onsdag, december 31

Det är svårt att sätta ord på det bräckliga. På det gamla invanda, fast ändå helt nya som vi upplever i princip varje dag sen hon försvann. Det är som att gå på tjock is som när som helst ändå kan försvinna under en. Mitt svåraste är balansen mellan att nu är nu är nu och att inte glömma allt vi fick. Jag gör gärna det annars, glömmer alltså. Har aldrig varit den som reminiscat över tider som varit eller längtat tillbaka. Jag har flyttat över halva jordklotet två gånger och ingen av gångerna har jag längtat tillbaka. Jag har förlorat fina vänskaper av flyttandet, och fast jag tänker på alla dom personerna med kärlek när jag tänker på dom så händer det inte så ofta. Då var då var då.

Mitt minne är väl lite avskavt som bäst. Jag kan komma ihåg, men jag gör det sällan. Jag försvinner in i mina andra världar; pinterest, böcker, tecknad film, serier och lever i framtid, i nutid, men sällan i dåtid. Det har alltid fungerat för mig. Det har alltid fungerat, och nu är jag livrädd för att det ska fungera igen, samtidigt som jag måste att det fungerar för annars orkar jag inte.

Jag är livrädd för att glömma mamma, men just nu orkar jag inte tänka på alla minnen för jag har ingen energi att vara i mörkret och famla. Jag vill ha kvar allting så jag kan ta fram det med en smäll så fort jag orkar, men tänk om det försvinner som så mycket annat gjort om jag inte håller minnet levande?

Det är fan inte alltid lätt att vara en människa, det ska gudarna veta.

2 kommentarer:

Johanna sa...

Jag tror du kommer att minnas allt det viktiga. Det kommer finnas där även om du inte orkar plocka fram det hela tiden, och det är nog så det ska vara. Förstår att det är jobbigt. Kram och gott nytt år, hoppas ditt 2015 bjuder på mycket mindre av jävulskap.

Linn sa...

Kram!