fredag, december 5

Livet ditt jävla lilla as

Just när jag gick omkring och tyckte att livet ändå kanske är värt att leva och hade slutat med mina superdeppiga weltschmertzanfall så skickade livet oss in i en ny jävla oroshärd. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva om det här för jag upplever inte att det är min sak att skriva om, samtidigt som jag måste få använda det här som utlopp. En till förälder har fått cancer. Det är inte på min sida. Det innebär operation nästa vecka och förhoppningsvis en jättebra chans att bli av med den (snälla snälla snälla universum, låt det bli bra den här gången). Men ändå. Det är skitjobbigt. Jag har varit asledsen hela veckan. Jag känner mig som ett as som är så hysteriskt ledsen. (Låste in mig på toaletten och grät rakt in i handdukarna på handdukstorken och trodde att jag inte skulle höras för att bespara Andreas. Det funkade inte.) Det är inte helt lätt att balansera på kanten av sin egen sorg och samtidigt vara ett stöd och positiv och peppig, det ska gudarna veta. Vi gör så gott vi kan. Vi pratar med varandra. Vi försöker rymma allting hemma. Och nu håller vi allihop så jävla många tummar som det bara går för jag orkar fan inte en gång till. Eller jo, det måste jag väl isåfall, men jag vill inte. Jag vill att allting ska bli bra och sen vara strawberry fields and glittery unicorns i resten av alla jag känners liv.

13 kommentarer:

Lisa sa...

Nej, inte igen, inte en gång till.

Med din bakgrund är det naturligtvis svårt att inte tänka worst case, men det finns otroligt många cancerformer som vid tidig upptäckt bara behöver opereras och inte ens behöver extrabehandling i form av strålning eller cytostatika. Det låter som att läkarna har gott hopp om just denna sort.

Håller tummar och tår!

Johanna sa...

Hej Linn.
Jag har läst din blogg ganska länge, men typ aldrig kommenterat. För två år sedan dog min mans pappa av sin alkoholism. För ett år sedan fick min mamma cancer och för två månader sedan dog hon.
Det ÄR idiotsvårt att stötta någon samtidigt som man har egen sorg, men jag tänker att man faktiskt inte måste vara den där peppiga personen som har all tröst. Ibland kan det faktiskt vara så otroligt skönt att gråta ihop. Och ja, man orkar väl det man måste tänker jag (fast man bryter ihop tusen gånger på vägen).

Jag håller alla tummar för att allt i livet ska bli glitter och regnbågar och guldskatter.

egoistiska egon sa...

Men fyfan vad ni ska råka ut för det här. Hatar det å era vägnar. Kram. Frans hälsar med en blöt puss.

egoistiska egon sa...

obs: ej förkylningspuss.

Sonja sa...

den där jävla cancern. hoppas så att det går bra <3

Esteban sa...

Men nej vad är det frågan om, kan ni inte få lite paus och andrum och härlighet. Hoppas att allt går bra. <3

Anna sa...

Kände hur luckan under mig öppnades o jag föll helt fritt, p ett dåligt sätt. Jag håller tummarna f er här p min kant.

Johanna sa...

Nejmenvadfan?!

Sofia sa...

Största kramen.

minahistorier sa...

Fruktansvärt. Fuck cancer! Håller tummarna för att allt går bra.

inte skyldig sa...

Åh Linn. Världens största kram till er. Jag hoppas verkligen att det ordnar sig.

Mirijam sa...

Fy fan så jävla vidrigt! Håller alla tummar för att operationen går bra!

Linn sa...

Tack för hållna tummar och fina ord!