torsdag, maj 25

Alltså igår! Gillar ju min chef massor vanligtvis men gillar inte speciellt mycket att få ett samtal tisdag 17.18 med du, jag behöver en massa siffror senast imorgon kväll helt oannonserat när onsdag är dagen innan långhelg och tisdag måndag har varit fulla med att reda ut andras bajsmackor och fredag torsdag var gravidsjuka och onsdagen ägnades åt samme chefs andra mindre planerade behov på ännu kortare deadline. Och eftersom jag inte visste att ovan skulle behövas hade jag bokat in ett möte med vår nya bankkontakt 10.00 för att gå igenom våra lån som måste bindas om senast på tisdag om vi inte vill vänta ytterligare tre månader (nej) och klockan 12 hade jag lunchdate med Egon som jag ABSOLUT INTE tänkte boka av pga var alldeles för längesen. Eh och nu kom jag på att jag ju skulle bjuda på födelsedagslunch och att hon fick betala själv. Förlåt! Re-bjud, Egon? Så halva dagen var liksom redan bortbokad åt annat plus en timmaish till sånt som bara måstemåste göras innan långhelg och ja, jag blev klar 18.47 ("klar", sa direkt i tisdags att jag skulle göra mitt bästa men att xyz inte skulle kunna vara 100% pga tiden). Hetsade hem i bilen, packade för helgen och lämnade Stockholm 19.43 med förhoppningen om att barnet skulle somna inom en timma. Det gjorde det inte. Hon somnade i Källby, cirka 15 minuter till destinationen eller 32,5 mil in på vår 34 mil långa resa. Klockan var 00.25. Själv somnade jag 01.30, sov till 03.24 och var vaken till 05.40 innan jag sov ett par timmar till. För tredje fucking dagen (natten) i rad. Fy fan vad jag hatar hosta och medicinerna som gör mig speedy gonzales.

Inatt, när jag låg i min syrras säng i rummet vägg i vägg från resten av familjen för att "sova ostört", roade jag mig iallafall med att läsa om mitt liv från maj 2012-mars 2013 aka tiden när jag hetsjobbade och intalade mig själv om att jag hade koll samt multidejtade i jakt på en kille. Jag är så glad att jag har skrivit ner dom 8 senaste åren och deras känslor och tankar och grejer för när jag läste inatt om när jag träffade Andreas så minns jag ju exakt hur det kändes och hur han var vi var jag var där i början när allt var nytt samtidigt som jag så här fyra och ett halvt år ett giftemål och ett och ett halvt barn senare ju vet hur det blev. Att det faktiskt VAR han. Att det går att läsa i dået hur nuet fanns där. Hur han tittade på mig tog i mig såg mig såg mig såg mig. Och såhär i vardagsvortexens snorkladd och ständiga plockande så påminns jag om det som är vi bortom allt annat. Det vi:et som skapades där i rödvinsångorna och söndagstrasslade ben och sena nätter. Det som var innan sorg och mörker och trötthet och graviditeter och bebisdagar, och nätter. Det uppsluppna. Det tramsiga. Det försiktiga tassandet kring vad vem hur som ändå var så starkt hos oss bägge. Och jag tittade genom väggen på min snarkande familj och såg utan att vara i rummet deras positioner i sängen. Det avslappnade minspelet och dom halvöppna munnarna. Jag såg det som var dåförtiden i den totala tryggheten självklarheten som är nuförtiden. Hur mannen som jag känner rakt igenom hundratusenprocent, som en förlängd del av mig, faktiskt är det där andra också. Inte bara pappa medförälder vardagspartner utan killen som får mig att kikna av skratt och vars kyssar fortfarande gör mig yr.

1 kommentar:

egoistiska egon sa...

Va? Skulle du bjuda? Det hade jag helt glömt. Så du kan ju låtsas att det blev så och så är allt fint (men äta lunch igen ska vi göra ändå :))