torsdag, september 11

Jag hade en riktig jävla skitdag igår. Det är så sjukt mycket på jobbet så vi har möten och äter lunch och mailar och kollar statistik samtidigt och det är tusen grejer på en gång. Egentligen kul, men inte när det är that time a month och jag håller på att längta ihjäl mig efter mamma. Jag kom hem efter jobbet igår och så hade jag fått ett brev med handskriven adress och eftersom den enda riktiga posten man får nu för tiden är inbjudningar så trodde jag att det var en sån och så var det ett kort och ett foto på mamma. Det är nästan omöjligt att hantera när det händer så oförberett. Som när vår butiksperson satte på en låt som vi hade på mammas begravning förra veckan. Så mycket stål i halsen som jag hade då har jag kanske nästan aldrig haft. Igår bröt jag ihop vid matbordet och tårarna rann ner i resterna från kycklingpastan. Det är jävligt jobbigt nu. Jävligt verkligt och jävligt overkligt och det gör fucking ont ändå in i märgen.

5 kommentarer:

Mirijam sa...

Åh. Det går ju liksom inte att skriva något som gör att det blir bättre men jag skickar i alla fall lite kärlek via nätet till dig. Stor kram

egoistiska egon sa...

Mitt enda säkra tröstkort Frans finns för gos när du vill. Om inte annat via insta. Kram ❤️

jj sa...

Hoppas idag blir en lite mindre skitdag hjärtat! Massa långa kramar

Camilla sa...

Skit också! Jag kan relatera så in i bomben. Min syster gick bort i somras och jag tycker det går så upp och ner. Första tiden efter hon gick bort - då folk förmodligen tänker att man sörjer - då var jag visserligen ledsen och sörjde ju så klart, men mest var jag nog chockad och som i ett vakuum. Nu när folk förmodligen tror att sorgen börjar lätta och kännas mera lätthanterligt - nu börjar jag sörja på riktigt och faktiskt någonstans förstå vad som har hänt.
Massor med kramar till dig!

inte skyldig sa...

Stor kram!