onsdag, maj 31

Idag, ett år och trettio dagar efter förlossningen, blev jag uppringd av förlossningen för att prata om förlossningen (eftersom den inte gick speciellt bra och eftersom vår skattade upplevelse är 1 av 10 och vi därmed är på "krislistan"). Som jag har väntat och skällt om det här samtalet. Nu när det väl är gjort känner jag mig som en urpyst ballong ungefär. Nu har jag gjort allt jag kan för att den upplevelsen, som inte går att göra ogjort, ändå ska få så lite utrymme i mitt liv som bara går. Jag har gått i terapi. Vi har gått i terapi. Jag har pratat med barnmorskor och specialläkare och ännu fler barnmorskor. Och nu har jag pratat med en förlossningschef. Nu har jag gjort mitt. Nu har jag öst ut min besvikelse, vädrat min ångest och förklarat (och fått bekräftat) att jag är värd bättre än det vi fick uppleva. Att vi är värda bättre, såklart. Och chefen jag pratade med idag sa samma sak som alla andra har sagt jag måste säga att jag är väldigt imponerad av dig. Att göra det du gjorde och ha kommit dit du har kommit nu kräver en enorm styrka både psykiskt och fysiskt. Och jag svarade att det känns har känts tungt i perioder att min styrka blev mitt (vårt) fall men att jag är så inihelvete jävla stolt över mig själv och min prestation. Nu pratade vi i femtio minuter så obviously sa jag ju mer än så, men det är det jag tar med mig, förutom det självklara att jag har en helt ljuvlig liten lintott som springer omkring och fnittrar i mitt hem. Jag är också så himla stolt över att jag är stolt och att jag kan låta den känslan få ta sin rättmätiga plats utan att downplaya eller ursäkta eller förminska. Inte för att min självkänsla kanske har varit speciellt låg tidigare heller, men nån form av jante/kvinnofällotrams med självifrågasättande ständigt närvarande har det ju varit iallafall. Jag är så himla trött på det. Jag tänker inte vara med på det längre. Jag tänker vältra mig i självgodhet när det känns bra framöver. För om inte jag står upp för mig tror på mig backar mig hur ska någon annan kunna det? Jag är ju den enda som vet vad som krävs/krävdes av just mig just där just då. När vi slutligen lade på kände jag, äntligen, att bekräftelsen jag sökt under det senaste året visserligen var skön att få men till syvende och sist faktiskt inte behövs egentligen. Jag vill bara att alla kvinnor och familjer som kommer efter oss går därifrån med en helt annan känsla än vad vi gjorde. Jag vill att dom upplever att dom blev lyssnade på. Att dom blev sedda. Att dom blev respekterade och involverade och framförallt lyckliga.

Inga kommentarer: