fredag, september 23

Svartsjukan

Nån gång i somras fick jag ju feeling och slängde ut lite grejer jag vill blogga om och på nåt sätt var det ju lite synd att jag inte gjorde det då eftersom jag nu inte har en jävla aning om vad jag tänkte att jag skulle skriva när jag gjorde listan, men lovat är lovat så jag får ge det ett försök iallafall. Jag vet att jag funderade skitmycket på svartsjuka när jag läste nån kommentar nånstans.....eh..*tänker*. Jo! Det var en kommentar på nåns instagram om syskonkärlek/rivalitet/svartsjuka som typ löd nåt sånt här Jag var så svartsjuk på mitt lillasyskon när jag var liten så jag låtsades inte om att hen fanns förrän jag var ungefär sju och sen nåt med att svartsjukan fortfarande håller i sig i hennes förhållanden och så nåt skämtsamt haha sån är jag-grej. Now, det finns säkert svinmycket att analysera i barndelen också, men låt oss lämna barns känslospektrum utanför den här diskussionen eftersom well, barn är barn är barn och deras känslor ska fan få existera och inte förtryckas. Som vuxen är det en annan thang tycker jag.

Låt oss göra det tydligt redan här att min ståndpunkt i ämnet svartsjuka är att det är bland det värsta som finns. Så, ni som möjligtvis kan ta åt er av resten av det här inlägget kan således sluta läsa nu eller suck it up.

Jag är ju i vanliga fall ettusen procent för att känslor måste få existera, ta plats och bara vara oavsett om det är superskratt eller om det är ångest och dåligt samvete och mörker. Det finns två undantag till den inställningen, den ena är missunnsamhet och den andra är svartsjuka. Det är för att jag anser att det inte är känslor per se utan en konstruerad världsbild som förvränger och förfular och förminskar andra känslor. Jag tycker alltså att det är känslor som går att välja att ha/inte ha och att svartsjuka egentligen aldrig är en ren känsla i sig själv utan grundar sig på andra saker i botten, typ rädsla, ensamhet, litenhet, osäkerhet osv. Känslor som SÅKLART ska få ta plats men också känslor som på nåt sätt tvingar oss att erkänna att problemet i grunden ligger i ens eget huvud och inte i någon annans beteende/icke-beteende. Att vara rädd och ledsen och osäker och ensam är hemskt och tyvärr en del av livet. Att vara svartsjuk och bete sig som ett kontrollerande as är inte en del av livet och borde inte vara en del av någons liv. Därför tycker jag att glorifieringen av svartsjuka som nåt "tecken på kärlek/att man bryr sig" är så jävla dumt. Det finns ingenting i svartsjuka som har något att göra med hur mycket man älskar. Eller egentligen kanske det har det, fast inte av den anledningen isåfall utan snarare tvärtom. Att vilja kontrollera den man är ihop med är inte kärlek. Att vara rädd att den andra ska vara otrogen är inte kärlek. Att inte lita på den andra är inte kärlek. Det är mycket möjligt att det finns jättemycket kärlek bakom svartsjukan, men tänk vad fin den hade varit om inte missunnsamhet och annat jävla härj hade varit i vägen?

För att en relation ska vara sund måste det finnas tillit. Det måste få vara okej att ibland säga att man känner sig bortglömd och oälskad och liten och ensam och needy. Det måste också sägas om det är så det känns. Sen är det bara att lita på att den andra personen hjälper en att hitta ett sätt att inte känna så. Det hjälper inte att kontrollera den andra personens liv eftersom boten mot alla ens egna känslor inte är att tvinga den andra att älska en eller vara där för en. Hjälpen mot ensamhet i en relation ligger ju i att den andra personen ska vilja vara med en. Om hen inte vill det så spelar det ju ingen roll om hen fysiskt är närvarande pga tvång, känslan kommer ju ändå bestå. Fattar ni vart jag vill komma? Svartsjuka är enbart av ondo och ger ingenting till varken den som känner det eller den som blir utsatt. Ge fan i att vara svartsjuka. Och om du är i en relation där det inte går att fixa dom underliggande känslorna så är jag hemskt ledsen att säga att den relationen inte är sund och förmodligen inte går att fixa så lämna och gå vidare.

Inga kommentarer: