Bokdomen

Mörkrets alla färger av Peter Robinson är först ut. Jag har läst en del av Robinsons böcker tidigare, både översatt och originalspråk, och tyckt att de varit klart godkända, men inte den här. Det är till nittio procent rena beskrivningar. Av möbler, av kläder, av omgivningar, av lukter osv i all oändlighet tills det till slut inte fanns rum för själva handlingen. Det kändes som en massproducerad bok. Som om Robinson har kontrakt på ett antal böcker under ett antal år och liksom klämde ur sig den här för att fylla kvoten. Lite som när jag skrev tentor på universitetet. Så många ord som möjligt om så lite som möjligt. Det som verkligen sänkte boken för mig var författarens tidsangivelser, varje dialog beskrivs i detalj och ett möte kan löpa över en sida, under vilken tid författaren menar att huvudpersonerna har druckit upp sin öl. Eller ett telefonsamtal på några meningar sträcker sig över en hel cd-skiva. Det kan ju hända att Peter Robinson sveper sina öl och lyssnar på enspåriga skivor, men det är ju föga troligt.
Betyg: 2/5

Pansarhjärta av Jo Nesbø, en av de (enligt mig) få bra nordiska deckarförfattarna, eller kriminalromanförfattarna om du föredrar det. Jag älskar mänskligheten i huvudpersonen Harry Hole och Nesbø lyckas verkligen med att förmedla känslor genom orden. Jag tycker boken är välskriven och mycket spännande, men den kanske har en twist för mycket. Man blir bortkollrad ofta och boken tar ny vändning efter ny vändning men ändå hänger storyn ihop och det finns inte en sida i boken som inte borde ha varit där.
Betyg: 3,5/5.

Paganinikontraktet av Lars Kepler. Jag var jätteglad när Hypnotisören kom och hypades och hoppades på en ny Stieg Larsson, men det var som jag har skrivit tidigare för många kockar som slutade i en rörig, hoppig handling och ett spretigt språk. Innerst inne hoppades jag på att det var författarna som ville för mycket. Nu vet jag vad det är. Författarna har helt enkelt gått Svenska A, listat topp tio-händelser inom deckargenren och sen bockat av dem en efter en. Slutresultatet? En bok helt utan känsla där jag finner mig bli irriterad å huvudpersonernas vägnar. Lite Men för fan, jag är ju egentligen en bra rollfigur, gör mig rättvisa. Jag tycker storyn håller och har potential till att vara riktigt bra, men paret Ahndoril har totalt förstört den med sin åttondeklassarsvenska. Eller där var jag orättvis mot fjortonåringarna. Sen vill jag sälla mig till den skaran som gnäller på Joonas finska. Förutom att vara onödigt övertydlig är den är helt oförståelig. Man tänker inte på ett annat språk när man är uppväxt och bosatt i ett land och att hela tiden inflika finska uttryck, sid. 181 Ei saa peittää t ex, är bara sjukt irriterande. Till och med humorn, eller snarare försöken till humor, är utstuderad och närapå uppslagsverksaktig. Om jag får råda 'Lars Kepler' till något så är det att ta in en spökskrivare.
Betyg: 2/5 (bara för att själva storyn faktiskt är rätt bra)

Tillsist Primtalens ensamhet av Paolo Giordano. En tjugoåttaåring från Italien som både kan skriva och är snygg? Jag är hooked redan innan första kapitlet är över. Två udda människor möts, men ändå inte. Rösten är fantastisk men storyn är lite väl mörk för min nuvarande sinnesstämning. Det här är ingenting du läser för att bli uppiggad eller om du söker en myskänsla i maggropen. Men, jag tror det här är en kille som kommer bli stor.
Betyg: 4/5.