Det finns två saker som jag har tänkt på när det gäller att skriva. En sak snor jag helt fräckt direkt från Haruki Murakami som i What I talk about when I talk about running menar att det finns två sorters skribenter: naturbegåvningen och alla andra. Och om man tillhör den där alla andra-skaran så finns det bara en utväg för att det ska bli bra och det är uthållighet. Att tvinga sig själv att skriva lite varje dag även när man inte känner för det gör att man tillslut hittar sin "röst". Gud vad jag hatar citeringstecken.
Det andra jag har tänkt på är att oftast när jag skriver så har jag kanske en tanke men så slutar texten på nåt helt annat sätt än vad jag hade tänkt från början. Orden får ett eget liv och sen sitter jag där i efterhand och läser igenom vad jag har skrivit och ba ojdå, jaha, blev det såhär?
Och med detta vill jag egentligen inte något speciellt. Det är mest ett litet lunchkonstaterande.
Inlägg
Boss lady
11 timmar sedan
3 kommentarer:
Intressant det där. Är nog lika med allt kreativt, men jag tror absolut att man kan öva upp sig till en viss nivå som är jävligt bra, men en person utan naturbegåvning blir aldrig det där extra, det där som sticker ut och VERKLIGEN är bra.
För övrigt - jag fungerar påe xakt samma sätt. Vet inte hur många blogginlägg jag skriver som bara spårar åt något annat håll och då blir jag sur och publicerar inte. Borde publicera.
Ni har så rätt. Anser att jag inte är "naturbegåvad", i allafall inte på svenska. Men jag känner att jag vill skriva, so I do. Nästan varje dag. Kanske man blir bättre? Viktigaste är ju att man själv får något av det, visst?
Samma händer mig. Börjar skriva med en specifik tanke, men till slut blir det något helt annat. Alltid lika intressant.
Egon: fast å andra sidan kanske nån med naturbegåvning bara håller _så_ länge? Hur många författare har inte klämt ur sig några underverk i tjugoårsåldern för att sen förfalla totalt? Givet behöver man ju nån form av begåvning annars blir det ju bara ord. Men jag vet liksom inte vad som är bäst?
Och du, publicera för fan. Jag publicerar allt jag skriver, även fast femtio procent är rent skit. Jag tycker jag lär mig jättemycket på det.
Och wonderland: keep it up! Du har helt rätt tycker jag. Det viktigaste är att man känner att man utvecklas. Och det där med att slutet alltid blir nåt annat är så sjukt intressant samtidigt som jag då frågar mig själv om jag nånsin liksom skulle kunna skriva nån längre text med en röd tråd i? Känns liksom lite tveksamt som jag skriver nu.
Skicka en kommentar