fredag, januari 22

Om döden

 Jag har tänkt mycket på det här ämnet sen jag var med och upplevde det själv i en nära relation. Jag tänker på döden. Att uppleva död gör någonting med en. Jag tänker inte låtsas som att jag pratar för alla som har på nåt sätt drabbats. Allas upplevelse är deras och döden kan se olika ut. Jag har upplevt den uppslitande versionen och den efterlängtade vilan. Eller jag har ju inte upplevt döden alls egentligen eftersom jag lever, men jag har stått bredvid. Det är svårt att veta om mina tankar och känslor kom innan eller efter för jag kommer knappt ihåg livet innan. Jag kommer ju ihåg minnen och så där såklart, men inte om vissa resonemang fanns redan då eller om det kom med och/eller efter mamma dog. För mig personligen är det som ett före och ett efter. Då, när jag hade en mamma, och nu, när jag inte har det. Okej, det lät ju banalt men det är som att livet innan var en sak och livet efter är nåt annat. Inte bara för att tiden och timingen gjorde att mitt liv nu är helt annat än det var då. Jag har bott på fyra ställen där mamma aldrig har satt sin fot. Jag har gift mig. Jag har fått två barn. Jag har bytt jobb, och sen bytt jobb igen. Jag har flyttat till Lidköping. Inget av det, förutom kanske bröllopet och vår första lägenhet, visste mamma ens om innan hon dog. 

Det är klart att det blir en annan typ av liv då. Det är klart att jag hade gjort vad som helst för att få uppleva allt det med mamma. Men nu blev livet inte så och hur sorgligt det än är att tänka tanken att vi inte får dela på allt det här så är det här också bra. Livet går vidare och plötsligt en dag så är det inte det första man tänker på. Eller det enda. Och igen, hur gärna jag än hade önskat motsatsen så blev livet så här. Det går liksom inte att leva det enda livet vi har och samtidigt önska att det var ett annat. Det går inte att fastna i vad som kunde ha varit när det enda vi vet att vi har i vårt eget liv är här och nu.

Döden har gjort mig oförmögen att tänka eller drömma framåt för att jag vet hur bräckligt livet kan vara. Döden har också fått mig att uppskatta det jag har, istället för att sörja det jag inte har. Till sist har döden gjort mig ganska neutral till själva döden som företeelse. Jag vet inte om det är realisten i mig eller om jag är en oempatisk sten, men döden som en del av livet känns så mycket mer naturlig nu. Vi styr inte över den. Vi kan inte bestämma över den. Den händer och livet är ett liv fram tills dess. 

Jag menar inte att jag inte känner med varje enskild förlust bara för att jag accepterar att döden är en del av livet. Min (fd ingifta) moster har precis förlorat en förälder, mina kusiner sin morfar. En av mina barndomsvänner sörjer sin nyligen bortgångna pappa. Min mans bästa kompis har obotlig cancer. Jag känner otroligt mycket med alla drabbade, men jag har ingen barriär mellan mig och själva döden. Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är som att jag liksom accepterar att det händer för att jag har accepterat att det kan hända. Förstår ni vad jag menar då? 

Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Min egentliga tanke med att skriva om det var egentligen en reflektion över hur jävla dåliga vi är på döden i Sverige. Hur vi som kollektiv liksom ignorerar döden och gör allt för att undfly den (well, ett rätt så selektivt urval av grejer iallafall) så när den väl inträffar kan vi inte ta åt oss den. Döden är ju ofattbar som fenomen på nåt sätt, men genom att aldrig prata om den blir den Det Onämnbara. I andra kulturer är döden mer närvarande. En del sitter vaka efteråt. Sorgeprocessen blir något kollektivt. Andra har så mycket död runt omkring sig så det är oundvikligt att det blir en del av livet. 

Här är det en väldigt solitär upplevelse. Rädslan för att göra fel och säga fel isolerar de drabbade. Jag har varit på bägge sidor och även om jag försöker ändra på det så finner jag mig själv i den situationen ändå; att jag inte hör av mig eller vet vad jag ska säga.

Varför är det så här? Varför vågar vi inte tänka på döden? Vad skulle hända om vi liksom embraceade det faktum att det enda vi vet om livet är just att det tar slut? Skulle vi bli mer närvarande? Skulle vi bry oss mer om varandra? Hade vi älskat mer? Uppskattat dom mindre sakerna mer? 

Jag tror ju det. 

6 kommentarer:

LoHe sa...

Tack för att du skriver om det. Svårt att formulera tankar runt döden, mycket för att, som du säger, rädd att säga fel. Visst skrev du lite om det efter att din mamma gick bort, om det där med vad man säger till någon som sörjer? Jag har tänkt leta upp det inlägget och läsa, för jag känner själv att det är en så stor brist hos mig, att inte veta hur jag ska/skulle möta en människa som sörjer.

Det är på ett sätt tröstrikt, ditt resonemang om döden. Att det blir så man tänker och känner när man varit nära den.

Emma sa...

Min pappa gick bort när jag var barn och jag har sån extrem dödsångest (inte dagligen och jämt men jag kan knappt snudda vid tanken). Ännu värre sen jag fick barn. Tror hans död är så obearbetad och att det är en anledning till känslan.

egoistiska egon sa...

Nu har jag ingen upplevelse i närtid i vuxen ålder men döden var väldigt närvarande för mig som barn, allt från mor- och farföräldrar till flertalet vänner som faktiskt dog. Jag upplever att jag har en väldigt pragmatiskt inställning till döden och kan säkert verka lite 🤷‍♀️ kring det faktum att människor kommer dö. Jag får inte panikångest av tanken på att mina föräldrar rimligtvis dör inom en överskådlig framtid. Tror det kommer mycket från just att döden varit närvarande ”alltid”.

frk. Figenschou sa...

Hm. Jeg opplevde en veldig brutal og plutselig død og jeg er overhodet ikke forlikt med døden. Jeg tenker mye på at det kan hende igjen og at det da kommer til å bli like forferdelig.

Linn sa...

LoHe: Jag träffade min kompis igår. Och även om jag har varit i hans sits så vet jag ju fortfarande inte vad som är bäst att säga för just honom, just nu. Men jag försöker tänka att det enda som är dåligt är att inte säga nåt alls eller låtsas om som om inget har hänt. Det ÄR obekvämt, men liksom det är ju ändå värre för den på andra sidan?

Emma: Jag förstår dig. Och jag menar absolut inte att prata för alla som förlorat nån, utan om hur det har påverkat mig. Och hela grejen att jag inte kan tänka på framtiden är ju dödsångestrelaterad. Eller att jag liksom tänker att alla kan dö närsom. Lider också av hypokondri och får på riktigt anstränga mig mentalt när Andreas typ åker iväg nånstans, eller ännu värre när han tar med barnen nånstans. Målar upp så många scenarion för mig själv och får anstränga mig allt jag har för att inte fastna i det. Så jag tror jag kan förstå lite grann iallafall.

Egon: Jag tror att du och jag är lite lika i vår pragmatiska inställning till mycket av det som är livet. Jag delar din erfarenhet med närvarande död under uppväxten och det kanske också har påverkat mig?

frk. Figenschou: Jag beklagar att du var tvungen att gå igenom det! Och vill igen bara påminna om att jag verkligen inte pratar för alla, utan från mig själv och mina erfarenheter. Som jag skrev till Emma ovan så ligger grejen med att det kan hända igen OTROLIGT mycket i mina tankar så jag inte KAN tänka på framtiden.

frk. Figenschou sa...

Nei, jeg tror virkelig ikke du mente å prate for alle. Det har du aldri gitt intrykk av. :) Men det er jo interessant å ta tak i andres tanker å blande dem med sine egne?