lördag, juni 3

Calling on flerbarnsföräldrar

Alltså jag vet inte om jag borde vara orolig för det här att jag inte riktigt kan förstå att det kommer ett barn till? Borde jag det? Jag pratar ju om graviditeten och Nya Barnet och vi funderar på hur vi ska sova med två småttingar och häromveckan köpte jag både ett par minibrallor och en snuttefilt men det känns ändå typ overkligt. Med Ellen så handlade ju allting om barnet som skulle komma. Köpa kläder, tvätta desamma, anpassa sovrummet, läsa böcker om födslar och första tiden och från mammors perspektiv och pappors perspektiv och plötsliga och planerade graviditeter. Jag pratade med magen och sjöng för den och funderade massor på hur det skulle bli och vem som skulle komma och och och. Nu ba ingenting? Jag har så svårt att se bortom det fantastiska barnet jag redan har. Jag är så kär så kär så kär i henne så jag kan liksom inte föreställa mig hur ett till ska få plats, även om jag logiskt fattar att det ju kommer göra det. Jag tänker inte så mycket på vad som händer barnet i magen just den här dagen eller veckan för jag är upptagen med att förundras över vad Ellen har lärt sig det senaste dygnet. Pre-barn var jag helt jag vill inte att barnet sover i sängen och nu kan jag inte tänka mig att sova utan den lilla varma snurran som lägger sig som ett andra täcke på mig varje natt. Hur ska en till få plats? Kan Andreas ta hen så jag kan vara med Ellen? Fast jag ju vet att när Nya Bebin väl är här så kommer jag ju inte vilja släppa nån av dom typ nånsin men just exakt prick nu kan jag inte känna nåt annat än den vilda forsen som är min kärlek till det barnet som ligger här bredvid mig och sover. Den som ryter högre och högre och högre och HÖGRE för varje dag. Att det växer en till sån i min kropp går liksom inte att förstå?

Är det nån annan som känner igen sig eller borde jag gå och prata med nån om anknytningsproblematik? Är det bara normalt att känna med en vild ettåring att en liksom inte hinner med att komma ihåg barn 2 innan hen finns på utsidan eller är jag svinkonstig? Varsågoda att diskutera i smågrupper.

10 kommentarer:

SARA sa...

Du är väääldigt normal skulle jag säga. Jag fattade heller ingenting av barn nummer 2 förrän hon kom ut. Och på ett sätt är hon fortfarande inte lika närvarande som barn nummer 1. Min intensiva snart treåring glömmer en ju inte bort direkt, men den coola tysta bebisen är liksom lättare att glömma på övervåningen, och ba, just ja, bebisen ska också med! Storbarnet är också den som utmanar mig och som kräver min tankekraft och mitt aktiva föräldraskap, bebisar är (mina i alla fall) lätta att ta hand om och där går det mer på instinkt. Kärleken är stor och tillräcklig för båda, men vårt fokus är i vårt fall än så länge väldigt snedfördelat.

SARA sa...

Min förhoppning (och tro!) är att det jämnar ut sig något över tid!

Åsa sa...

Helt normalt och inget som helst att oroa sig för. Om ett år kommer du helt ha glömt hur det kändes att bara ha ett barn.

Vi sover för övrigt två vuxna och två barn (4 och 7 år) i en dubbelsäng plus en enkelsäng bredvid. Mycket mysigt och alla sover väldigt bra så det passar oss bra.

GullGossensMamma sa...

Var orolig innan tvåan kom(frivilligt ensamstående) att tvåan skulle bli helt bortglömd och inte få plats. Då sa min kloka tre-barns mamma att barn nummer två tar den plats den behöver. Så sant.
I mitt fall upplevde jag att hon SOK om som tvåa hade så lätt att sova i ettans ljud och lek - men BVC-sköterskan sa så sant att de ljud som ettan gjorde kände hon ju igen från magen.

För att han som blev storebror skulle gilla henne så pratade jag om bebisen, visade var hen skulle ligga i sängen (utökade 140 VM sängen med en 90-säng bredvid) köpte dubbelvagnen långt innan och visade vem som skulle sova var, installerade babyskyddet osv osv gjorde bebisens plats klar i hemmet. Pekade på bebisar i affärer. Osv osv.

På sjukhuset hade hon som precis fötts magiskt köpt TRE paket till sin storebror och vem gillar inte den som kommer med tre paket? Han hade själv fått åka med mormor o morfar och köpa en present till bebisen när hon kommit ut.

De får båda plats i kärleken. De tar båda den plats de behöver (i början tog den stora mest plats men nu har den lilla blivit den som slukar mest upp ärksamhet).


GullGossensMamma sa...

i mitt fall upplevde jag att hon som kom som tvås skulle det stå...

Anonym sa...

Jag skulle inte säga att jag riktigt känner igen det, bortsett från att jag såklart inte kunde fatta att jag snart skulle ha två barn liksom jag inte riktigt kunde förstå att jag skulle bli förälder när jag väntade första, samt att kärleken skulle räcka till två. Och som alla säger: det gör den definitivt! Man älskar dem på olika sätt, precis som man "älskar" sina vänner på olika vis. För man får liksom inte ett till likadant barn. Alltså, det fattar jag ju att du begriper, haha, men på nåt sätt är det ju det barn man har som man refererar till när man tänker på hur det ska bli. Eller jag i alla fall. Eller till ett helt random kid. Vaddå, så jag skulle kunna älska en annan unge som min egen?! Ha! Tror man... men det är fullt möjligt. Sen var jag lika fasinerad av graviditeten andra gången, men antagligen för att den tvärt emot den första föregicks av mycket problem och kämpande. Men vad jag har hört från folk runtomkring är det jag som är ovanlig när det gäller det och inte du :) Lugn, bara lugn, när bebisen väl är här kommer den att suga i sig så mycket kärlek från dig att du inte ens fattar var den kommer ifrån! Du behöver ingen anknytningskurs, jag lovar. Sen är det inte alls säkert att ettan stjäl all fokus från tvåan eller tvärtom. Det beror helt på vilka personligheter de har!

Lisa sa...

Spännande att läsa! För mig var det så annorlunda iom att ettan hann bli 4 år, och den nya liksom var en bebis som inte gick att jämföra med den stora tjejen som ettan hunnit bli. Förstår att det måste vara knepigare med känslorna med tätt mellan barnen! Men det där att inte hinna "carpa" graviditeten och fokusera så mycket tankekraft på tvåan innan den kommit känner jag ändå mycket väl igen. Liksom Sara ovan fick även vi en lugn andra bebis och ettan (som från första början varit mer intensiv till sin personlighet) har fått fortsätta vara i huvudfokus. I takt med att den lilla växer får (kräver) ju hen också automatiskt mer och mer fokus. Och även om det kanske låter konstigt med tanke på vad som ovan sagts om snedfördelad fokus, så är faktiskt kärleken för barn nummer två precis lika stark! Håller tummarna för att du också får en filbunke till bebis, det underlättar också hanteringen av syskonsvartsjuka som nog är ofrånkomlig...

Mirijam sa...

Jag tycker att det är både lättare och svårare att älskar tvåan. Alltså jag älskar ju Fjuno såklart, men när hon kom så var det mer att ba: Ja men såklart, du ska ju också vara med i vår familj. Med Sigge blev jag så drabbad. Alltså Sigge är ju mitt hjärtas fröjd och glädje och jag har HELT andra känslor för honom än för Juno, men även åt andra hållet. Däremot så hinner man ju rent krasst inte växa ihop på samma sätt som med förstabarnet när det är så tight emellan, eftersom det nu kommer finnas ett till barn som tar maaaassa tid och energi, så det är ju olika förutsättningar liksom. Fattar dock fortfarande inte att jag byggt de där två cirkusaporna INUTI MIN LIVMODER. Kommer aldrig fatta tror jag.

Linn sa...

Allihop: Alltså tusen tack för att ni svarar! Nu känns allting mycket bättre!

SARA: Alltså jag tror och hoppas samma sak som dig. Och tänker dessutom att det inte går att jämföra kärlek eller relationer, alla är ju speciella på sitt sätt liksom. Men du vet ju hur det är innan nånting har hänt och en liksom lever i det, då är det ju lätt att katastroftänka. Eller jag har lätt för det iallafall.

Åsa: Tack! Ja, det kommer ju säkert bli hur bra som helst och kännas helt naturligt när hen väl är här. Eller det är klart det kommer bli, vi vill ju det här! Har faktiskt funderat på att bara skita i barnsängar och köpa en till 90-säng och låta hela sovrummet bli en säng och skita i allt annat än att vi får plats allihop. Känns som en fin idé!

Gullgossensmamma: Vilken klok kompis! Klart att det är så! Vi försöker göra samma sak som dig. Prata om bebisen i magen och så där, men Ellen är ju bara drygt ett år så hon fattar ju liksom inte sånt egentligen. Klart hon ska få paket och presenter också, men samma där. Hon kommer ju bara vara ett och ett halvt när Nya Bebin kommer så vi får väl helt enkelt hoppas på att hon gör som hon gör med allt annat som är nytt och bara accepterar att jaha nu bor det en bebis här efter några veckor.

Anonym: Fast det låter ju lite som att vi ändå tänker lika. Som det där med att förstå att en ska bli förälder eller hur kärleken ska räcka och att det såklart inte blir likadant men det går ju inte att föreställa sig hur det kommer bli. Tycker det låter skitmysigt att ha två barn som du beskriver det! Tack för peppen!

Lisa: Alltså jag gissar att det är skitmycket som blir annorlunda med barn beroende på hur långt det blir emellan. Och en kommer ju liksom aldrig få veta hur det andra sättet är eller vad en ska säga. Tack för peppen och jag håller också tummarna för det!

Mirijam: Jag gillar att höra om hur andra har det för det blir så himla tydligt att alla sätt att känna liksom är okej (mitt livsmotto of sorts). Klart att det kommer kännas olika eftersom det är olika personer med olika förutsättningar/annan miljö men förhoppningsvis kommer det inte spela nån roll för vare sig en själv eller dom. Att kvinnor bygger bebisar AV SIN KROPP I SIN KROPP är ungefär som att tänka på rymden eller internet eller faxen dvs helt ofattbart.

Sofia sa...

Faxen, hahaha!
Det kan säkert bli hur som helst, med det där. Med tvåan har man kanske inte alls samma tid att gå runt och förundras/tänka/känna/fokusera/projicera. Jag upplevde graviditeten som nåt nödvändigt ont som mest skulle väntas ut för att få den där andra ungen. Alltså, det var mer tankar om att behöva hålla på med graviditet än fina kärleksfulla tankar på nybebis. Livet är ju en helt annan grej nu än när ni väntade Ellen. Oroa dig inte för det där, det finns säkert lika många sätt att känna inför andra barnet som det finns småsyrror och småbrorsor och småhens. Hjärtemoji.