tisdag, augusti 11

Att inte ha kakan och äta den

Det räcker nu. Det här samhället vi lever i och dess jävla könsroller och offren dom skördar. En tjej blir mördad när hon ska åka hem från jobbet. En annan när hon är ute och springer. En liten sjuårig flicka i sitt hem. En mamma och hennes son på Ikea. Det är inte psykiskt sjuka människor, det är symptomen av ett sjukt samhälle.

Det. Räcker. Nu.

Det går inte att separera ovan händelser från verkligheten i vilken vi lever med förväntningarna, mallarna, rollerna som vi föses in i från födseln. Kvinnor är svagare än män. Män är starkare än kvinnor. Riktiga män häver öl, byter däck och ska vara den stora starka skyddande kraften som beskyddar den svagare, bräckligare kvinnan. Riktiga män kollar på bilar, leker med pistoler och gråter inte för skavsår på knäna. Riktiga män gråter vid fotbollsderbyn och OS-guld, inte av osäkerhet ledsamhet rädsla. Ordentliga kvinnor tar hand om hemmet, kramar på barnen och äter sallad leendes. En ordentlig kvinna har lagom stora höfter, lagom stora bröst, lagom smala ben och alltid ett jävla leende på läpparna. Fina tjejer leker med dockor och gillar Barbie och läser i Frida om hur dom sminkar sig för att se bättre ut. Tjejer behöver alltid en man för att försvara sig, män måste alltid försvara.

Jag är helt jävla övertygad om att låt kvinnor vara kvinnor och män vara män är det mest skadliga påstående som finns, för alla inblandade. Vi kommer aldrig komma åt makt genom våld förrän vi löser upp ekvationen stark = makt. Vi kommer aldrig kunna få män att sluta slå förrän män får itutat från barnsben att det är okej med känslor. Så länge män har den trånga boxen av stark familjeförsörjare med liten inblandning i dom mjuka värdena så kommer män att slå. Jag känner hur många fina människor av manligt kön som helst och dom måste börja ta mer plats. Dom måste stå upp och säga ifrån. Dom måste gå före och visa vägen. Och förihelvete alla fellow kvinnor, vi måste sluta prata om bad boys med ett fnitter. Vi måste sluta skämta om män som inte tvättar/städar/diskar med ett ögonrull och en bitter bismak. Vi måste sluta prata om att "vi måste ställa krav" och ta för givet att ett gemensamt hem är gemensamt och agera därefter. Det gäller även föräldraledigheten. Vi måste sluta lägga beslag på majoriteten av ledigheten för att vi vill det och det är enklare så. Vi måste sluta ha "tjejkvällar" och vi måste sluta gruppera oss i tjejer/killar.

Vi kan inte välja ut delar av könsrollerna som passar för tillfället och sen vilja förändra resten. Det handlar inte om jämställdhet. Det handlar om mänsklighetens överlevnad.

4 kommentarer:

Maria sa...

Klapp klapp klapp!

Anonym sa...

Word!

Johanna sa...

SÅ väl rutet!

Den där Andreas sa...

Precis så! Det går inte annat än att hålla med dig Linn.

Förhoppningsvis kommer förändringen också, om än alldeles för långsamt. Pratade med en kompis om våra pappor och om hur lika de är. Deras svårigheter att visa känslor och att deras sätt att visa att de faktiskt bryr sig om oss är genom att hjälpa till praktiskt. Skjutsa, hjälpa till vid flyttar, lägga golv, osv. Men aldrig fråga hur man mår eller likt våra mammor ringa bara för att prata. Vi insåg själva att sådana föräldrar vill vi inte bli själva. Vi vill visa känslor och prata med våra framtida barn. Och jag tror att vi kommer att göra det. Tittar jag runt bland min vänner som har barn så är de närvarande på ett helt annat sätt än vad våra föräldrar var. Bollen ligger med andra ord på oss hur framtida generationer blir.