Opeppen

Är som sagt ledig. Klockan är några minuter över tolv och jag sitter i trosor och en tisha som är smutsig efter att ha delat plats med mitt rouge i en väska och jag lyssnar på pappa som löser sodoku. En, tre, fem, åtta, vad faan. Jag har precis druckit becksvart kaffe och kollat mailen. Jobbmailen. Sekunden jag tittade på datorn slog ångesten till. En svart, krypande känsla som expanderar från solar plexus och tar över kroppen. Bröstet, axlarna, ut i fingrarna. Jag kan inte vara kvar. Jobb ska inte vara så. Återigen inte jobbets fel. Bara missmatch mig och jobbet emellan. Söka nytt känns så...stort. Ett åtagande, många timmars letande, nej nej nej. Och jag vet inte ens vad jag vill. Eller jag vet vad jag vill, men det har jag ingen utbildning till. Nästan. Fy fan vad livet är opepp.