måndag, april 10

Som en flock kajor

När jag var liten och inte kunde sova för jag var rädd, för spöken, för att nån skulle komma och kidnappa mig, för att nån skulle komma och döda mig, för jamen allt, så hade jag en skyddstanke. Den gick ut på att det stod riddare tätt tätt tätt runt min säng och skyddade mig från allt som var ont. Jag gillade väl Törnrosa och andra medeltidssagor antar jag, men att låtsas att det stod en mur med riddare runt min säng hjälpte mig somna kväll efter kväll efter kväll. Jag tycker fortfarande det är lugnande att titta på filmscener med marcherande soldater i raka led där det täcks upp för varandra på alla kanter, innan själva slagsmålsscenerna börjar alltså. Jag tror att det är nånting med det välorkestrerade som slår an säkerhetssträngen i mig. Att alla har sin plats och gör sitt jobb. Lite som i en flock kajor, ni vet de som böljar över hösthimlarna, tätt tätt ihop, följsamma men alltid samlade. Näst efter medkänslan för alla drabbade är det den känslan jag sitter med så här måndagen efter fredagens vidriga illdåd. En trygghet, en värme, en enighet. Det känns som att Sverige och Stockholm och alla människor jobbade lika organiserat som den där flocken kajor över trädtopparna utanför mitt fönster. Polisen var på plats inom minuter, läkarhjälp på mindre tid än så. Främlingar bar varandra, kramade varandra och öppnade sina hem och affärer och fordon och hjärtan för varandra. Med varandra. En galning begick ett vansinnigt dåd med en önskan om att sprida ondska och kaos och vi slöt upp med solidaritet, vänskap och en mur av kärlek. Det gör mig trygg. Det gör oss alla trygga.

2 kommentarer:

Maritabw sa...

Jag håller med. Alla människors sätt att hjälpa varandra, polisen och räddningstjänstens sätt att så snabbt göra precis det de skulle göra.. det har hjälpt mig. Den kärlek som visas i manifestationer och den kärlek som polisen överröses med.. det har tröstat mig, hjälpt mig att ta mig igenom detta. Jag trodde det skulle vara fruktansvärt jobbigt att åka t-bana igen, men det gick bra. Jag vet inte hur jag reagerar nästa gång jag tar mig till Drottninggatan, om jag kanske borde göra det bara för att.. Men att all kärlek människor visat varandra, den kommer jag att fortsätta hålla fast vid.

åsa sa...

det här var det finaste om terrordådet som jag läst. tack för att du delade den här texten. har tänkt på den flera gånger om dagen sen jag läste den (i måndags) och den får mig att känna mig så mycket varmare och så mycket mindre rädd. gillar dig så mycket! tack!