onsdag, april 5

Jag känner ganska ofta att jag inte räcker till. Att jag vill vara nåt annat, på ett annat sätt. Att jag inte är en speciellt härlig person att vara med. Att jag var det en gång i tiden men nu är jag typ gift och morsa och är hemma och har noll att komma med till världen. Jag säger inte att det är så himla konstigt egentligen och på några sätt har det ju varit nödvändigt i och med allt som har hänt dom senaste åren, men jag är liksom inte samma person som jag var förut. Och jag vill på nåt sätt inte heller ursäkta det för livet händer ju och det förändrar en, men det är bara att mitt liv då och mitt liv nu är så himla olika. Jag brukade ju liksom ha tusen bollar i luften. Vara ute med olika människor hela tiden. Ha telefonen full av sms och messengerkonversationer. Jag brukade ha en massa kompisar som jag brydde mig om och som brydde sig om mig och alltså JAG VET att jag är i en tid i livet när alla andras liv ändras också, precis som mitt, och att typ allas fokus har gått från kompisfamiljen till egna barn och partner-familjen och att barn typ äter upp all ens tid och ork. Men vissa dagar känns de ändå lite...ensamt. Som att jag liksom inte är viktig för nån annan än typ Andreas och Ellen och kanske min originalfamilj. Och fast jag vet att det förmodligen inte är sant för jag känner ju inte så för mina kompisar på mitt håll så är det inte alltid så himla lätt att skilja på känsla och sanning.

1 kommentar:

alltfinnsredan sa...

Vi är ju på ca exakt samma plats så inte så konstigt kanske men jag känner så här: WORD. Och för mig är du superviktig.