tisdag, april 25

Vecka femton

Den här graviditeten bara fortsätter att tuffa på alltså. Har fortfarande inte riktigt fattat att det kommer komma en till människa som ska bo hos oss trots att det var typ igår jag satt i samma situation. Till exempel förra året det här datumet då jag OCKSÅ var gravid. När jag promenerade till jobbet imorse tänkte jag på hur det kommer kännas när det här barnet också är på utsidan. Inte så mycket på hur själva barnet kommer vara eller hur jag kommer känna/vara/uppleva det utan mer kroppsligt. Att veta att den kroppen bara kan bli starkare och inte ska brytas ner en gång till. Att den kroppen bara kommer vara min i framtiden. Det är en himla konstig och göttig tanke faktiskt, även om jag inte på nåt sätt har nåt emot att vara preggers. En av anledningarna till att vi ville försöka få ett till barn så här snabbt var för att jag kände att jag kanske kanske kanske vill ha ett till längre fram (om det går bla bla bla) och jag fyller trettiofyra i år och vill inte ha tre småttingar samtidigt (om jag kan styra själv) men nu känner jag bara, BARA, nu är det nog. Inte en graviditet till. But then again, fråga mig när nästa unge börjar växa ur bebisstadiet och bli en person och mina hormoner skriker efter en ny bebis.

Hur mår jag då? Jo, men tack bra. Ungefär som jag gjorde pre-graviditet förutom ett visst illamående om jag slarvar med att äta och en tendens att somna när jag nattar barnet vid halv nio. Samt: en stor irritation kring kroppens uppenbara förfall. Att bära två barn inom loppet av ett år gör inte direkt under för core-muskulaturen kan vi väl säga. Ser mer gravid ut nu än jag gjorde i vecka tjugofem med Skrällen, fast utan den där fina rundade magen. Ser mest lite putigt tjock ut och jag vill ju inte att det ska störa mig men det stör mig. Och nästa lördag åker vi till Mallis på bebischarter med ett par kompisar och jag vill verkligen inte gå runt i badkläder just nu. Ska KBT:a mig själv med det gör inget att vara tjock och det spelar ingen roll vad andra kanske tycker om hur jag ser ut. Jag har lika stor rätt att vara där som alla andra. Mitt livskall är inte att pleasa andras preferenser. Det låter ju rätt okrångligt men H E L V E T E vad det inte är det. Jag försöker pysa ut ångesten hos Andreas men han tittar bara oförstående på mig och men du är ju jättesnygg?!:ar och bless him for it, men ibland önskar jag att han delade preferensramar och uppväxt med mig och inte som en slimmad perfekt medium-man som inte sticker ut på nåt sätt.

Inga kommentarer: