onsdag, september 17

Idag hade jag utvecklingssamtal. Vi gick till ett kafé, jag och min chef, eftersom kontoret är för litet för att rymma ett mötesrum. Sen satt vi och pratade om hur bra jag trivs, hur kul det är och hur vi ska uppnå world domination. Jag trodde aldrig att jobb kunde vara så här roligt och givande och snällt och finstressigt. Sen frågade jag om lönedelen av samtalet och då sa min chef snällt att hen har lärt sig att man inte ska blanda ihop mjuka värden och lönesamtal och så bokade vi ett nytt möte. Jag borde väl be om löneförhöjning, men jag känner nästan att jag vill betala dom för att jag får vara där. Nästan alltså, jag behöver ju trots allt pengar till att leva och ha bröllop (GAWD vad allt kostar pengar även när man budgetköper en klänning för 900 spänn på Etsy) och köpa saker till mitt hem. Eller spara eller whatever.

Precis nyss när jag stod och väntade på bussen så slog det mig att jag är en sån som blir uppriktigt irriterad när jag upplever att nån knör sig i buss"kön" och liksom ganska bestämt tar "min" tur. Eftersom den här pensionärsbussen väldigt sällan är mer än halvfull spelar det ju absolut ingen roll om jag går på före eller efter den andra personen som väntar på min hållplats, men det kickar in nån rättvisepolis i huvudet som ba MEN DET ÄR MIN TUUUUUR. Är det normalt? Va?

Inga kommentarer: