tisdag, januari 19

 En ny helg till historieböckerna. Det var ingen speciell helg. Den lunkade på precis så där som man önskar att helger ska lunka på med lite utomhusfika och promenader och gnistrande snö i strålande sol. Tills jag nästan dödade min son. Nej, såklart inte med flit men jag gick emot min instinkt och skickade iväg ungen nedför en skitlång pulkabacke utan hjälm och han for rakt in i en gammal ek som säkert var minst 1 meter bred. Som tur är hade eken såna där rötter ovan jord så han åkte liksom upp på stammen och sen for han åt sidan och landade någon meter bredvid så det enda som hände var att han klagade lite på ont i handen i nån minut och sen ville åka igen. Själv var jag så fokuserad på vad som hände och om han landade fel, hur det gick med armen, hade han ont i nacken eller huvudet osv så jag helt missade att han ju likagärna hade kunnat åka med huvudet rätt in i trädstammen. Hade han haft snowracern och suttit framåtlutad hade han ju gjort det. Hade han suttit upp lite mer hade han gjort det. Hade trädet inte haft såna rötter hade han 100% gjort det. Nu gjorde han inte det. Han verkar ärligt ha exakt noll men av händelsen och sjöng och dansade strax efteråt, men jag hade kunnat förlora min son as we know him. Bara för att jag såg andras barn åka utan hjälm och själva. Bara för att jag inte orkade med tjatet. Bara för att det var en jättebacke och helt tomt på folk och liksom vad skulle kunna hända? Att en treåring absolut inte fattar att man kan bromsa och ha oturen att få felskär och åka in i skogen kan hända. 

Det kan absolut hända. UPPENBARLIGEN kan det hända. Så om nån mer än jag tänker att äsch, det är inte så himla noga så kan jag med den här erfarenheten i ryggsäcken säga jo, det är noga. Be safe osv. 

Nu ska jag andas lite mer i fyrkant och försöka mota bort ångesten. Läste om Jennys räkor i strumpan (höjer med klänning ut och in på styrelsemöte OCH skjorta ut och in på anställningsintervju) och känner ändå att jag kan bidra med det här totala lapse of judgement från min sida. 

Moving on till nåt roligare då: nu har vi bestämt oss för hur mycket vi ska spara (och hur och var) och vad vi ska göra mer för förändringar och varför och vad vi vill med våra liv. Vi har väl kommit fram till att vi vill ha en bra pensionsplan. Vi har lite sparat privat och bägge två har tjänstepensionsavtal, men vi ska öka på det lite genom löneväxling i samband med avtalad löneökning. Vi är nöjda med bufferten vi har och sparandet till barnen löper på som vanligt. Det vi ska göra är däremot att börja med lite mer planerat spenderande och också kolla över våra matkostnader. Med dom skillnaderna kommer vi spara 20% av vår nettoinkomst långsiktigt och ytterligare 10% till kortsiktiga grejer som typ trädgården eller semester eller whatnot. Sen tänker jag vara lycklig och leva life osv. 


1 kommentar:

Ulrika sa...

låter så skönt! tänker att en skön grej med det där inte bara är att det blir sparat, utan att ni har bestämt er. istället för att ha baktanken i huvudet "man kanske borde spara mer" har ni satt er ner och priorieterat - vad ska förändras och vad ska inte det? så slipper man gå och tänka sen.