fredag, november 30

Livets gång

Min farmor gick bort inatt. Jag sitter på ett tåg på väg hem igen efter ett besök hos henne och hos pappa igår. Hon var 90 år och fick vara pigg både i huvudet och kroppen tills precis nyss och 90 år är 90 år och döden är en del av livet så det känns ändå okej. Eller som en tanke vi alla ändå förlikats med kanske? Jag vet inte. Jag känner mig tacksam över att hon fick det slut hon ville ha (snabbt) och att jag hann dit för att säga hejdå och berätta om hur det aldrig kommer finnas någon som kliar så skönt på ryggen. Eller gör lika god svartvinbärssaft. Eller berättar lika grova historier. Jag kommer aldrig glömma Andreas panikartade blick och hysteriska fnitter som han aldrig fick under kontroll när dom träffades första gången och hon drog en av sina rövare. Humor var verkligen hennes stora paradgren och hon gjorde utförde den med bravur. Jag kommer sakna den. Och jag kommer sakna henne.

5 kommentarer:

minahistorier sa...

Beklagar förlusten. <3

Johanna sa...

Fint, men också sorgligt ju. Beklagar er förlust!

C sa...

Vilka fina minnen. Jag beklagar din förlust. ❤️

egoistiska egon sa...

Beklagar Linn. Men mycket fint skrivet ❤️

Linn sa...

Tack hörrni! <3