You don't mess with mama's girl

Det blir möcke familj nu men det är för det är möcke familj. Familj och snytpapper för jävlar vad jag blev förkyld på två röda när den värsta oron för lille mamman släppte. Jallafall. Jag frös förut och tyckte att pappa kunde dra igång en brasa. Nääää, tyckte han (på skämt, klart ongen ska ha en brasa) och om blickar kunde döda då. Mamma må bli sur och skrika på oss men satan om pappa nekar sin sjuka dotter nånting så simpelt som en eld. Vips så stack det upp ett blont huvve mellan kuddarna och filtarna i soffan, som en liten och mycket arg surikat. Gör en brasa! väste surikaten, rynkade pannan och slängde sig tillbaka i soffhörnet med en demonstrativ suck.

Jag gick och lade mig för en halvtimma sen. Mamma också. Men pappa är uppe och har brasvakt tills det är varmt! han.

Ja, förutom juleskum då. Men det är ju inte hemmagjort.

Vill ni veta en hemlis? Jag förknippar inte jul med godis. Vi har på sin höjd haft knäck hemma på jul och det är inte ens särskilt gott. Fattar inget av hetsen kring sockret som alla andra verkar koppla ihop med tomten. Min jul består mest av kött i diverse former istället.

Och den som filmade Tinas mat, förresten? Den måste varit extremt packad, aldrig sett på teve samt heller aldrig lagat mat. *zoomar in kanten av en stålkastrull*

Vi kan säga att hon får feeling, det kan vi säga

Min mamma, helt totalt bananas. Hon kryper under granen och muttrar för sig själv. Granen är sned. SNED!  En sekund senare kommer hon in i köket med en amaryllis i ena handen och en kökskniv i den andra och ba den är ful! Sen fanns det ingen amaryllis mer. Blomman och stjälken dängde hon två gånger i köksbänken innan hon småfnittrade lite och pulade ner den i soporna.

Ni förstår varför jag är som jag är, ja?

Men förihelvete!

Linn: Mamma, nu kommer jag hem, men jag MÅSTE JOBBA. Fattaru? Jag är inte till för hopp och lek, jag ska jobba. Okej?
Mamman: Okej! Inga problem, jag ska fixa saker hemma. Jag kommer inte störa ett dugg. Jag fattar. Du ska J-O-B-B-A. 
.....
Mamman: Ska vi hitta på nåt? Ska vi åka till morfar? Ska vi gå på stan? Ska vi fika? Ska vi laga lunch? Ska vi klä granen? Ska vi ska vi ska vi?

All I want for Christmas is you

Det går inte att med ord förklara känslan i min bröstkorg just nu. Jag vill ringa mamma ungefär hela tiden och ba äre sant? På riktigt sant? Äre det? Vi ska inte ta ut hela segern i förskott, men herrejävlar vad det är fantastiskt att min mamma inte har cancer i levern. Det som för tio dagar sedan kändes som världens ände känns idag så otroligt långt borta. Långt borta där det hör hemma.

Och om vi ska vara små samtidigt så är det skönt att ha fått julen tillbaka. Nu ska det bli urmysigt att komma hem istället för ångestladdat och skräckfyllt. Vi kan öppna julklappar på julaftonsmorgon äta skinkmackor skratta kramas utan att ha världens ände hängande över axeln. Vi kan skämta liksom med hela kroppen, inte bara som en skyddsmekanism. Vi kan speglas i ögonen och julkulorna och leendena. Vi kan fucking andas igen.

Tomten/gud/ödet/slumpen, det här gjorde du bra! Och mamma? Jag älskar dig.

Bästa julklappen EVER

Det här att min mamma precis ringde och sa att två cystjoxar är godartade och att det är ungefär ett mirakel och ingen fara alls och att den tredje är opererbar och att det inte borde vara några problem att ta bort. Lättnaden just nu; det känns som att jag kan flyga. Jag är så jävla jävla jävla jävla jävla glad.

Ett par svarta lackskor med klossklack på det och vi är game

Jag funderar på att klä mig helt i rött på julafton. Bara för att det skulle se så jävla roligt ut med en vuxen som såg ut som ett litet barn. En röd klänning med vitt band i midjan, röda stickade strumpbyxor med nåt snöflingemönster, ett rött hårband i silke eller så. Maniskt leende. Manikyr med såna där vita toppar. Pärlörhangen. Alltså, potentialen i det är är borderline genial om jag får säga det själv.

Jag ser ljuset, Jonathan!

Det här med att se solen, en ganska så bra uppfinning det. Synd bara att jag kommer bli överöst med hat efter idag för jag måste göra en jobbig grej på jobbet. Kanske kan försöka förtränga det och göra nåt kul ikväll. Som att leka "hitta botten på flaskan" eller så.

I wish upon a little star

Topp tre önskemål just nu:
Rövmassage
En full plånbok
Beslutsförmåga

Det är synd om mig

Alltså. Jag får sitta och skicka fkn paket hela dagen och det är jättetråkigt och så får jag massa sura mail och till råga på allt så känns det som att jag ska DÖ av mensvärk trots att jag inte alls har mens nu. Och dessutom mår jag illa. Och dessutom ska ALLA vara freaking lediga över jul och jag ska jobba. Det är väldigt mycket vem ska trösta knyttet över mig idag.

Veckans boktips v. 51

Och som vanligt är det tjejen på headern som har skrivit boktipset.

Pappa. Pappa! Kolla! Lilla My!

Alltså man kan ju fatta vad min kollegas unge menade, det kan man.

Baby, I've got baby blues!

När jag åker hem över jul ska jag bada i bebisar. Fy fan vad jag längtar efter en tjock liten kropp i knät och knubbiga fingrar som drar mig i håret och efter att bli biten i hakan. Jag vet att jag tjatar, men det är på riktigt det absolut bästa jag vet. Eller nej, det absolut bästa jag vet är när jag får dom att pärlskratta. Det är som en glädjebomb i hjärtat när såna där små tittar uppfodrande på en och sen gurglar fram ett skratt.

Dagens hat

I väntan på att mina gäster ska komma tillbaka lyssnar jag på Musikhjälpen (ni har väl skänkt pengar?) och en av mina hatlåtar spelas just nu: What a feeling. Då kommer jag osökt att tänka på mina andra hatlåtar: Kom igen Lena, It's raining men och valfri Kentlåt. Jag kan på riktigt bli sur av att höra nån av låtarna ovan. Dom är provocerande jävla skräniga och ja, blä helt enkelt.

Kokar lite kaffe bara

Lady in black

Tänk om jag kunde få ha en färgtröja utan matfläckar på? Samtliga kläder jag äger slutar alltid med en jävla fettfläck på magen från någon matlagningssession. Jag ger upp. Hör ni det? Jag ger upp!

När lammen tystnar

Nånstans är det så skönt att ha vardag; regn på rutan fjäskblommor dammsuga diska borsta toaletten. Att göra någonting med händerna. Att få ett syfte. Det är tiden däremellan som är tyngst. Minuterna mellan att lägga ner boken och sovet. Promenaden till affären. Sånt.

Jag märker att tystnaden som i vanliga fall är min bästa kompis är en fiende. Vart jag än går har jag musik eller en välkänd röst i öronen, hemma spelar jag låtlista efter låtlista på repeat. Jag lyssnar på texten känner tonerna gå genom kroppen fylla huvudet. Allt för att slippa det där vacuumet där tankarna kan vandra fritt.

Det är ingen idé att ta ut sorgen i förskott. Vi vet ju inget än. Det kommer bli bra. Såklart kommer det bli bra. Lätt att säga, svårt att hålla tankarna till.

Vardag. Fan vilket fint ord ändå. Vardag. Varje vanlig jävla dag. Gå upp ät jobba titta på teve sov. Skratta. Livet är rätt fullkomligt när det är vardag. Jag ska komma ihåg det sen när allting är som vanligt igen.

Note to self

Du är inte en florist.

Hur man mutar fram en städning

Till morgonkaffet

Tänkte skriva nåt om blowjobs, men det blev så vulgärt och jag är ju en söt liten flicka så jag lät bli. Bra för er. Borde städa och handla och pynta och baka. Gör: sitter i soffan och läser skvaller och kollar på skidor. Funderar på att trycka en bok. Jag har fått tillbaka lässuget och fullkomligt plöjer böcker. Prozac Nation, How to be a woman, Nick and Norah's infinite playlist, Zlatan, Clean. Ja, en hög till faktiskt. Böcker va? Vilken grej det är ändå.

Things we do while we wait

Printscreenmailar snyggaste liggen till en bästis. Jorå, det finns plats för ytlighet också. Dock att snyggaste liggen inte alls är lika med bästa liggen eller bästa känslan eller person jag började tycka om. Enbart looks. Vissa dagar kan man behöva det också. Lite omg, I tapped that! över det hela. Vuxet. Fint. Gulligt av mig. Och så.

Helgen

Snart ska jag bli matad och vinfylld och sen ska jag somna och inte vakna mitt i natten helt iskall med ångest som ett berg i hjärtat av mardrömmar där alla blir knivhuggna och dör. (Vart kommer all konstig fantasi ifrån egentligen? Så himla mycket Criminal Minds och Dexter har jag faktiskt inte sett.) Imorgon ska jag gå på stan! I julhandeln! Och bli irriterad! Men det blir nog mysigt. Sen kommer Jennie och hennes kille från Australien och hänger här tills på måndag, tror jag. Det ska bli jävligt roligt att få prata lite engelska och gå omkring som en liten turist bland alla andra som leker turister i Gamla stan.

Mvh,
Avdelningen för Nyttig Samhällsinformation

Dagens rätt åt dig (Jaja, Karma lugna ner dig lite)

Den som googlade "fotsvamp Hunter Östermalm" och kom hit; välkommen välkommen, vill du slå dig ner? Inte det? Vad tråkigt. Hoppas du finner bot på fotsvampen då iallafall.

Vi skiter i det här med bloggtystnad va?

Varför har man hicka? Det kan ju vara den kanske sjukaste grejen kroppen kommer på i nyktert tillstånd. När man är lite på lyset kan man ju förstå att kroppen är lite anything goes, men nu 16.33 en fredag så sitter jag och hickar så att hela jag skakar. Känner: ej normalt.

Jag åkte tåg förut förresten. Första klass, tyst avdelning. Jag och fem män. En man hade snott min plats (till sin väska) och även om det var typ tomt i resten av vagnen så blir jag liksom eh flåt men det där är min plats. Han tittade på mig som att jag var en T-Rex och han var ett köttstycke och innan han mötte min blick så tittade han sig omkring i hela kupén och sen muttrade han nåt om sätta dig nån annanstans. Alltså, jag behöver väl inte prompt sitta på min plats när det finns andra lediga i kupén såklart, men det ligger ju alltid en viss "kommer det att komma nån?"-stämning över hela grejen men jag blev så paff så jag satte mig på en annan plats, snett bakom honom (för det var den första jag fick syn på). Sen satt han, och I kid you not, och sneglade bakåt på mig HELA JÄVLA TÅGRESAN. När jag gick av lutade jag mig fram emot honom och väste jag vet var du bor och sen gick jag lugnt av. Tänkte att eftersom han ändå verkade tro att jag skulle mörda honom så kan han ju lika gärna tro det lite mer. Nej, det sa jag såklart inte. Jag gick av tåget helt lugnt efter att ha stirrat honom i ögonen ett par gånger när han glodde. Men vad kul det hade varit om jag hade gjort det.

Det där livet och så

Och jag sitter och dinglar ena tofflan från foten, den andra invikt under mig, och lyssnar på mammaröst och papparöst och önskemusik på radion. Och jag glor in i skärmen och gör sista jobbet för dagen och planerar kvällsmat. Livet är normalt, fast inte. Min mamma har nåt jox i kroppen som förmodligen inte ska vara där och familjen är allt just nu. Vi tittar på varandra med kärleksögon, försöker förstå varandras tankar. Det är ingen idé att sminka sig på morgonen, för tårarna tvättar bort allting på några minuter iallafall.

Det är så himla konstigt det här med cancer eller tumör eller cystor eller så. När det har hänt andra har jag blivit en paralyserad kompis som inte alls har vetat hur jag ska bete mig för jag har tagit för givet att det är ett all consuming besked. Det visar sig att det inte är det, inte för mig. Det är klart att det finns en massa oro och en massa rädsla och en släng skräck. Men det finns också värme och kärlek och skratt och ett liv som inte alls verkar stanna som en gammal klocka utan batteri. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen; ingen känsla är solitär och bestående. Nu kan jag säga att det gäller även i situationer som sätter resten av livet på ganska så pyttig distans. Det går att åka buss och försöka lyssna på texten och melodin i öronen det hårdaste som går för att hålla tårarna i schack och samtidigt irritera sig på att gubben bredvid tar för mycket plats. Det går att oroa sig för en liten mamma och titta på Bonde söker fru samtidigt. Det går att gråta och skratta samma minut. Det finns rum för alla känslor, konstigt nog. Det finns rum för alla känslor och tydligen så finns det rum för att vara lite rationell och tänka strategi och jobb. Det finns rum att bli sur och irriterad och men vad fan lyssna på mig då!. Det går tydligen att bråka om struntsaker även nu, who would've known?

Den bästa medicinen av dom alla pt.2

Och så tar jag en paus mellan kaffekopparna och mailandet och grinandet och blir klappad i ansiktet av en unge. En dregglande fnittrande liten tjock sak som lägger handen i min nacke och kinden mot min och bara sitter så en stund. Och igår hade jag en lite äldre lite roligare lite spralligare version i knät som sprang och tog på sig mina skor när jag skulle gå för att jag inte skulle gå därifrån. Som viskade att jag skulle stanna och sova där och vakna där och köra henne till dagmamman. Som kramade mig i hjärtat.

Barn är livet. Barn är nu. Barn är bara pangbomraktpå jaggillardig!
Precis vad jag behöver.

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som tycker att det är ett krav att supporta varandra

Jag vill leva i en värld av individer. Det är så lätt. Jag vill leva i en värld av individer där det inte spelar någon roll vad som pågår nedanför halsen as far as smarthet och respekt innebär. Där rosa bara är en jävla färg som alla andra och barn som gillar traktorer får göra det. Barbie kan dra åt helvete oavsett om en snopp eller en snippa tycker den är kul att leka med.

Jag vill leva i en värld där jag omger mig med folk för att jag gillar dom; där jag håller med för att jag håller med om poängen eller syftet och inte för att vi har ett könsorgan gemensamt. Därför tycker jag att det är så oerhört märkligt med hela den här "kvinnor måste hålla ihop"-grejen. Varför måste vi det? För att så gör männen?

Vet ni vad? Om vi nu lever i ett samhälle där det fortfarande finns en social struktur som dödar jämlikhet, blir det mer rätt för att vi skapar en motrörelse baserad på samma princip; du har en fitta, alltså finns du? Jag känner nej. Jag känner starkt jävla mycket nej. För det första så är det jävligt orättvist att säga att "männen gör..." för jag vet en hel drös med snoppbärare som behandlar alla dom möter på samma sätt och precis som jag inte vill klumpas ihop med Linda Rosingar så vill dom inte förknippas med Ulf Brunnbergare. Och för det andra så vill jag ju inte själv bli ihopklumpad till "kvinnor gör...", precis som jag inte vill tillskrivas värderingar eller åsikter bara för att jag bor i Stockholm eller är vit eller äger en lägenhet.

Jag vill bli behandlad som en individ, damn it. Och jag tror att det bästa sättet att bli det är att börja behandla andra likadant. Teama upp med dom som man gillar och som är vettiga, be it a boy or a girl. Att stötta någon enbart på grund av det som finns mellan benen är för mig helt obegripligt. Jag måste inte alls stötta mina medsystrar. Jag måste stötta mina medmänniskor.

[pausmusik]

Jag har lite livet att deala med just nu, så det blir kanske lite tyst här ett tag. Sånivet.

En av tursakerna i mitt liv; att känna honom

Åh! Jag pratade precis med min förra chef på telefon och jag saknar honom jag saknar honom jag saknar honom! Och jag saknar att prata engelska märkte jag precis. Jag är fan skitgrym på engelska. (Doh!) Men James alltså, min allra bästaste chef nånsin. Han ba (på tal om veta vad man vill jobba med) it'll come to ya. You've got the skills and the brains and the drive. It'll find ya. I know it will. Och när vi lade på I love you, fake kid sister. Fluffet i hjärtat nu va, obeskrivligt.

En enkel tröst

Och så fick jag sällskap igår och jag fick skratta och fnittra och vi åt svingod mat och drack vin och jag fick somna till ett det kommer bli bra i örat. Och nu är det skidor på teve och tända ljus och ett halvlöst korsord och jag känner mig lugn. Det är fint.