måndag, april 24

Det är så konstigt att ha liksom ett vanligt liv igen. Vakna, gå upp, gå till jobbet. Det är ju en jävligt konstig grej att gå och jobba när det finns en sovvarm och gosig pyjamasklädd klump att sitta i soffan med. Ba hejhej nu går mamma till jobbet. Och appropå det här med att kalla sig själv för mamma/vara en mamma? GUD vad det är konstigt att se så här i skrift eller prata med andra (främlingar) om det samtidigt som det känns ungefär tusen procent naturligt att både vara och kalla mig själv mamma i närheten av Ellen. Det känns fortfarande lite som att liksom vanliga Linn, jobb-Linn, är precis exakt som vanligt och då är det ju jättekonstigt att jag också är någons mamma eftersom den personen är cirka sjutton i huvudet. Jag kan fortfarande bli nervös över att bli leggad på Systemet och varje gång (!) jag öppnar en flaska vin så känner jag mig typ lite som att jag gör nåt bus. För att inte tala om hur förvånad jag känner ibland när jag hör mig själv prata "officiellt" och fatta beslut om grejer eller hjälpa andra att göra svåra grejer. Jag? Jag kan ju inte nånting egentligen. Jag sitter ju mest och hittar på lite för stunden vad jag tror. Och så lyssnar folk på det?! Näe, gud det är ju så konstigt.

Sett från sidan är det väl inte alls speciellt konstigt att vare sig handla på systemet, vara någons mamma eller bli lyssnad på i jobbet när man är trettiotre år going on trettiofyra och har jobbat de senaste femton åren. Men inombords? Så konstigt. Jag vill ju bara ligga i soffan och äta godis till middag och aldrig göra tråkiga grejer som att städa eller så.

Inga kommentarer: