fredag, juni 9

En återerövring

På vägen hem från jobbet idag lyssnade jag på min bosslista med bara powertjejer som jag gjorde som pepp och fokus inför förlossningen förra gången. Det är första gången jag har kunnat lyssna färdigt på en låt från den listan sen Ellen kom och det är absolut första gången som jag istället för djup ångest har känt ja men typ pepp? Fokus? Power? En känsla av en sån jävla stolthet och mark under fötterna och stöd tamigfan. Jag lyssnade, höjde volymen och lät känslan av att stå och dansa i förlossningsrummet skölja över mig. Känslan av styrka och djup samhörighet med min bebis. Ingen ångest, inga panikkänslor, ingen hjärtklappning. Bara lugnet, trygg andning och ett jävlaranamma.

Vi var hos barnmorskan i onsdags och för npgra veckor sen var jag ganska uppriven kring typ allt, men mest en oro över att vara tvungen att förklara mig och övertyga och en ilska över detsamma. Varför ska JAG behöva rättfärdiga en adekvat vårdplan? Varför ligger inte ansvaret på att visa mig en lugn och trygg lösning på vården? Egentligen helt obefogade känslor eftersom jag hitills har blivit bemött med 1000% förståelse och bekräftelse, men jag antar att kombinationen skräckhistorier om folk som fått nekade snitt och psykisk ohälsa på kuppen och det faktum att det finns absolut NOLL officiell litteratur eller vårdinformation om positiva upplevelser eller anledningar till snitt inte direkt ger nån större tilltro eller trygghet. Anyhow, mötet med barnmorskan då, jag sa att jag ville boka in en tid asap med specialistmödravården så jag kan få det på papper och slappna av och att jag nog vill ha en ny remiss till samtalsenheten för att prata lite mer om den förra förlossningen och hon sa självklart! Jag skriver dom direkt. Men du Ska veta att du kommer få precis som du vill ha det Linn. Om du vill föda med snitt så kommer ingen hindra det eller säga emot. Det var längesen kvinnor behövde gå omkring och oroa sig för att bli tvingade in i någonting! Och det var ju såklart jättehärligt att höra och kanske hjälper nån mer än mig därute (därav infon här), men det är ju inte helt sant sett till hur det ser ut ute i landet. I Stockholm kanske, eller på vår MVC och några till kanske, men jag har kompisar som har gått igenom helveten för att få en förlossningsplan och det är inte alls längesen. Jag önskar och hoppas däremot att hon har rätt och att det gäller överallt nu.

Och ja, barnet mår utmärkt! Hjärtljudens kloppetikloppetiklopp gav mig tårar i ögonen och ett leende som aldrig ville släppa och nu börjar jag känna att det kommer bli bra det här.

3 kommentarer:

Johanna sa...

Har förstått på dina inlägg att du hade en hemsk förlossning med Ellen, men inte vad som hände? Har du skrivit om det nånstans? Och självklart menar jag inte att du måste berätta!

Linn sa...

Jag skrev lite precis efter hon föddes, men i korthet så var det flera olika faktorer tillsammans som bidrog till en dålig upplevelse. Vattnet gick torsdag morgon och hon är född söndag lunch så jag hade värkar i typ 3 dygn, ett långdraget förlopp med alldeles för mycket värkstimulerande som slutade med sugklocka och ett barn som var så medtaget så hon var i skriven på neonatal i 4 dagar med blodbrist, syrebrist och hematom (typ svullnad) i huvudet (och brutet nyckelben ficck vi reda på efter några veckor)Barnet som var pinfriskt innan förlossningen. Det är väl den största ångesten, att hon hade kunnat skadas på allvar. Nu gick det ju bra som i att hon är superfrisk och har absolut noll men från det, men för mig och Andreas är det väldigt ångestfyllt och skrämmande. Sen är det några grejer under förlossningen som är skitjobbiga för mig som mest har med bemötande och kontakt att göra. Plus grejen att vi pratade med inte mindre än fyra läkare förutom barnmorskor INNAN förlossningen för att jag var rädd för exakt ovan förlopp och utgång och den "plan" vi gjorde spelade absolut noll roll när vi väl var på plats. Så vi hade en kass upplevelse, men uppenbarligen var den så dålig så barnmorskor och andra proffs som läser förlossningsjournalen drar efter andan och ber om ursäkt och exakt vad dom läser ut av den vet jag inte. Det var en "väldigt svår" förlossning enligt alla inblandade. Rent fysiskt fick jag en liten grad två-sprickning som dom sydde på operation pga jag krävde det och nåt stygn typ i nån blygdläpp men jag mådde bra fysiskt redan dagen efter. Hade inga problem på det sättet. Men för min del finns det verkligen ingen som helst anledning att göra om en vaginal förlossning med risk för ovan eller andra onödiga skador när det finns planerade snitt. Och jag har löst varenda statistik och tanke och socialatyrelsens riktlinjer för kejsarsnittsbedömning och tröffat löäkare och fan och hans moster men jag kan faktiskt inte förstå hur vaginalt kan bedömas som säkrare på nåt sätt.

Johanna sa...

FYFAN! Jag ryser när jag läser vad du skriver :( Helt rätt att du kräver snitt! Ingen ska behöva gå igenom något sådant. Jag minns att du inför förlossningen var väldigt tydlig med att du inte ville ha ett långdraget förlopp och så blir du utsatt för detta. Hade män fött barn hade det sett annorlunda ut och det gör mig så jävla förbannad. Jag kan inte ens tänka tanken att nåt av mina barn skulle ha fått ett ben brutet under födslen.. herregud, händer ens sånt?

Jag blev igångsatt båda mina förlossningar. Min förstfödde (nu 20mån) skrek aldrig när han kom ut, så de klippte navelsträngen och skyndade ut med honom i dryga 20min. Jag trodde inte han levde under denna tiden och det är ren ångest att bara tänka på idag (även om allt gick bra, dock neo 4dgr). Lillasyster kom för 3 månader sen och vi hamnade i samma förlossningsrum(!) Jag var så rädd att det skulle hända igen, men vi hade en fantastisk upplevelse och hon skrek till direkt. Känns som vi fick lite revansch där. Med detta sagt så önskar jag dig en fantastisk och trygg förlossningsupplevelse och jag hoppas att du kan känna lite revansch när det är färdigt.

Tack för att du delar med dig.

Kram!