måndag, april 3

Åh tiden, vart är vi påväg?

Min lilla bebis blev elva månader i lördags. Jag började jobba heltid imorse, eller jag ska väl ha semester på fredagar ett tag, men ändå. HUR GICK DET TILL? Jag har helt plötsligt gjort föräldraledigheten och ska in i nån form av vardagsrutiner i evigheten amen. Den där långa långa långa långa långa perioden av ledighet man typ får en eller några gånger i livet om en får barn är borta? Försvunnen för evigt i ett plockande av leksaker, nej Ellen, bit inte i sladden/kasta inte glaset/slicka inte på kontakten/vill du pussa mamma? och kanske fyrtiotusenmiljarder minuter av First Aid Kit och bebisvaggande. JAG VILL INTE JAG ÄR INTE REDO!

Jag tycker ju (duh) att det är en självklarhet att dela på föräldraledigheten och ser inte några alternativ i verkligheten, men rent mentalt är jag ungefär lika mogen som en kristdemokrat på kyrkläger. GE MIG MIN BEBIS MIN MIN MIN MIN MIN! Jag vill typ aldrig mer jobba? Jo, det vill jag, men jag vill ju vara med mitt barn också. Är lite sur för att jag var hemma när hon var en närsomhelst briserande liten hög av skinn och ben och Andreas får det roliga när hon kan gå och skämta och liksom fucking fattar det man säger till henne? Ba Ellen, nu ska vi gå ut. Kan du hämta din jacka och halsduken? och så gör hon det?! Eller alltså över min döda kropp att jag inte skulle vara hemma med nästa pyttebebis (och gnälla över det för det) och gå och vänta på min tur i ett halvår, men jag vill ha allt? All tid, alltid. Okej, Andreas kan få vara hemma också. Samtidigt. Bara jag får vara hemma och jaga en fnittrande blondin genom lägenheten. *tittar längtansfullt på teapartyrörelsen*

Jag läste på nån blogg imorse (hade länkat om jag inte hade varit så trött när jag läste så jag redan glömt av vilken) nån som skrev en för- och nackdelslista med barn. Och även om jag tycker att det är svårt och jobbigt och tråkigt (och vet att vi ändå har det sjukt enkelt) och att det ändrar hela ens (*min) varelse så kommer fördelen här: kärleken. (Obs. Det går APPSELUT att ha ett helt fulfilling liv utan den kärleken. Livet kommer vara lika bra för det.) Men den kärleken är liksom beyond allting? Den går djupare än min existens. Det är som att jag har fått ett nytt solsystem där jag alltid kommer kretsa i en annan bana. Det pirrar ut i fingerspetsarna när jag tänker på mitt barn. Det susar i huvudet och kittlas i ögonen och HERREJÄVLAR vad jag är kär. DET är fördelen.

Inga kommentarer: