måndag, december 3

Ett inlägg om dagen - december

Jenny skriver att hon ska skriva ett inlägg om dagen i december. Jag har tänkt skitmycket på att göra nåt liknande för jag gillar ju det här mediet. Jag älskar när vi interagerar med varandra, men allra mest älskar jag hur den här bloggen är min terapi. Hur saker och ting faller på plats i huvudet när jag tvingas skriva ner det jag tänker. T ex dom senaste inläggen om black friday och insamlingar där tankeprocessen kring dom rätt så skilda ämnena tog mig till ett ställe i huvudet där min dödsångest plötsligt släppte taget lite. Hur gick det till? kanske nån tänker nu och ja men nä det undrar jag väl lite också, men in short:

Jag har haft dödsångest ett tag. Rädd för att bli sjuk. Rädd för att dö, eller inte själva döden i sig men liksom att lämna familjen. Rädd för vad sjukdom skulle göra med min familj och med mig. Plus att jag hela tiden har haft det i bakhuvudet om jag t ex tänker på hur lycklig jag är eller hur kär jag är i barnen eller ja men typ närsom. G a n s k a jobbigt att deala med så ofta och inte helt önskvärt att bara trycka bort det och låtsas som att jag kan ta tag i det "nån annan dag". Men så började nån tanke gro någonstans om att vi alla är olika och har olika förutsättningar och olika problem (Black Friday) och kanske också lite om klimatångesten och vår planet och hållbarhet och att det är en lyx att kunna välja att bry sig (och selektivt bry sig). Sen följde nåt snurr om det här med att välvilja kan komma att styra individers öden och hur det kanske inte alltid är bra och framförallt funderade jag väldigt mycket på att 1) livet är olika långt för olika människor, som ett fakta
2) det ligger ganska mycket viktighet i att få möjlighet att processa att så är fallet och i att besked kan starta andra processer där fokus flyttas från överlevnad till utnyttjandet av tid och samtal
3) mammas process, vår process, min process
4) döden är alltid närvarande i livet

Någonstans i dom snåriga tankarna föll någonting på plats hos mig och ångesten vid tankarna på döden försvann (eller försvann och försvann, men jo men lite försvann ta mig fan). Kanske var det ett tyst accepterande av att livet inte är garanterat utan någonting som händer exakt här och exakt nu och om framtiden vet vi ingenting och den dagen vi gör det så ja, men den dagen, den sorgen? I dunno. Borta är den iallafall och glad är jag för det.

Med den lilla passusen tänker jag därför att jag också ska skriva ett inlägg om dagen i december. Så här tre dagar in så kanske jag fuskar dom första två då, men resten ska jag verkligen försöka skriva något. Har ni några frågor eller förslag på vad jag ska skriva om så tas dom så att säga TACKSAMT emot. Annars får jag väl köra på känsla. Kul va?


3 kommentarer:

Emma sa...

Jättekul! Jag vill gärna höra om flytten. Hur mycket större är det, ska ni fixa mycket nytt?

Jenny sa...

Ja, hurra!

Linn sa...

Tack för pepp!