Eh, igår ingen bakisångest, idag kryper det i hela magen och ut i armarna och upp i nacken. Ångest ångest ångest ångest. Jag gjorde ju inte ens nåt värt att ha ångest för. Livet är orättvist.
Som folk är mest, fast kanske lite mer öppet grinig. Jag har en man och två barn och ett hus i en småstad. Förut var jag en sån som läste böcker och drack öl, lagade mat och var härlig. Nu är jag mest en morsa med för lite tid som käkar kycklingpinnar och förtielva pastor med tomatsås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar