Bröllopsfronten uppdaterar

Igår var vi på dejt med vår vigselförrättare. Både jag och Andreas höll på att börja gråta för det kändes så rätt och så stort och så OMG VI SKA GIFTA OSS! Och vigselförrättaren liksom fattade. Alltså det är en sak att hålla på med allt det praktiska (really, inte så mycket? förstår alls inte hetsen) men sen när man kommer till själva ceremonigrejerna och inser att vi kommer vara gifta och han kommer vara min man och jag kommer vara en fru, hans fru? Herregud vad det är stort.