanliga lilla my-tofsen som gäller. Borde verkligen klippa mig, men orkar inte ta tag i det. Kommer väl dra runt i jeans och skjorta och nån typ av känga. Skulle vilja hitta en stor fyrkantig scarf/halsduk. Typ 120x120.

Vilket är det värsta höstvädret?

Rusket. Eller det där blomspruteregnet. Och blåsten. Alltid blåsten.

Vad gjorde du vid den här tidpunkten för ett år sedan?

Ingen aning. Vanliga småbarnsfamiljsgrejer som typ gå lite i skogen, peta på vatten med pinnar, fika.

Hur förbereder du dig inför vintern?

Jag längtar. Hoppas på en riktig vinter i år, även om det känns långsökt. 

Vad ser du fram emot just nu?

Helgen. Att vara med barnen och Andreas.

 Prokrastinerar så mycket just nu. Det är ju ändå ett av mina supertricks så jag borde ju inte vara förvånad, men det känns konstigt efter en dryg månads konstant jobb-jobbande. Tänkte precis på att jag saknar att jobba med Jenny. Dels för att jag gillar henne så mycket och hon är himla rolig, men också för att jag saknar nån att bolla med. Det finns massa rolig energi på jobbet, men jag är den enda med den här typen av digital kunskap och pendlar rätt mycket mellan att känna mig som en chef och tänka att jag är en bluff. Det brukar gå över rätt snabbt, men jag vet inte om den där duktig flicka/dubbelkollar-grejen helt går ur? Pratade med en snubbe förut som hör till IT, men som har nån specialstatus pga ett geni så han rapporterar direkt till en av ägarna om ett problem som ingen annan verkar kunna lösa, eller är intresserade av att ta tag i och jag fick liksom ut mer av tre minuters Teamschattande än vad jag har fått på en månad på andra ställen. Älskar IT-killar som kan förklara saker. Det är samma ägare som är hans chef som har mitt projekt som sin bebis så jag har ju access till geniet, även om det innebär att jag kringgår min egen grupp. Känns inte helt okej, men jag vill liksom få saker gjorda? Sen tänkte jag på att jag ska sluta lägga mig i och ifrågasätta så mycket och istället bara acceptera sakers tillstånd och då fastnade jag i att slösurfa på internet och känna hur tiden går så långsamt så det nästan inte borde vara möjligt att gå så här långsamt.

Borde åtminstone ta tag i att kolla upp förvaringslösningar på Ikea, men jag när ett starkt HAT till deras sajt och kommer pga corona inte kunna åka dit. Vi behöver bygga upp nåt i garaget så vi inte bara har en massa random lådor på hela golvet och vi har pratat om Ivar-serien, för den har vi i förrådet, men jag tror att det finns nån svart serie som är bättre egentligen och nä men okej, nu får jag väl googla då.

 Det är onsdag. Jag jobbar hemifrån för jag kände lite vad Tegnell skulle kalla "milda förkylningssymptom" i förrgår. Så igår och idag sitter jag vid vårt köksbord istället och HERRE vad skönt det är. Måste ta tag i att prata med chefen om att få jobba hemifrån iallafall någon dag i veckan. Just nu sitter jag i ett öppet kontorslandskap med en massa säljare som pratar i telefon hela tiden och en marknadsavdelning som absolut inte har förstått vitsen med hörlurar vid videosamtal. Generellt kanske man skulle kunna säga att möteskulturen på mitt nya jobb är lite...sisådär. Och att vi har lotus notes som mail/kalenderprogram där man inte får nån typ av avisering nånsin. Så om nån bokar av ett möte så syns inte det hos mottagaren (systemfel), men folk mailar inte heller (kulturfel). Har gått till ett antal möten bara för att mötas av tomma rum eller "men jag bokade av". Det är lite osoft faktiskt. Också osoft: att sitta och leta CRM-system och mötas av kanske en hel bransch byggd på floskelgeneratorn.se. Får jag läsa ETT ORD TILL om insikter genererar kundnytta så kreverar jag. För att prata om att möta kunden som den vill bli bemött så är dom oftast otroligt dåliga på det själva. Allt material är bakom inloggade väggar och man måste prata med nån himla säljperson för att få kolla på en youtube-demo. Ha, häromdagen kollade jag på nån film på en hemsida och kanske femton sekunder senare så ringde telefonen. Det var en säljare från företaget som jag absolut inte ville prata med (jag letade bara information) och som frågade om rätt så detaljerade grejer som jag inte vill eller får dela med mig av utan ett NDA. När jag sa att jag inte kunde släppa den informationen i ett säljsamtal blev hon SKITSUR och ba "I'm not a sales rep, I'm a business developer". Hahaha.. okej lilla gumman, men du ringer cold calls såatteh... sa jag inte. Jag bad givetvis (lite drygt) om ursäkt och sa att det inte var så lätt att veta eftersom hon inte hade presenterat sig och för att hon ringde ett säljsamtal. Kommer inte prata med henne igen, så kan vi säga.

Jag har bokat tid för ett coronatest imorgon. Känner mig fortfarande lite konstig, har huvudvärk och fryser men mår bra i övrigt. Kommer säkert inte vara nåt, men jag är ju inget om inte lydig.

Vad mer? Tänker göra om garaget till hemmagym. Beställde en crosstrainer som levererades häromdagen. Andreas provkörde den igår och sa att det var kul, men jobbigt. Jag tänker att jag ska levla upp med lite hantlar, nån kettlebell och dra ner mina yogaprylar. Andreas tänker att han ska installera en tv och nån stereo. Heter det ens stereo längre? Ljudgrej som kan spela spotify iallafall.

Imorgon ska vi hämta veckans skörd: griskött uppfött på skaraschlätta med namngivna föräldrar, äppelmust från stället där min mormor växte upp, äpplen, morötter och potatis från Lilla Labäck. Har säkert glömt nåt. Våra matkostnader har nära på halverats sen flytten. Inte bara är det godare att köpa från producenten, det är billigare också. Och allt annat är också billigare.

En annan sak som är skön att slippa är vägtullar och parkeringskostnader. Nu var det ju corona precis när vi flyttade så just då hade det ju redan gått ner lite i några månader, men när vi bägge jobbade på plats tror jag att vi betalade strax under femtusen i månaden för vägtullar och parkering totalt. Det gör vi så att säga inte nu. Vi betalar ju inte heller nån bostadsrättsavgift på nästan lika mycket. Förra månaden när jag fixade med räkningarna såg jag att vi landar på nästan tiotusen kronor mindre varje månad nu än i Stockholm. På tal om saker vi INTE saknar.