Tillbaka på jobbet och därmed framför datorn och därmed kan jag också blogga. Det största problemet för oss som gillar textbaserade bloggar måste ju ha varit när blogspot/blogger tog bort sin app och gjorde det förjävla jobbigt att blogga från telefonen? Sörjer fortfarande skrivbloggarnas glansdagar och känslan när ens morgonfeed bestod av 50 olästa inlägg. Jämfört med dagens på sin höjd 7-8 stycken.

Nils har fått influensa och natten till söndag väckte Andreas mig och ba "Nils bara skakar!" och då satt Nils i Andreas knä och skakade så där som man gör när man fryser riktigt rejält och har börjat spänna sig i hela kroppen. Vi tänkte såklart att det var feberfrossa, men han hade bara 37,4 så vi blev oroliga och ringde 1177 och under tiden vi satt i kö, kanske i en kvart eller så, så gick hans temperatur upp till 39,6 och sjuksköterskan vi pratade med tyckte att det verkade vara just feberfrossa. Den sista tempen jag mätte var 40,8 och det var en timma efter en dos alvedon. Då låg han på mitt bröst, som när han var bebis, och flämtade och småstönade och jag kände STARK vilja att åka in till akuten. Det gjorde jag inte. Jag satt vaken i soffan med Nils till halv sex när jag väckte Andreas och bad honom ta över så jag kunde få några timmars sömn. Måndag-tisdag har han väl kommit ner till kanske strax under 39 grader dagtid och lite lägre på alvedon, men nätterna har varit en ren pina med en kokhet, flämtande liten hög i famnen. Imorse var första morgonen han vaknade utan feber. Nu hostar och snorar han som en galning istället, men det får Andreas deala med för nu är det min tur att jobba torsdag-fredag.

Fortsätter väl förövrigt min quest i att bli Sveriges Jobbigaste Konsument genom att börja bråka med Qliro om deras ytterst tveksamma rätt att skicka marknadsföringsmail om sina tusen olika sätt att skuldsätta individer utan en tydlig opt-in. Har inte cc:at VDn än men väl bokmärkat datainspektionens klagomålsansökan.

Vad mer då? Renoveringen fortsätter. Jag ägnade vabbdagarna åt att storstäda, tvätta mig igenom tvättberget och (äntligen) ta ner julstjärnorna och hänga om gardinerna för att göra mig av med dom sista julresterna. På söndag ska vi på en husvisning i Tyresö. Jag hoppas starkt att jag kommer ogilla huset för annars måste vi bestämma nåt och jag vill verkligen inte bestämma nåt just nu. Jag vill inte heller inte gå på visningen för det är precis ett sånt hus vi letar efter och det är inom budget och ja, men det är fint. Så.

Nu ska jag försöka motivera grejer här på jobbet fast min hjärna känns som sirap efter fem dagars total sömnbristhaveri.

Olika saker jag tänker på just exakt prick nu

:: jag borde verkligen ta ner våra två julstjärnor som fortfarande hänger uppe. Och julgardinerna som är tjocka röda sammetsgardiner som snor allt ljus. Fast iochförsig, om jag gör det så måste jag också tvätta våra fönster för dom ser förjävliga ut.

:: nu har dom börjat på vinden. Jag sa till Andreas i helgen att jag skulle gå upp och fota före-bilder för jag är så jävla dålig på det. Har jag fotat före-bilder? Nej, det har jag inte. Jag har några bilder nånstans i telefonen som vi använde till...nåt..? Får gå på dom. Det har iallafall rivits ut några kvadratmeter jox och igår var dom tydligen här och levererade material. Det vet jag för att min fyrtiotreåriga man filmade lastbilen när han jobbade hemma och smsade mig. Jag var lite orolig innan dom satte igång, men nu är jag mest jaja, bygg ni. Vet inte om det är för att jag litar på dom, för att jag inte kan nåt eller för att det inte får plats mer saker att tänka på i huvudet just nu men så är det.

:: jag jobbar hemma nu på eftermiddagen. Det gör jag eftersom jag är byggd så att jag inte kan koncentrera mig när andra pratar och jag samtidigt ska försöka klämma ur en pitch ur huvudet. Jag pratade med min chef igår om min tveksamma metodik för att få till mina business case. Den går ut på att jag läser allt jag kan komma över. Googlar, frågar, läser, grejar, tjatar. Funderar i duschen, på toaletten, när jag promenerar, i bilen när jag har hämtat barnen. Överallt ploppar det upp en massa frågor i huvudet som jag sen försöker hitta information om. Sen, när jag har alldeles för mycket information om alldeles för mycket saker, tänker jag att jag ska organisera mig. Jag ritar upp ett skelett till en presentation i min anteckningsbok och försöker referera till rätt information på rätt ställe och sen kör jag fast. Inget blir bra. Ingenting funkar och inget får ett bra tempo. Då blir jag sur och googlesnokar på Sandra Beijers nya kille och funderar på ifall vi ska ha målade lister på vinden eller vad fan vi ska göra med vår trädgård till sommaren eller så. Och så gör jag nåt annat i kanske en vecka, eller tills det är ungefär dagen innan, eller timman innan why not?, jag måste visa upp det. Då kommer den, logiken. Plötsligt ser jag hur jag ska lägga upp det och hur allt hänger ihop och så kan jag slänga ihop nåt lite snabbt. Det låter väl inte helt fel? Nej, det hade väl varit en bra process OM DET INTE VAR SÅ ATT JAG ABSOLUT FÖR MITT LIV INTE KAN GÖRA DET UTAN TIDSPRESS. Och en påhittad för mig själv räcker inte. Jag måste känna livet i mig så att säga. 

:: Jag sitter alltså hemma för att försöka känna livet i mig. Hittills är allt jag har känt rester från gårdagens lasagne i min mu (till lunch) och ptja, det var väl det. Eller nej, jag har ett intro som jag inte helt får ihop och egentligen typ en klar struktur, men det är fult och jag känner noll inspiration. 

:: Det är likabra att jag går in i fas ett med ett annat projekt istället. Jag har ett mail med eventuellt sveriges bibliotekts samlade innehåll i som jag absolut skulle kunna ta tag i att läsa in mig på. 

:: Vi har köpstopp i februari förresten. Jag har nog sagt det. Därför är jag sugen på att köpa PRECIS ALLTING JAG SER. Till och med Rodebjer som jag började hata kanske SS17 när dom bytte teckensnitt i loggan och plötsligt tog dubbelt så mycket betalt för samma grejer SAMT snackade om himla inkludering blabla men ändå bara frontar samma sorts modeller som alla andra.

:: Jag vill sova nu. Igår var Ellen vaken nån timma mitt i natten och imorse var Nils vaken från typ fem och innan dess har dom typ turats om att klättra på mig eller vara vakna och det känns som att jag aldrig får sova, fast jag får ju det. Jag hade ju kunnat gå och lägga mig istället för att kolla på tio avsnitt av masterchef australia varje kväll. Nu är vi iofs ikapp tevetakten så nu försvinner ju den möjligheten.

Livet livet livet

Jag vabbar. Nils föll ihop i söndags och kunde inte stödja på vänsterbenet utan att vi sett eller hört nån skada innan så vi, som vanligtvis är rätt chill med diverse skador, drog till närakuten. Dom tog det verkligen på allvar och han röntgades och det gjordes ultraljud och togs blodprov. Inga konstigheter, så vi fick åka hem igen med en förmaning om att ha stenkoll närmsta dygnet och sen följa upp med ett samtal igår kväll. Han verkar numera helt oberörd och slutade i princip halta redan i söndags kväll, men jag är hemma idag också för att vara helt säker på att han orkar springa och vara som vanligt. Ellen är också hemma för ptja, lättare att vara med bägge samt pga dom vill bara vara med varandra. Det är ju lite gulligt faktiskt. Dom har iallafall lekt här hela morgonen så jag har vikt all tvätt, steamat allt som ska steamas sen senaste veckornas tvättar, bäddat rent, tvättat två nya maskiner, tömt diskmaskinen och städat. Sen gick jag ut med dom strax innan elva för att testa orken (dom sprang 2 km) och så gick vi in och gjorde våfflor till lunch. Mitt i en gräddklick på en klänning och nån som skrek efter vatten plingade min mobil. Min kompis har förlorat sin mamma efter en tids sjukdom. Fan i helvetes jävla apcancer. Jag blev ledsen. För min kompis och hennes familj såklart, men även för mamman och för att jag känner så starkt med det dom känner just exakt nu. Ellen var jättefin och skulle trösta och kom med kramar och klappar och ville veta vad som hade hänt. Så vi pratade om att jag var ledsen för min kompis skull och att hennes mamma blev sjuk såsom mormor blev och att dom bor i himlen nu. (Min enda lögn om döden är den om himlen för jag har inte ord nog att förklara att man försvinner men minnet lever kvar så himlen är lite en kompromiss kan man säga.) Sen pratade vi lite om cancer och att dom flesta blir bra av mediciner, men inte alla, och att det är okej att vara lite ledsen. Då lade mitt ljuvliga lilla barn armarna om min hals och kramade jättehårt och sa att hon och Nils finns nu och att dom ska vara med mig för alltid. Så då ljög jag väl inte direkt, men jag sa inte att det inte är sant för herregud det finns bara så mycket man kan förklara för en treåring och det är min största ångest i livet och jag är vuxen och borde kunna hantera det. sen somnade Nils när jag pratade med min bästis i telefon och jag sitter i soffan och skriver det här och Ellen kollar på My little pony och kanske har en vabdag aldrig varit mer vältimead.

Jag är så trött. Tung i kroppen-trött. Ont i huvet-trött. Det var som att vintern och mörkret bara slog mig igår och så poff blev jag helt slut. Imorse tog det en halvtimma att komma ur sängen. Ok, det låg först två och sen en varm liten barnkropp precis bredvid. Ellen, som var kvar till sist, klappade mig på kinden med pannan mot min och ba mamma, vi gosar så bra att du somnar om hela tiden. Ja, mitt hjärta, så är det. Jag borde väl gå och lägga mig tidigare, men jag är inte trött på kvällen. Jag är trött på morgonen. Hade det inte varit för att jag hämtar barn och ändå är borta mycket så hade jag gärna jobbat lite mer som min kollega som kommer in vid halv tio och går, ja när han nu går är lite oklart för då har jag ju gått för längesen. Längtar till helgen. Vi tar ju varsin morgon på helgerna och även om jag längtar efter min sovmorgon så längtar jag nästan lika mycket efter barnmorgonen. För på barnmorgonen får man en lång lång lång morgon i soffan med massor med kaffe, två små sovvarma barn i knät och tid att läsa Peppes fredagslänkar och om man har tur får man även se lite på nåt härligt brittiskt husprogram på teve. Sovmorgon är ju urhärligt, men det blir lite mer en abrupt start när man väl vaknar. Typ FRUKOSTEN ÄR KLAR! och så får man pallra sig upp. Nu har jag nästan druckit upp första kaffekoppen här så nu mår jag lite bättre. Och vårt larm pep precis till i min telefon och visade att hantverkarna som ska göra vinden har börjat jobba nu.

Home, sweet home!

Jag åkte till England med pappa i torsdags för att hälsa på min syrra och se deras nya lägenhet och för att ta en sväng till London och gå på musikal och ha det gött. Det har varit precis hur mysigt som helst, och härligt att få prata med min ursprungsfamilj utan att ständigt bli avbruten av (visserligen gulliga men) tjatiga barn. Vi såg för övrigt &Juliet och nu ska man ju absolut inte uppmuntra till flygresande, men om ni ändå ska till London: SE DEN! Åh, den var helt fantastisk! Den är en modern spin på Shakespeares Romeo&Juliet där Juliet skiter i att ta livet av sig och väljer att gå vidare med sitt liv och musiken är ett urval av Max Martins samlade musikskatt. Jag hade väntat mig att gilla den pga hits jag är uppvuxen med, men den var smart och inkluderande och fin och rolig och alldeles alldeles underbar. Vi var på fantastiskt humör efteråt. Rekommenderas starkt! Vi käkade också på en italiensk restaurang Olivelli och jag åt en perfekt burrata och nåt kött som var så mört att det smälte i munnen. En liten lugn restaurang på en bakgata med toppservice och ja, nä men maten var fantastisk. Annas nya lägenhet var hur fin som helst (kommer bli när dom är klara med renoveringen) och hotellet i London var också jättebra. All in all: mycket bra resa! Det enda smolket i bägaren var det här med att ha barn för JISSES vad jag längtade efter dom igår. Hade gjort vad som helst för att teleportera hem mig och var väldigt nära på att lyfta upp bägge barnen i sängen när jag gick och lade mig. Fick nöja mig med en liten varm hand på kinden halva natten och det stora barnet i knät tjugo minuter i soffan imorse. Ska försöka jobba idag, men vill helst bara åka tillbaka till förskolan och slita med mig dom hem.

Ellen är inne i en period när hon sover så jävla dåligt. Vissa nätter somnar hon som en stock och vaknar inte förrän vi väcker henne och andra, som inatt, vaknar hon vid två och somnar sen inte om förrän strax innan det är dags att gå upp. Vi tänkte att det hade att göra med att förskolan låter henne sova ibland (vi har sagt att hon inte ska sova ca tiotusen gånger) så förra veckan sa vi till på skarpen att hon absolut inte får sova. Hon har inte sovit dagtid hemma sen typ i somras liksom. Jag tror att hon bara spelar ut dom för att hon vill ha sin napp som hon bara får ha när hon sover. Iallafall, förutom att man blir rätt trött själv av att försöka avstyra jag vill gå upp kl 3.21 så blir ju Ellen helt slut dagen efter. Nu är det kanske tionde gången på några veckor och inatt var det värre än vanligt så nu får hon sova tills hon vaknar för att komma ikapp lite med sömnen. Jag har redan gått igenom mailskörden, fixat frukost, hängt en tvätt och gjort skelettet till ett business case jag måste ta tag i och klockan är bara 08.10. So far otroligt produktivt det här med att vara hemma. Jag har ett möte efter lunch där vi ska sätta presentationen av ett nytt koncept så Ellen får hänga med mig till jobbet. Det är ungefär det bästa hon vet och hon brukar vara sitt absolut soligaste jag när hon får känna sig stor. Tänker att jag sätter henne i ett hörn med sin ipad och lite ritpapper och hoppas på det bästa.

I helgen har jag varit på 50% jättebra humör och 50% vidrigt humör. Det senare för att vi som sagt ska renovera vinden vilket innebär att vi måste städa/rensa/tömma densamma och jag har ställt upp och låtsasförträngt att jag har två lådor med kläder där uppe märkt "Att sälja" som jag sorterade ut innan vår flytt i december 2018. Det är ju så förbannat tråkigt att steama och granska och fota och skriva annonser, men nu ligger det iallafall fjorton annonser uppe och jag har foton på allt annat så det gick ju framåt även om jag var som ett åskmoln hela lördagen. Jag identifierade efter ett tag också irritationen som stress för att vi var tvungna att ta tag i tråk i helgen för kommande helg åker jag till London med pappa för att hänga med min syster och nästa helg ska vi på fest och sen ska jag på två stycken butiksturnéer och prata med personal om våra grejer. Summa summarum är att jag kommer vara borta, för mig, väldigt mycket från mina barn och för att toppa det så kommer det dessutom börja byggas och vara byggkaos nånstans mitt i det. I söndags sket vi i alla måsten och drog till Tyresö slott direkt efter frukosten. Solen sken på klarblå himmel och fåglarna kvittrade, vattnet glittrade och barnen var överlyckliga och smutsiga och jag fick gå i två timmar med solen i ögonen och andas in frisk luft. När vi kom hem fick jag dessutom ta lunchsovet med Nils och att somna kind mot kind med en knubbig tvååring kan ju vara meningen med livet. Sen vaknade jag, tog ytterligare en promenad och träffade Julia och gick och pratade lite och när vi kom in badade Andreas barnen medan jag gjorde klart mina Traderaannonser. Sen somnade bägge ungarna innan klockan åtta och vi kunde kolla på tre avsnitt av Masterchef Australia.

Nu tar vi helg va?

En sak som är så sjukt störig med att äta vegetariskt och därmed massor med sallad och sånt är att jag blir SÅ JÄVLA HUNGRIG när klockan är typ halv fyra. Vill hetsäta ca vadsomhelst.

Vad. Som. Helst.

Det är tur att det är fredag och barnens fredagsmys kommer inledas sekunden jag går innanför dörren och det betyder även fredagsmys por moi dvs en jetestor skål med chips och också kanske dip. Och också kanske choklad. Vi får se lite där.

Att vara omringad av män

På min avdelning sitter det, förutom min chef och jag, bara män. Individuellt är dom jättefina, härliga, varma, trevliga män, men ja män i grupp är män i grupp är män i grupp. Förra veckan hade jag ett mindre melt-down pga utanförskapet. Jag känner mig inte o-omtyckt på jobbet eller liksom medvetet utesluten på nåt sätt, men fan, män saknar ju lite basic people skills (följdfrågor, prata om saker utanför deras egen intressesfär t ex). Och jag har gjort min fair share av "vara en av snubbarna". Jag har inget intresse i att hålla koll på fotbollstransfers eller tabeller eller senaste uppdateringen i nån hockeygrej och är därför (frivilligt?) exkluderad i kanske 80% av kontorssnacket (när inga andra tjejer sitter här). Jag var vansinnig över att inte orka vara Uppfostraren (TM) på jobbet också häromdagen, men nu när jag skriver det här känner jag mest meh. Jag fick ju prata av mig häromdagen och nu är jag lugn igen. Tänk att man är så förutsägbar? Eller liksom funkar så mönstermässigt. Jag har alltid, utan undantag, blivit ASFÖRBANNAD över random grej (min go to-känsla) och så fort jag har fått prata om det så släpper det och går från piskande metervågor till ett lite guppande hav i bakgrunden bara. Nog om det, det jag tänkte skriva innan jag gjorde nån form av konstigt avstickarintro var egentligen nåt annat: En annan grej med att jobba bara med snubbar är att man också får en annan sida av t ex föräldraskapet, eller annan och annan, men man får uppleva männen från nåt annat håll än ens egna partner/ens egna kompisar. Alla här är otroligt dedikerade till sina familjer. Dom pratar gärna och länge om sina barn och sömnbrist och matvägran och jamen ni vet, allt som hör barn till. Tre av dom har bebisar hemma nu. Ingen sover bra under spädistiden, men ja, allihop är gemensamt överens om att deras partners drar det absolut största lasset (så dom VET ändå att det är så). Häromdagen sa en av dom appropå nattsömnen just att hans fru tar den största smällen pga har bebisen (han tar hand om deras tvååring) varpå jag bara frågade om inte han kunde ta nån natt eller någon morgon? Inte för att ifrågasätta utan bara precis samma som jag skulle ha sagt till en kvinna i samma situation: kan inte din snubbe ta barnet nån natt/morgon så du får sova? Nåväl. Det intressanta/spännande/tragiska är att han vänder sig mot mig och är GENUINT förvånad över frågan och det är svintydligt att tanken inte ens har slagit honom. For the record så gillar jag honom otroligt mycket och upplever att han verkligen både vill ha och utövar jämställdhet, men tanken hade inte slagit honom att han kanske kunde paja lite nattsömn för att hon skulle få en morgons sömn. I allmänhet är det mycket "hon får ta natten för jag jobbar"-känsla här och i det får jag bita mig i tungan för att inte ifrågasätta för mycket. Jag sa iallafall att jag trodde hon skulle uppskatta det supermycket om han tog nån morgon nån gång så hon fick sova ut. Hoppas han lyssnade.

Saker som inte är samma 1986 och 2020

När jag var liten åt jag Frosties till frukost. Kanske Start, om det var riktigt lyxigt, men fil och Frosties eller mjölk och Frosties och så en rostad macka på det. Mitt barn bad om yoghurt och müsli till frukost imorse. Det betyder turkisk yoghurt och havregryn. Alltså helt obearbetade, rätt från paketet, havregryn. I hennes värld är det SÅ lyxigt, höjden av frukostar nästan, att få "müsli" till frukost. En del av mig tycker att det är sjukt praktiskt att hon inte är så kräsen, men en del av mig får verkligen lust att göra en riktig müsli dvs havregryn i ugn med lite äppeljuice och honung (jo, äppeljuice, testa själva) med russin och fröer och kanske lite torkade tranbär eller kokosflingor eller nåt så hon får lära sig vad njutning verkligen innebär. (Samtidigt tittar jag lite avundsjukt på mina egna föräldrars avslappnade inställning till näringslära för alla vet ju att Frosties var liksom HÖJDEN av göttigheter.)

Idag är jag nöjd

En sak som är bra med att ha en chef istället för att vara en chef är att man bara tar sina issues och pratar av sig dom och så får chefen fixa och man själv kan fortsätta jobba med sitt. Nu råkar jag ju ha valt mitt jobb för att få jobba med just min chef (jo, Jenny, så är det) för att hon har varit en person jag har respekterat och sett upp till länge och jag har i många år tänkt att jag har velat ha henne som chef. Så jag har det kanske extra lyxigt i just mitt underhuggarskap, men fenomenet att få belasta någon annan med sina problem är ju rätt gött alltså. Till skillnad mot de senaste 7-8 åren när jag har varit personen som har fått medla, fixa, lösa, skälla och peppa menar jag. Nu sitter jag dessutom vid mitt köksbord med en nybryggd kopp jävligt starkt kaffe bredvid mig och njuter av möjligheten att jobba hemma. Mmm, ljuva tystnad.

Tänk hur det blev i livet

Ibland roar jag mig med att gå tillbaka och läsa i mina egna arkiv. Ofta väljer jag månaden vi är i, fast några år bakåt för att liksom se vad som hände då i livet. Imorse läste jag lite från januari 2013 dvs när jag och Andreas träffades (insåg precis i detta skrivande nu att vi glömde fira vår sjuårsdag, haha) och det är nåt speciellt med att läsa om kärleken som var den som blev. Då visste jag ju inte det. Det visste såklart ingen, men så här i efterhand är det hjärtvärmande att veta att all den där oron, nykärheten och kvillret blev ett giftemål och två barn och en hel himla framtid. Det finns få saker jag är lika glad för som att jag träffade just Andreas. Att det är honom jag får leva med och framförallt att han visade sig vara världens bästa pappa till mina barn. Jag känner mig lite blödig här nu. Och lite i behov att berätta att jag fortfarande är jättekär i honom och även om det är otroligt mycket vardagsliv så njuter jag fortfarande av att somna med handen i hans nacke och pussa honom på morgonen och jag får ganska ofta sug i magen av att titta på honom och ba HAN ÄR MIN! Han får mig fortfarande att asgarva och han tittar på mig med den där blicken som jag drömde om att nån skulle titta på mig med.

Det som händer

Vi var hos min pappa i Karlstad i helgen. Det var så himla mysigt. Han har ju bott där i drygt ett år nu och lagt jättemycket tid (och pengar) på att fixa iordning sin lägenhet och det har blivit jättefint! Barnen var överlyckliga pga fick vara hos morfar och jag och Andreas hade det gött pga morfar tar hand om barn, lagar mat, plockar undan och fixar i allmänhet. Det var semester. Det är lite långt att åka 60 mil tur och retur på en helg med två små barn, men dom är också så tappra och vi klarade av det utan ett enda skrik. *klapp på axeln* Vi åkte direkt när dom vaknade i lördags morse och igår körde vi först slut på dom i Sandgrundsparken så dom däckade i bilen när vi rullade iväg strax innan lunch. Det är ju gött att komma bort lite, men det är också otroligt skönt att komma hem igen. Och! Idag jobbar vår städerska och hemmet kommer bli ordentligt rent för första gången på en månad. Det ska bli en sån FRÖJD att komma hem i eftermiddag.

Jaha, nu har den här tanken med liv och jobb och balans marinerat i mig i ett par dagar och det visade sig att det jag egentligen behövde var en liten årsplan. Who knew? Vi satte oss iallafall ner i soffan igår efter nattningen och pratade om vad vi vill göra i år. För nånstans är ju ett beslut att gå ner i tid också ett ekonomiskt sådant, förutom alla mjuka värden som jag skrev om sist. Och jag gillar ju mitt jobb, som jag dessutom precis började på, så jag kom fram till att jag inte alls det vill gå ner i tid just nu. Jag vill bara hitta en bra balans mellan jobb och ledighet, och framförallt vad jag gör på min ledighet. Det hela slutade iallafall med att Andreas ska vara hemma varannan fredag med barnen under våren (haha, jo så slutade det) och sen gjorde vi en snabb semesterplanering och kom fram till att vi ska åka ingenstans i år heller. Eller vi kanske ska försöka hyra ett hus i Lidköping igen och ta en sväng till Göteborg i sommar och kanske dra ner till Malmö/Köpenhamn, men inga flygresor och ingen charter eller den sortens semester iallafall. Förutom en tripp till London/Brighton med pappa för att hälsa på min syrra som jag känner är long overdue (var hos henne senast 2013)  så hoppas jag på ett flygfritt 2020.

Det är konstigt det här med tankar. Hur dom liksom ändrar form och riktning när dom får ligga och skvalpa lite och hur det hjälper att skriva ner dom för att sen känna efter om det verkligen var så det skulle vara. Vi skiljer oss åt där ganska mycket, jag och min man. Han har en stark övertygelse i att lagt kort ligger (sagt kort ligger) och vår vanligaste konversation är typ att jag säger ska vi inte göra så här istället? Eller så här? och så svarar han men nu har vi ju sagt att vi ska göra på det första sättet. När han väl har bestämt sig så har han bestämt sig, medan jag kan behöva ett par vändor av ält för att på riktigt känna vad det är jag tycker är rätt.

Förtydligande

Jag kanske ska förtydliga att jag inte tycker att det är fel att gå ner i arbetstid, oavsett om det är barn inblandade eller inte. Jag tycker inte det är en kvinnofälla (i sig, sen beror det ju på om man får använda tiden till att göra mer oavlönat hemmajobb), däremot tycker jag att det är oerhört tråkigt för alla män som inte känner likadant inför tid med barn osv. För min del handlar det egentligen mest om en battle mellan att prioritera lugn, mer tid med barnen och fysiskt välmående mot ny på jobbet, gött med full inkomst och kul att jobba. Jag måste ju poängtera igen att jag gillar mitt jobb. Åh, jag tycker det är jättekul! Det handlar inte om en paus från det utan om tiden. Barnen är bara så här små nu. Det börjar redan finnas ett behov hos dom att vara på förskolan. Andreas poängterade häromdagen att att gå ner i arbetstid skulle vara för mig, inte för dom egentligen. Alltså, klart dom skulle ha det bra med mig och vilja vara hemma, men dom har det superbra på sin förskola och älskar att vara där och behöver kompisarna och allting den miljön ger, också. Aja, jag ska inte fatta några som helst beslut så här en vecka efter jullovet. Det är bara en tanke, vi får se hur den gror.

Vad hade du gjort?

Det är så mycket jag går omkring och tänker på just nu. Det allra största är kanske balansen mellan vad jag vill och vad jag borde. Och om jag verkligen vill det jag tror att jag vill och om det är okej att vilja det. Eller okej och okej, det är väl alltid okej att vilja grejer (som ej skadar andra obv) men är jag lat? Eller girig? Saknar jag driv? Eller är jag smart som äntligen kan urskilja en dröm/en önskan på riktigt jmf vilja ha en väska/tröja/sko? Sen vet jag inte ens om det är möjligt eller om jag känner för att pusha det just nu, men ja. Det jag tänker på är det här: under julledigheten (underbara, ljuvliga julledighet) hade jag så himla bra dagar där jag mådde bra i kroppen och i huvudet och i hjärtat. Jag älskar att vara ledig, det är ingen hemlighet. Ibland kan jag tänka att jag vill ha ett barn till bara för att få vara föräldraledig=långledig en gång till som exempel. Iallafall, jag stod och plockade i köket efter lunchen någon av dom sista dagarna på ledigheten och mitt i den kanske vardagstråkigaste grejen så bara slog det mig: jag tror att jag skulle nå min må bra-topp om jag jobbade 70% istället för heltid. Vi hade ätit en lugn frukost, solen sken och efter frukosten tog vi på oss kläder och drog med barnen ut på en långpromenad ner till sjön. Det glittrade i vattnet och vi lekte kurragömma med barnen och valde ut den perfekta pinnen i kanske tio minuter och pillade på tusen stenar och sen gick vi hem och käkade lunch. Samma lunch jag plockade undan efter när jag fick min uppenbarelse. (Helt seriöst, nu har jag haft två engelska ord som jag velat använda i den här texten istället som hade varit så mycket bättre, mundane och epiphany, svenskan är ett fattigt språk.)

Varför just 70%? Varför alls? Jo, men såhär: det som gör mig mest stressad i mitt liv är att göra iordning mig själv, hemmet och barnen och komma iväg i tid till förskolan på morgonen. Jag blir stressad, barnen krånglar för att dom inte är klara med sin morgon och allting är bara jäkt och tjat och hot och mutor. Under ledigheten, när vi inte har haft den stressen, har vi också klätt på ungarna och gått ut efter frukosten och det har tagit kanske fyra minuter för dom har varit klara och leksugna och redo. Jag skulle vilja ha tid att låta morgonen ta tid. En annan anledning är tiden jag har varit utomhus, något jag inte upplever att jag hinner i vardagslivet (utan att prioritera, men prioritera innebär att nåt annat måste stryka på foten). En vardag lämnar jag barn, jobbar och sen åker jag hem alt hämtar barn på vägen hem och sen ska liksom livet ske. Tvätt ska tvättas, barnens dag ska pratas om, det ska kramas, lekas och klättras, lagas mat, torka näsor och plockas plockas plockas. Sen är klockan strax efter åtta och då vill jag sitta i soffan med min man för det är vår heliga tid när vi får vara bara vi.

Och jo, det finns andra lösningar till mina "problem" än att gå ner i arbetstid. Vi kan väcka hela familjen tidigare (ger dock ej tillräcklig vila) och jag kan gå ut och gå på lunchen (inte samma sak att promenera i staden som i skogen) och visst, jag kan vara utomhus efter hämtning med barnen och låta disken stå på kvällen (men smuts=irritation hos både mig och Andreas). Att jobba 30% mindre innebär 12 extra timmar i veckan som buffert för allt det där ovan. Tänk, två dagar heltid och så tre halvtidsdagar per vecka. Då får jag jobba och vara vuxen och ha kul, men också vara ute i skogen, ha tid och lust och ork att lyssna på barnens tusen lekar (mamma, du kan vara prinsessan Celestia så är jag Twilight Sparkle och Nils kan vara kattpojken och så ska vi rädda Xentopia från den onda kungen och hans drake. Okej?)  Är det okej 2020 att känna så här? Borde jag inte vilja liksom blondinbella mig och maxa livet och planera mina timmar och fixa det med listor och scheman? Är det okej att känna att jag egentligen skulle vilja skapa mer tid i livet för att släppa fram något jag inte vet vad det är än? En kreativ del som sällan ryms i det vanliga livet kanske.

Det här har ju ingenting med mitt jobb att göra, egentligen. Det handlar absolut inte om att fly från jobbet eller att själva arbetet i sig är nåt jag vill ifrån. Det är mer en reflektion över tid och livsutrymme. Sen handlar det såklart också lite om barnen. Att stundtals har rätt mycket panik över att tiden går och dom blir stora och att jag liksom missar allt det här ljuvliga som små barn ju ändå är (trots all annan skit dom sysslar med som driver en galen). Jag vill ha ork och tid att vara närvarande med barnen. Jag vill inte sitta om 20 år, eller 10 år, eller 2 år och ångra att jag inte var med dom mer än vad jag är. (Och då är jag ändå rätt mycket med mina barn för att jobba heltid, det ska ändå tilläggas.)

Nu är det här ju mer en tanke/dröm än nåt jag har tänkt göra verklighet av, men om ni fick göra en ändring i era liv, vadsomhelst, utan att tänka på praktiska konsekvenser av det; vad hade ni gjort?

Årssummering 2019

Haha, lite sen på bollen här men nu har jag gjort det hela 2010-talet så jag måste faktiskt avsluta det här decenniet (och påbörja nästa) med en likadan.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Nej? Inget jag kommer ihåg isåfall. Jag började jobba som produktchef, det har jag aldrig jobbat som förut. Men jag vet inte om det räknas?

Höll du något av dina nyårslöften?
Okej, jag ville bli mer ekonomisk och köpa färre, bättre grejer och spara lite pengar. Jag ville också läsa böcker och laga mer olika sorters mat. Hmm, alltså jag vet inte om jag lyckades med nåt av det faktiskt. Jo, men färre, bättre grejer lyckades jag med. Dock är dom ju dyrare så besparingen var väl plusminus noll. Läsa gjorde jag INTE och laga mer olika sorters mat, hmm. Jag vet inte. Vi har ju barn och dom gillar ju barngrejer som korv, kycklingpinnar, pasta osv. Jag tycker ändå att vi (jag) försöker ha en bra mix. Vi körde matlistor nästan hela året och det innebär ju att vi äter relativt varierat.

Kommer du ha några nya för nästa år?
Ja! 2020 är året när jag ska ha riktiga nyårslöften. Jag behöver lägga lite tid på att må bra känner jag. Och jag behöver komma igång och använda min kropp lite grann, men istället för att göra min vanliga sex veckors hets och sen totalt tappa det och för att inte trigga min latenta kroppsstörda tankeverksamhet så har jag gjort en vähähäldigt försiktig och uppnåelig plan.
Jag ska:
Gå på en långpromenad i veckan (förutom det jag ändå gör)
Yin-yoga 30 min varje vecka.
Träna mitt naprapatprogram minst varannan vecka (otrolig förbättring från de noll gånger jag har gjort det hittills)
Läsa 25 böcker.
Bara bjuda på vegetarisk mat när vi har folk hemma.

Blev någon av dina kompisar föräldrar i år?
Ja, även i år om det nya bebisar.

Dog någon som stod dig nära?
Nej. Låt det fortsätta vara så.

Vilka länder besökte du?
Bara Sverige.

Är det något du saknar 2019 som du vill ha 2020?
Nja, men typ inte. Jag skulle vilja fortsätta ha det lugnt och skönt med min familj och ta hand om mig och mitt välmående.

Vilket datum från 2019 kommer du alltid att minnas och varför?
1 oktober började jag mitt nya jobb. Och så barnens födelsedagar antar jag. Nej, men inget speciellt hände 2019. Och samtidigt hände såklart livet-livet-livet.

Vilken var din största framgång 2019?
Att jag vågade söka nytt jobb. Att jag gick Friday Labs och fick insikt i mående/actions.

Vad är du mest nöjd med?
Att jag och Andreas är kära i varandra trots rätt må barn och heltidsvardag. Och att jag har så mycket tid som jag ändå har med barnen.

Största misstaget?
Jag tror inte jag har nåt stort misstag i år.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Förutom några slängar förskolebaciller så nej. Vill helst att det förblir så.

Bästa köpet?
En riktigt varm, stor jacka jag kan ha när jag är ute med barnen. Den har enorma fickor så jag får plats med en monstertruck, näsdukar, ett par bananer, nycklar och annat man måste ha med när barn är inblandade.

Vad spenderade du mest pengar på?
Räkningar och mat. Och våra bilar.

Gjorde något dig riktigt glad?
Samma som förra året: Min familj. Dom gör mig glad varje dag, var och en av dom. Att se Andreas med barnen gör mig knäsvag av lycka.

Vilka sånger/band kommer du komma ihåg från 2019?
Inte en enda.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Så mycket gladare. Åh, jag är verkligen lycklig just nu.

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Läst böcker.

Mindre?
Suttit med telefonen. (Känns som att det är standardsvaret)

Hur tillbringade du julen?
I vårt hus med pappa och min syrra. Det var supermysigt.

Favoritprogram på teve?
Jag och Andreas ÄLSKAR ju Masterchef Australia. Det styr vårt liv lite grann under tiden det körs. I övrigt var Succession SJUKT bra (när jag väl började gilla karaktärerna) och vi kollade nog mest på Blacklist. Är nu inne på sjunde säsongen och det håller fortfarande.

Bästa boken?
Jag tror inte jag läste någon bok som gav nåt bestående minne 2019.

Phew! Okej, 2019 var ett lugnt år. Vi pysslade hemma, tog hand om varandra och oss själva och jag bytte jobb.

Gott nytt decennie hörrni!

En pyttedel av det emotionella jobbet, men ändå

Jag läser hos Jenny och i Peppes kommentarsfält om det emotionella arbetet. Jag skriver om mitt (och deras) med mina vänner. Det finns säkert ett fåtal män som gör allt, men för den stora majoriteten är det vi som gör mycket av "fluffet" eller kittet som det ju egentligen är. Adventsfikorna vi fixar, smsen till kompisar om middagar eller lekdejter för barnen eller bara alla gångerna vi sätter oss ner med våra partners för att prata om det där som skaver. Jag har gråtskrikit till min man

DET ÄR INTE RÄTTVIST ATT ANSVARET FÖR VÅR RELATIONS UTVECKLING BARA LIGGER PÅ MIG!

Och Andreas håller med mig i det. Han tycker inte heller att det är rättvist och vi har provat en massa sätt för att ändra det och i skrivande stund var det längesen det här dök upp för just nu har vi det jättebra på alla sätt och vis så praten har väl funkat. Men han har också haft en poäng kring iallafall det som rör den egna relationen som jag känner att jag vill höja i den här diskussionen. Jag vill på inget sätt försvara männen som sätter sitt ego och sin bekvämlighet framför sin familjs eller sin partners, men i dom fallen där männen vill och anstränger sig så tänker jag att det här kan vara tänkvärt och kanske, kanske borde det här OCKSÅ falla inom ramen för emotionellt arbete? Ok, så here goes:

Ibland när vi (jag) har bråkat om att jag är den som tar upp det skaviga, eller lyft att det känns som att vi inte prioriterar oss som par eller ifrågasatt att det bara är jag som ens TÄNKER att det skaver så har Andreas svarat Jag håller med dig om att det är orättvist, men jag vet inte vad jag ska göra för jag känner inte så. Och när jag har frågat hur han MÅR och varför han inte kan prata om sina känslor och tankar så svarar han Men jag pratar inte om det för jag mår bra. Jag är lycklig! Jag känner inte som du känner. Jag vet inte hur jag ska ta upp det som ett problem när det för mig inte är några problem. Och vi skulle absolut kunna gå in på varför så många kvinnor känner problemen (pga gör mer, upplever mer stress pga det osv), men hela grejen med att vi fostrats in i en empatisk, inkännande roll kanske också gör att vi hela tiden känner av, scannar förhållandet, utvärderar. Jag menar inte att det är fel, men utifrån mig själv så kan det absolut leda till att jag fastnar i en tankesnurra i mitt eget huvud där jag knappt är upprörd för nåt från början, men hetsar upp mig kring att det oavsett ändå är JAG som måste ta tag i det. Att jag liksom är sur på det emotionella arbetets snedfördelning utan att det egentligen kanske föreligger något större emotionellt jobb, om ni fattar?

Jag tänker också att jag irriterar mig mer än Andreas. Han plockar och fixar och lämnar barn och grejar och städar och tar flest mornar och flest nätter och fan, han gnäller aldrig. Han tycker inte att det är jobbigt. Och uppepå det parerar han mitt PMS-humör och mitt behov av att älta och gnälla. Det är ju en sorts emotionellt jobb som verkligen inte syns eftersom det är rätt passivt. Och det kanske borde få lite kredd ändå?

Ok, nu känner jag att jag måste lägga in att det här bara är EN DEL av det emotionella jobbet och att det absolut föreligger obalans i det övriga även i vårt hem, men jag tänker att det ändå är en aspekt som iallafall jag lätt glömmer av när jag är irriterad. Och att jag som sagt ibland går och liksom BLIR sur för att Andreas inte har "tagit upp" nåt när jag inte ens vet vad nåt skulle kunna vara. Typ jag är glad och inte sur, men att han liksom boooorde ha nåt som skaver och så blir jag sur för att jag måste fråga om det är nåt och han inte tar upp det spontant och när jag frågar får jag då ovan svar . Typ så.

Annan typisk grej jag blir sur på är att jag tar på mig att göra all julmat för att det fan är min hobby och avslappning att laga mat, men sen blir sur för att jag lagar all mat. Nu vid jul kör vi för övrigt på en färdig to do-lista per dag där vi delar upp typ allting. Vi började förrförra året och både stressen och irritationen har blivit så himla mycket lägre när vi har körschema. Off topic, men jag tänkte iallafall på det här häromdagen och tänkte att nån annan kanske också kan tycka att det är en synvinkel som inte pratas om så ofta.

Nej, men det är väl bara att cavea och erkänna tantstatus. Jag mailade boxer häromveckan för ja, men jag var lite irriterad. Och sen frågade jag om dom kunde tänka sig att cancellera min order istället för att ha en sur kund och nu ska dom "se vad dom kan göra". Räknar minst med ett priserbjudande och då är det ju värt att vara kvar. Alltså jag hör er för övrigt om apple tv och chromecasts och whatnot. Vi har en sån där smart-tv som har typ alla appar i, och vi har nog en apple tv nånstans i nån låda också förresten. Men min man gillar nyheter i det linjära flödet och jag tycker att play-tjänsterna som kommer med där man kan spola och ta bort reklam och sådär är soft. Kollade t ex på Bergs nya hem eller vad det heter igår. Den hade jag aldrig kommit på att titta på utan tv-tv. Vi har också Netflix, HBO, Viaplay och CMore (det sista gratis genom min mans förra jobb iofs) så kostnadsmedvetenheten i det här är är låg.

Annars går jag runt med nån jävla skräpförkylning från barnen som blossar upp varannan dag, the fuck? Igårkväll kunde jag inte svälja, imorse var det helt okej. Andreas åker till Rom på lördag morgon och kommer hem sent på måndag kväll och jag ber till gudarna att det inte kommer blossa upp när han drar. Pappa kommer i och för sig och hjälper till. Love him dearly, men ibland är han inte alltid enbart en hjälp. Aja, ikväll ska vi ha team-middag på jobbet och jag ska få äta friterad brysselkål så den dagen den sorgen isåfall va.

Vi har adventspysslat lite också. Satt upp några stjärnor och en adventsljusstake och jag gick lite loss på Plantagen och fixade vår trappa/framsida. Det kostade jetemycket pengar, men det är rätt mycket vi kommer kunna ha nästa år OCH det är billigare än snittblommor så att eh..

Shit list

euroflorist, obviously. Fick mina pengar, men maken till idiotisk affärsidé. Hoppas dom går i konkurs.

Boxer, tv-leverantören ni vet. Vi har Telia idag, men dom är skitdyra och vår rabatt kommer löpa ut nu i december så jag kollade på lite alternativ och vi kan ha boxer och dom hade ett bra erbjudande så jag signade. Det är kanske en månad sen och de kanaler som jag enligt paketet ska kunna välja finns inte att välja någonstans. Har fått kanske tre on-boarding mail med information om att logga in på mina sidor och välja, men det finns ingenstans. Står inget mer än att logga in i mina sidor på deras FAQ eller ett ord om att det inte går innan startdatum av abonnemanget (om det är det som är problemet). Hatar dåliga kundupplevelser och har nu även mailat deras kundtjänst för att se om det kanske kan gå att cancellera ordern i och med att startdatum ligger framåt i tiden (troligtvis inte). Är hellre kund hos en dyr leverantör där allt har gått 100% smidigt från dag 1 än nåt som irriterar mig.

Cyklister. Dumma, jävla människor utan trafikvett. Jag är ju sur på det här varje år, men vi tar det igen: det är mörkt ute. Bilar väger väldigt lågt räknat 10 gånger mer än vad cyklister gör. Massa gånger fart = stoppsträcka. Stanna vid övergångsställen (företräde gäller fotgängare, cyklister ses som fordon). Ha otroligt starka lampor på cykeln. Använd reflexväst.

Ok, nu ska jag se på Elf. Hej.

Bästa idén

ok, kom precis på det här: att ta en semesterdag i december och ha ungarna på förskolan och bara hänga med min man en dag. Fy fan vad mysigt. Gå på stan och kolla julskyltning och hålla hand och fan äta lunch ihop utan att stressa. Vi hade tänkt göra det en helg, men helg är lika med folk och folk och jag går inte så bra ihop. Och jodå, det kommer kännas absolut 0% dåligt samvete pga vår förskola bryr sig inte. Och om ni vill störa er, lyssna på det hår då: jag och Andypants var hemma bägge två i tre månader med Nils och hade Ellen på förskola typ 30 timmar i veckan.

Okej, här kommer lite mer kött om pension

Jaha, okej så jag vann mot Euroflorist. Pengarna på kontot igår. Lesson learned: hänvisa till gällande lagstiftning och cc:a VD:n. Och också att det lönar sig att vara jobbig / veta sitt värde.

Också: jag fick en del meddelanden igår om mina pensionsåsikter. Här kommer en edit: jag (tycker att jag) utgick från frågan, inte från punkten att förklara hela pensionssystemet. På pensionsmyndigheten kan man läsa om pensionen (duh) och här kommer deras åsikter snabbt summerat. Det som ger högst pension är:
1) Jobba mycket, med hög lön och vitt (här ingår jämställdhetsperspektivet)
2) Jobba på ett företag som erbjuder tjänstepension
bonus: pensionsspara privat

Det är en myndighet. Det dom säger är såklart sant. Jag valde att inte först och främst prata om det eftersom jag 1) inte tycker världen är så enkel och därför 2) tycker att det är bättre att spara än att inte göra det. Dagens pensionssparformer är ju dessutom mer "pensions"-spar för man kan få tillgång till sina pengar inom ett par dagar och buffert är bra, nu som sen. Men visst, i den mån man kan välja och påverka så dela jämställt på föräldraledighet och VAB, som inte är pensionsgenererande, och detsamma ifall man vill gå ner i tid. Alternativt spara extra till den som jobbar mindre för att kompensera framtidsinkomsten. Och jobba vitt (kan ju också appliceras pga vi vill ha ett samhälle med fungerande samhällsfunktioner osv). Och så sen tjänstepensionen. Nej, jag vill faktiskt inte promota det här. Dom får göra det själva. Nu kom jag att tänka på att det allra bästa rådet egentligen är att inte födas som kvinna för vår livstidsinkomst är flera miljoner lägre än mäns, generellt. Och inget av ovan känns speciellt lätt att göra eller ändra på, om de ens går. Jag tycker därför att det är bra att spara, generellt.

Men tjänstepension då? Men så här: tjänstepension är en (hygiennivå) löneförmån där företaget förutom ens lön också betalar in pengar till ett pensionssparande. Det vanligaste är att man har en lösning som hakar på någon av de stora avtalspensionslösningarna, SAF-LO, ITPK, KAP-KL, PA-16. Nu orkar jag inte sätta mig in i varje avtals specifika villkor, men snabbt summerat gäller ofta det här: 4,5% av din lön upp till mellan 350-450 000 (beroende på avtal) och 20-30% av din lön på summan som överstiger det taket och tjänar man mer än 10 prisbasbelopp, typ 650 000 per år så gäller lite andra villkor (tjäna mer, få mer pension i ett nötskal). Vissa gånger får du vara med och placera själv, andra gånger är det en förbestämd förvaltning.

Exempel:

Om man tjänar 30 000 kronor i månaden med 4,5% och tak på 400 000 blir det en tjänstepensionsavsättning på 30 000*12*0,045 kronor per år = 16 200 kr totalt / 1 350kr per månad.

Om man tjänar 35 000 kronor i månaden med 4,5% och tak på 400 000, 30% på överstigande blir det ett sparande på 35 000 * 12 = 420 000 ger (400 000 * 0,045) + (20 000 * 0,3)= 18 000 + 6000 = 24 000 kr per år / 2000 kr per månad.

Kolla vad som gäller i din bransch eller för din typ av yrke ifall du funderar på att byta jobb och det nya inte har tjänstepension och se till att ni lägger på motsvarande summa + skattesats (för att kompensera att du måste spara skattade pengar)  i ditt löneanspråk och spara dom pengarna själv. Eller säg åt dom att öppna ett konto i Avanza och sätta upp det för dig specifikt. Det har jag själv administrerat och det tog kanske 10 minuter totalt och är skitlätt att både bokföra och hantera.

Sen finns ju också sparalternativet att löneväxla. Det innebär att du "avstår" från en del av din bruttolön mot att företaget sätter in samma summa + 6% (pga skatteregler) i en pensionslösning. Det är förmånligt om man tjänar mer än 520 000 per år/43 300 i månaden pga brytpunkter för statlig skatt. Det ska väl också tilläggas att det bara kommer vara förmånligt skattemässigt om ens skattesats vid pensionen understiger den man har idag, vilket ju är vanligt att den gör. Om man löneväxlar ska man komma ihåg att man låser pengarna tills utbetalningstid för pension.

Nu snarkar jag lite plus måste jobba, men varsågoda att diskutera i smågrupper!

Edit: inser nu att kompensation av skatteeffekt på lön är en sanning med modifikation. En tjänstepension beskattas ju vid utbetalning. Medan sparade pengar inte beskattas vid uttag, så man skattar ju oavsett bara en gång. Det enda man egentligen går miste om är ränta på ränta-effekten av skattesumman. Att få full kompensering för skatteeffekten skulle därför alltså ge bonuspengar. Men ingen har väl dött av lite mer lön så go for it ändå. Nån kommer ju snubbla i tanken precis som jag och gå med på det.

Varning för euroflorist och svar på pensionsfråga, ja här blandar vi

Okej first thing's first: jag beställde en farsdagsbukett till min pappa i helgen från euroflorist. Jag valde deras "novemberbukett" för jag tänkte att den har nog alla deras florister ändå koll på och för att den bestod av granris, röda bär, amaryllis och lite kottar, vilket jag tänkte kunde bli lite fint och juligt hos pappa. Istället skickar dom en orange/blå-bukett med en lilja, eucalyptus och krysantemum. Saker som inte är samma liksom. Mailade deras kundtjänst med bilder och ba eh hej, det blev lite fel här va? Varpå dom ba NEJ DET ÄR INGEN SKILLNAD samt "du kan vara trygg i att du har fått blommor till det värdet du har betalat". I beg your pardon? Så om jag lägger en order hos mathem på säg leverpastej, schampoo och mjölk kan dom skicka mjöl, en påse morötter och skurmedel "för värdet är samma". Jag har gått liiiite apeshit i deras mail nu och inkluderade här precis copy-pastade paragrafer från konsumentköplagen samt cc:ade deras VD. Alltså pappa blev jätteglad och det handlar inte ens om pengarna, DET ÄR EN PRINCIPSAK. Fan vad jag hatar lurendrejeribolag och fan vad jag extrahatar dåligt kundbemötande. Och företag som strider mot gällande lagstiftning.

GAH! Okej, det om det.

Jag fick en fråga igår om pensionssparande:
Är det verkligen vettigt att ha privat pensionssparande? Jag har dels förstått att det pga marginalskatt är olika lönsamt beroende på lön, och dels så kan man vid uttag missa bostadsbidrag eftersom det så att säga räknas som lön. Så, är det inte bättre att spara i en vanlig fond?

Nu hoppas jag att jag har tolkat frågan rätt, men jag delar upp det i två delar.

1. DET ÄR JÄTTEVIKTIGT ATT SPARA PRIVAT TILL PENSIONEN!
Ok, det var tydligt och bra va? Men såhär: enligt pensionsmyndigheten får man ut runt 60-75% av sin nuvarande inkomst om man har tjänstepension och lite beroende på hur länge man jobbar. Avanza å andra sidan säger att dagens pensionssystem innebär att vi får ut strax över hälften av vår slutlön i pension även om vi har tjänstepension. Nivån på den allmänna pensionen har sjunkit och fortsätter att sjunka och om man vill kunna leva ungefär likadant innan pension som efter så är det en nödvändighet att spara själv. Gå in och kolla på minpension.se för att se hur det ligger till för just dig.

2. Det är inte längre vettigt att spara i en pensionsförsäkring eller IPS. Efter årsskiftet 2015/2016 försvann avdragsrätten på privat pensionssparande. Tidigare fick man göra avdrag på 30% på sitt sparande (skatten-ish) i skattedeklarationen för att en pensionsförsäkring precis som du skriver är en typ av försenad löneutbetalning som beskattas vid utbetalning. Att spara i en pensionsförsäkring nu innebär att du sparar dina skattade pengar och sen får skatta en gång till vid uttag. Det är onödigt.

Angående det andra du skriver om marginalskatt och bostadsbidrag så måste vi först och främst klargöra att dom i sig rör sig i två olika spektrum av löneskalan. Den som har marginalskatt som överstiger kommunalskatt tjänar så mycket att bostadsbidrag aldrig skulle vara på bordet för dom iallafall. Kapitalinkomsten som kan påverka bostadsbidragsutbetalning är alltså inkomst UTÖVER dina sparade pengar dvs räntor, utdelningar från aktier, vinst på aktieförsäljning, vinst på boende osv.

Att inte spara till sin pension för att man är rädd för att kapitalinkomsten ska påverka bostadsbidraget, ja nej, men alltså det man är ute efter är väl en dräglig inkomstnivå efter pensionen? Det är betydligt större chans för det om man sparar än om man struntar i det, milt sagt.

Det finns massa bra sätt att spara sina pengar på, men ISK, kapitalförsäkring eller fond/aktiekonto är väl det bästa. Avanza och Nordnet har bra ISK-konton och fonder med låg förvaltningsavgift. Här finns det en bra jämförelse mellan de olika sparsätten, men kortfattat kan vi säga såhär:

ISK - samlingskonto för aktier eller fonder där du beskattas med ett schablonbelopp på det totala innehavet varje år (runt 0,5% just nu tror jag) mot att du inte behöver betala någon skatt alls på ev vinst när du säljer av. I en ISK har du alltid tillgång till dina pengar och kan köpa, sälja och flytta lite som du vill mellan olika sparformer utan som sagt att utlösa en skatteeffekt.

Kapitalfond - Ett sparande där möjligheten till förvaltning av dina sparade pengar finns, dvs försäkringsbolaget förvaltar pengarna du sätter in. Där finns också möjlighet till utbetalningsplan och förmånstagare. I övrigt ganska likt ett ISK.

Fond/aktiekonto - du har tillgång till dina pengar hela tiden. Du kan sälja, byta osv helt fritt, men varje försäljning och byte utlöser en skatteeffekt samma år.

Jag personligen är 100% team ISK för räntan där är väldigt förmånlig vs skattesatsen på vinster som ju kommer bli ganska stora över tid (underskatta aldrig ränta på ränta-effekten).

Summa summarum: Spara absolut till din pension, men gör det i något av ovan former. Troligtvis kommer sparandet i sig utlösa betydligt mer pengar än vad man eventuellt får ut i bostadsbidrag. Hela tanken med sparandet är ju att säkra en framtid där bidrag inte ska behövas.

Och tjänstepension hörrni, det är ett eget inlägg. Undrar ni nåt där också?

För att följa förra inläggets linje så har jag nu jobbat en månad på nya jobbet. Det är roligare än vad jag trodde och mindre jobb-jobb än vad jag trodde. Jag är liksom van att göra allt själv och nu ber jag bara nån annan göra grovjobbet och leverera resultatet. Sjukt konstigt att ha liksom två timmar för att TÄNKA på grejer. Eller ha tid att boka in ett mötesrum med mig själv och rita lite på en whiteboard och hålla på och fnula. Det roligaste är kanske också att själva bytet har fört med sig en självförtroendeboost i form av en känsla av att jag kan grejer. Jag tänkte väl att jag skulle ha en invänjningsprocess på cirka 6 månader och inte fatta nånting, men business är business är business så det har gått snabbare att komma in i det än vad jag trodde. Och jag jobbar med grejer jag tycker är kul. 

I övrigt rullar väl livet på. Idag vabbar jag t ex ett barn med ögoninflammation. Så jävla opassande dag också. Andreas är borta på planeringsdag med jobbet och jag skulle egentligen ha haft ett tretimmarsmöte med en potentiellt rätt viktig leverantör. Kände rätt mycket imorse för att skicka iväg henne till förskolan, låtsas som det regnar och hämta efter mötet. Men moralen och omtanken för mitt barn satte stopp för det. Nils satt i mitt knä imorse när Andreas skulle åka och ba itte åka föjtolan. Baja sitta mammas tnä ott mysa så han fick väl vara hemma han också. (Ott är förövrigt mitt gulligaste ord förutom äcka dig mamma!) Jag var med på mötet via telefon i nästan en timma och en kvart (tack Telia play och Frost) så det löste sig ju iallafall lite halvt. Sen hände det här sjuka: barnen höll på att balla ur av allt tråk och skrek efter smoothie (som vi inte har) så jag tänkte att dom väl var värda en liten belöning och sa att vi kunde åka till Hemköp så kunde dom få välja varsin godsak. På vägen pratade jag med Ellen om att hon inte fick röra något för att hon är sjuk och kan smitta utan bara peka så skulle jag hjälpa henne. Hon ba jaja jag lovar mamma. Sen hände det här: vi gick in på Hemköp. Jag sa till barnen att hålla i varsin sida av en sån där dra-korg. Dom ba ok, och ställde sig på varsin sida. Sen tjatade ingen om nåt, bägge gick precis bredvid och småpratade och när vi kom till godishyllan valde Nils ett kinderägg (ett) och Ellen fick välja fem smågodis som jag plockade i en påse. Hon valde exakt fem och var jätteglad. Ingen tjatade om fler eller mer. Bägge stod bredvid utan att ens typ fråga nåt när vi betalade och sen höll vi handen till bilen och alla var glada. PLÖTSLIGT HÄNDER DET osv. Borde ha köpt en trisslott faktiskt.

Sen vägrade Nils visserligen äta nån lunch och ville bara ha choklad så han satt i ett hörn i sann tvååringsanda och vrålade NEEEEEJJJJJJ! så det ekade tills Ellen ba men mamma, det är ju synd om Nils. Jag tycker du ska vara lite snäll mot honom. Han kan väl få lite choklad? och då tänkte jag äh fuck it och så åt han ett kinderägg till lunch. Och en flaska välling till efterrätt. So sue me. Ellen åt mat och sen tog hon sina godisar, åt fyra och sa jag sparar den sista tills på lördag. Helt klart vare sig mitt eller Andreas barn det där.

Jaha, mer då? Jag och Andreas har det så himla bra just nu. Det är så mysigt. Jag är så kär. Vi hamnar rätt ofta i soffan och så går kvällen och vi sitter bara och pratar och pratar och teven är inte på och det handlar inte uteslutande om barn. Vi har aldrig barnvakt, men vi får fan rätt mycket tid ihop ändå. På tal om barnvakt; så glad för att vi senaste månaden har fått tre erbjudanden om just det. Först från våra grannar som hade dom en eftermiddag för nån helg sen och sen från en annan ny "granne" några kvarter bort och sen från Robert och Julia (som också bor här i kvarteret). Älskar radhuslivet och älskar folk som ba äh, vi hjälper till! Det blir kul! Har som mål att vi ska åka in till stan nån helg innan jul, käka lunch tillsammans och typ julshoppa lite. Ta ett glas vin, hålla handen. Hångla lite i nån rulltrappa even. Jag är så jävla tacksam över allting jag har just nu.

Vi ska göra vinden också förresten. Vi har ju köpt ett radhus med "ointredd vind" dvs det behöver isoleras, dra nån ventilationskanal, och bygga upp ytskikten plus golv och färg och whatnot. Vi hade räknat (helt oinsatt) på kanske 150 000 och så har offerten kommit in på det dubbla. Det ökar ju värdet på huset med motsvarande 25 kvadrat (typ en miljon kanske?) så det är ju värt det och vi har lagt undan pengar för det, men det var lite chockartat. Okej, nu har jag suddat ut den här meningen kanske tio gånger pga är privvad och vet om det och är tacksam och borde jag skriva om det ens? Vi har pengar, jag vet det, och jag menar inte att gnälla. Men ni brukar ju gilla ekonomisnack så äh vi kör. Förmodligen kommer värderingen efter renoveringen också putta ner vår låneandel till under 70% och det vore ju rätt gött att slippa amortera 8000 kronor i månaden, det vore det ju. Jag vet inte om nån ens läser det här längre, men vi har ju kört ekonomitantsnack förut. Ska vi ta en ny sån vända? Är nån sugen på det? Undrar ni nåt?

Ok, nu vaknade Nils (fick sova tre timmar så nattningen kommer bli "kul"). Hej!

Första veckan

Nu har jag gjort första veckan. Det var full ös och jag somnade typ halv tio varje kväll och drömmer bara om abonnemang och tjänster och möten och grejer. Igår fick ungarna chips till middag och jag pch Andreas käkade varma mackor strax innan läggdags. Så får det vara ibland. Idag är det Andreas födelsedag. Barnen firade med att sova till sju och sen gjorde vi kaffe och mys och firade lite i sängen och nu är klockan tio och vi har precis ätit frukost. Jag gjorde BLATs på Gateaus surdegsbröd som jag först stekte i smör. Avokadon var perfekt. Det har varit en bra morgon så långt. Åh, detta gulliga också: Nils fick plötsligt hög feber i onsdags kväll och har varit hemma torsdag-fredag med Andreas. Igår när dom hämtade Ellen på förskolan (Nils är frisk nu) så hade dom sprungit emot varandra och kramats jättelänge och när dom kom hem satte dom sig i soffan och gosade och var nog inte mer än en meter ifrån varandra på resten av dagen. Det första Nils sa imorse va ”Nenne?!” Och det första Ellen sa var ”JA NILS! Vill du gå upp och leka med mig?”. Det är också fint. Idag ska vi rensa i trädgården och typ bära upp våra utedynor på vinden.

This is a happy home

Vi har en ny person som städar hos oss sen ett par veckor tillbaka. Hon som jobbade här innan var ljuvlig men hon hade sagt upp sig under sommaren så nu är det en ny person istället. Jag börjar mitt nya jobb imorgon, men har varit hemma med barnen idag. Vi gjorde vårt bästa för att hålla oss borta från hennes arbetsplats, men precis på slutet kom vår matleverans (go ahead and hata mig för tjänsteköp) så vi gick in så jag kunde packa upp och så. Barnen höll på och jaga varandra i vardagsrummet och fnittrade och hade sig och jag kanske bad dom lugna sig lite och så gick städerskan förbi och tittade på mig och sa this is a happy home! och så log hon. Det tycker jag var himla fint sagt och jag blev väldigt, väldigt glad. Om det är något jag vill ha så är det det. Kan iofs vara just exakt för att hon är hos oss en gång i veckan och att vi storhandlar med hemkörning och just idag pga jag var ledig och hade ingen annan stress what so ever. Men ändå.

På tal om att börja nytt jobb då, alltså HUR ska en nånsin kunna njuta 100% av jobbet igen när det innebär mindre tid (och tålamod) med barnen? (Flåt, Jenny. Jag är jätteglad OCKSÅ.) Jag skulle ju egentligen ha njutit av min sista lediga dag alldeles i min ensamhet, görandes unniga grejer som massage, kanske en manikyr? En lång promenad vid vattnet med en podd? Istället: panik över att börja jobba heltid och tvångsumgänge med barnen som fick vara hemma från förskolan*. Nu är det ju inte synd om dom som får vara hemma från förskolan, men ja. Har väl aldrig haft så gott tålamod med barnen som den här lediga veckan. Har heller aldrig haft så få konflikter med dom, undra sambandet där... skoja, klart det oftast är mitt fel att vi ryker ihop. Dom är ju egentligen rätt härliga, bara liksom barn? Men det ÄR skillnad på när dom vill riva ner alla soffkuddar för att bygga en ”maskin” och springa tusen varv runt soffbordet under höga tjut ifall jag är ledig och helt utvilad eller har varit på jobbet en hel dag. Och jag är ju en så jävla mycket bättre mamma när jag är det första, men en så jävla mycket roligare person när jag har gjort det andra. Det krockar för mig. Viljan att vara närvarande och orka ta saker i deras takt, på deras nivå (har t ex suttit på asfalten och ritat med kritor 20 minuter idag) och behovet att få vara mig själv, MIG själv. Att få tänka och greja och fixa och skratta med andra smarta vuxna ger MIG massor. Jag blir lyckligare ju, egentligen. Och ändå: HUR SKA JAG KUNNA VARA BORTA FRÅN BARNEN SÅ MYCKET?! Nu vill jag att Andreas ska trösta mig och säga att allt blir bra och att det här bara är min vanliga förändringsångest, MEN DEN SVIKAREN SOMNADE NÄR HAN NATTADE BARN.

*förskolan vet att jag har varit ledig. Jag kollade hur dom ville att vi skulle göra med barnen den veckan och dom sa att dom tyckte det bästa för barnen var kontinuitet och att dom var jättevälkomna om dom/vi vill gå.

Våga vara obekväm

Här sitter väl jag på en barnpall i badrummet (barnen duschar pga fisk till lunch och allergisk moder) och försöker kuva ångesten jag känner över att barnens huvudpedagog tillika personalansvarig på förskolan är så att säga liiiite sur på mig. Hon skulle givetvis aldrig säga det rakt ut, men kommenterade att hon visste att jag ringt och om vad samt att hon inte håller med när jag hämtade barnen för en stund sen. Det var ju full barngrupp och hålligång och inte direkt forum för diskussion, men jag sa att hon kunde ringa om hon vill prata mera och upprepade att jag inte tycker att vikariens bemötande mot barnen är ok. Alls. Och jag står för det. Och jag tycker det är/var rätt att säga till för jag tycker inte barn ska mötas av avståndstagande och tystnad och jag tycker det är skitviktigt att som både blir och känner sig sedda. Och om inte jag som vuxen kan eller vågar stå upp för det, vem ska? Givetvis känner jag även åh nej, vad jobbig jag var. Vad jobbigt att dom tycker jag är jobbig. Lägger jag mig i deras arbete? Jag vet ju att dom gör allt med barnpersoektiv och borde jag lita på deras omdöme och och och. Plus obekväm pga vill ju vara omtyckt. Får stark ångest av känslan att nån inte gillar mig. Men istället för att låta den ångesten diktera mitt beteende tänker jag rida ut det och försöka tänka att den moraliska kompassen är starkare än socialt konstruerade krav på att alltid vara till lags.

Bästa blogglistan, ärligt snodd

Jag har absolut ingenting att göra på jobbet så här kommer en ärligt snodd frågelista från Elsa Billgren:


Vad har du inte ångrat i ditt liv?
Alltså, att jag har lärt mig att det inte är någon idé att ångra nånting tror jag. Att jag har lärt mig att tro att vi alltid fattar det bästa beslutet vi kan, med den informationen som finns tillgänglig just då. Att det känns fel eller konstigt i efterhand är för att saker förändras, vi får annan eller mer information osv. Plus att om vi hade valt annorlunda där första gången så vet vi ju inte hur den sliding doors-effekten hade varit. Kanske hade nåt annat hänt då som inte hänt nu som hade gjort att DET beslutet hade känts fel. Nu menar jag inte att man inte kan ångra att man har sagt nåt dumt till nån, eller att man önskar att nåt inte hade hänt, men generellt så är det bättre att vara snäll med sig själv och tänka att det som hände var rätt just då. Mer specifikt ångrar jag inte att jag flyttade till eller från Australien, att jag sa upp mig från mitt förra jobb när jag tyckte att jag blev illa behandlad eller att jag bestämde mig för att sluta skämta om precis allt, precis hela tiden.


Vilka är de tre bästa pizzaingredienserna? 
Förutom tomatsås och ost så burrata, körsbärstomater och en god salami.

Vilken är den vackraste färgen? 
Jag är väldigt väldigt förtjust i en bränd, smutsig roströdrosa.

Vilket är det vackraste materialet? 
Alla sorters terrazzo.

Vilket är det vackraste ljudet? 
Skratt.

Vilken är den godaste smaken?
Syrligt, t ex ugnsrostade körsbärstomater, rödkål med sumak och lite citron, färska vildhallon. Ni fattar.

Hur ser en favoritdag ut i ditt liv när du är 80?
Det här var så svårt när jag gick FridayLab i våras så jag inte kunde svara. Jag kan inte se så långt fram i tiden. 

Vad är din mest återkommande dröm när du sover och hur tolkar du den?
Min mest återkommande dröm är en mardröm där någon bryter sig in i vårt hem och jag och barnen måste fly eller gömma oss. Jag tolkar inte den alls mer än att jag är rädd för det och ptja, ibland drömmer jag det. Jag tror inte på drömtydningar, däremot tror jag att man kommer ihåg sina drömmar oftare när man är stressad osv pga att man sover sämre och därför oftare vaknar efter en dröm.

Skulle du någon gång vilja starta ett eget klädmärke? 
Haha, ja den här var ju till Elsa. Men nej. Efter nästan 10 år i branschen känner jag bara att nej. Det är dyrt och jobbigt och kämpigt och få märken överlever i längden.

Har du sytt/stickat något plagg du använder? 
Hahaha, nej.

Vilka dofter gör dig trygg?
Ny bil och bilhall (pappa jobbade på Toyota när jag var liten) och nystädat, typ såpa. Och min mans doft.

Linn och Andreas största likheter och Linn och Andreas största olikheter. (Personlighet, favorit, smak, dröm, intresse)
Jag tror våra största likheter ligger i sättet vi ser på världen. Att vi ser på barn (och våra barn) på samma sätt. Att vi har samma syn på barnuppfostran och kärlek. Att vi har samma syn på att vilja varandra väl och att vi inte ser det som en uppoffring att ändra egna vanor för att göra den andra glad, typ vi bråkar aldrig om tandkrämstuber eller toarullar eller disk pga vi har ändrat beteendet så den andra ska bli glad. Jag AVSKYR t ex disk på diskbänken, medan Andreas absolut hade haft diskberg om vi inte var ihop. Har aldrig nånsin hört ett pip från honom om att det är jobbigt att plocka undar/plocka ur diskmaskinen/diska. Det gör mig väldigt glad i vardagen. Vi har också ungefär samma grundtempo och gillar att ha det rätt lugnt och skönt. Våra största olikheter ligger absolut i personlighet och i uppväxt/inlärda mönster. Jag är en just do it!-person, vare sig det handlar om att vika tvätten eller möblera om eller ta tag i jobbiga grejer och kan absolut inte drömma om grejer för då vill jag ha det NU. Andreas ser drömmandet som lite av njutningen. För honom behöver allt inte alls bli av för att han ska ha njutning av det. Han är också ot-e-ro-ligt segstartad och tar väldigt sällan initiativ, men följer glatt med på allt. Jag har tusen idéer, men kontrollbehov. Sen är det ju det där med att han är man och jag är kvinna och vi har vuxit upp i ett patriarkalt samhälle där jag har fostrats in i projektledar/relationsunderhållar-rollerna och han...inte har det. Och att jag är noll rädd för konflikt och han gör precis allt han kan (tror han) för att undvika det. Och att jag pratar om ALLA känslor, HELA TIDEN, och har alla känslor, hela tiden medan han inte pratar om dom så ofta, men heller inte känner lika starkt eller mycket eller ofta.

Den Jobbiga Föräldern

Idag har jag varit Den Jobbiga Föräldern på barnens förskola. Vi älskar förskolan och all personal är helt fantastisk, men det finns en person som vikarierar om än väldigt sällan som jag tycker är helt olämplig att ha i närheten av barn. Vi har påtalat det tidigare i samband med utvecklingssamtal och sagt att hen inte får vara ensam med våra barn för att vi inte litar på den personens förmåga att ha koll eller för den delen vara närvarande med barnen. Alltså närvarande som mentalt med, inte som i fysiskt där. Hen hälsar inte på vare sig barn eller föräldrar och jag vet efter två år fortfarande inte vad hen heter för hen svarar inte ens på direkt tilltal. Iallafall, imorse var hen där igen. Nu har det blivit så att barnkullen på vår förskola är rätt ung med mycket nyinskolade barn och lämningarna kräver därför väldigt mycket hands on i mottagandet från förskolan och det är många barn som är ledsna en liten stund och behöver närhet och uppmärksamhet. Så när det är två (fantastiska) ordinarie som sitter med typ fem barn i knät så behöver den tredje personen vara den som har koll på hela gården (vi lämnar utomhus). Det har inte den här vikarien. Hen satt helt still i ett hörn och tittade knappt på barnen. Det som var droppen idag var när en av barnens avdelningskompisar var lite ensam och sen sökte upp vikarien för att prata lite och hen inte svarade. Jag satt två meter därifrån så jag såg exakt vad som hände och barnet är väldigt bubbligt och pratigt och roligt i vanliga fall, men gick bara därifrån med ögonen i marken. (Ja, givetvis ropade jag på barnet så hen kunde vara med och leka med oss.) Så nu har jag ringt till förskolechefen och berättat om morgonen och sagt att jag tycker att vikarien är olämplig. Hon trodde att hon visste vem jag pratade om, men att upplevelsen mer är att hen är blyg och försiktig och för att vara extra tydlig så tycker jag att det är jättebra att det finns olika sorters människor runt mina barn. Det är viktigt att även blyga och försiktiga får plats, men det är skillnad på att vara blyg och försiktig och att ha ett beteende som gränsar väldigt starkt mot obrydd och obekväm. Och om jag ska vara helt ärlig så kan alla få vara blyga och försiktiga, men om man är så blyg så man inte vågar prata med barnen som man är anställd för att ta hand om så är man inte lämplig att jobba med just barn i en sån miljö.

Sista veckan

Jag sitter på kontoret med en kaffe från fulfiket på hörnet i handen och några kartonger prover bakom mig och funderar på det här med att det här är min sista vecka här. Det är sex år och nån månad sen jag började och det här har varit så mycket mer än ett jobb. Eller så kanske det är den nya sortens jobb, vad vet jag? Det jag vet är att jag inte kunde ha varit på nåt bättre ställe under de senaste relativt turbulenta åren i mitt privatliv. När mamma dog och perioden före när jag var borta mycket hade jag full lön hela tiden och jobbade när jag orkade/kunde/ville. Så när många andra behöver gå till jobbet eller ansöka om anhörigstöd och känna sig inträngda i ett hörn, fick jag luft och lugn och ro att läka och distrahera mig i min takt. Det var här jag jobbade när jag gifte mig. Det var här jag berättade att jag var gravid, och var gravid med allt vad det innebär. Aldrig ett ord om att "göra mina timmar" när jag behövde åka hem och sova klockan tre. Aldrig ett ord om vab eller flextider för att hämta/lämna barn. Bara en himla massa omtanke för mig, och för min familj. Jag hoppas (och tror) att det egentligen har lönat sig för jobbet har blivit gjort och mer därtill. Att sluta här känns lite som att lämna min familj och flytta hemifrån och bli vuxen på riktigt. Det nya jobbet ska bli så himla roligt och jag är både exalterad och nervös för jag kan inte det. Det jag gör här, att driva småskaligt bolag, kan jag i sömnen, men att jobba på bolag som omsätter åtta miljarder är nåt helt annat. Här är jag spindeln i nätet och där blir jag en av tusen. Det ska bli roligt att få många kollegor. Det ska bli roligt att bli mer en liten del av en helhet, men det är också himla läskigt. Nu är det en liten vecka kvar av det här och min to do-lista är exakt åtta punkter lång för hela veckan. Dags att jobba.