söndag, september 28

Jag är hemma hos pappa. Jag åkte supermegatidigt tåg imorse och imorgon tar jag bilen till Göteborg för ett möte och sen drar jag tillbaka till Stockholm. Det kanske låter helt bananas, men jag var tvungen att dra till götet på ett möte och jag höll på att längta ihjäl mig efter pappa. Nu är jag här och sitter i soffan på övervåningen ingrävd i en kuddvrå och er på naturfilm. Jag har lagat lasagne och vi har planterat blommor vid graven. Det blev jättefint och det var mysigt att göra det ihop med pappa. Det är så konstigt, men jag tror att jag börjar förstå att mamma är borta nu. Jag kan se fina minnen och vara glad och le åt bilder och tankar istället för att stålsätta mig och dra upp pansarskyddet, svälja hårt och tänka på nåt annat. Hon börjar få mer plats nu, mamma. Paniken, chocken, skräcken börjar ge efter för det fina. Alltså missförstå mig inte, jag önskar mer än allt annat att mamma fanns här hos mig, att jag slapp sakna och sörja, men så är inte verkligheten och i verkligheten är det rätt fint att kunna få minnas lite.

5 kommentarer:

Johanna sa...

Å vad underbart att du kommit till stunden när det känns så! Lite, lite lättare liksom.

Hanna sa...

Helenes underbara jul sa...

Men det är lite så det kan vara, när allt det där superjobbiga börjar släppa, då kan det fina få komma fram. Min mamma dog när jag var 24 och jag var givetvis helt förkrossad men "glad" att hon slapp lida (jävla skitcancer) och jag tänkte rätt snabbt att visst, jag är jätteledsen men vilken tur jag har haft som hade världens bästa mamma i 24 år, det finns de som har askassa föräldrar och måste stå ut med dem hela livet. Jag fick ju faktiskt spendera 24 år med den bästa människan jag vet och det är inte fy skam :-)


Men dte är klart man är ledsen, jag är fortfarande ledsen ibland och det har nu gått över fjorton år. Men det är ok, det är så livet är, uppenbarligen.


Kram

Anonym sa...

Har inte varit här inne på väldigt länge och snubblade in och tårarna bränner bakom ögonlocken...
Jag beklagar verkligen sorgen <3
Jag känner med dig.
Saknade och sorgen efter sin mamma är och kommer vara gigantisk.
Vet tyvärr vad du går igenom... Låter kanske klyschigt såhär nu men man klarar fasen av mycket, mycket mer än man tror.
Tillsammans är du och fin familj starka !
Hade din mamma på gymnasiet och hon var absolut en favvolärare och en person som jag såg upp till mycket !
Skickar en STOR KRAM // Sandra från Lisch

Anonym sa...

PS. Ett stort GRATTIS till kommande bröllop oxå ;) // Sandra