Det finns ett lugn här som gör mig till etthundra procent mig. Den tjälspruckna asfalten som gör att hela bilen hoppar fyller samtidigt mig med ett hem. Sättet solen skiner i trädgården. Tystheten. Lukten. Hemma. Hemma. Hemma. En hand på växelspaken, den andra slappt över ratten, solen i ögonen. Hemma.
Det gör nåt med mig. Gränserna släpper, murarna rasar och jag vill gråta. Inte för att jag är ledsen egentligen, men för att det är så himla fint. Livet, hemmet, tryggheten.
Igår pratade jag och mamma om det här med att tillhöra. Det var då jag började gråta. Här blir jag liten liten, men sedd och bekräftad och älskad. Hit hör jag alltid. Alltid.
Det är faktiskt fantastiskt fint och jag är så jävla lyckligt lottad.
Inlägg
Boss lady
10 timmar sedan
5 kommentarer:
Jag hatar tjälsprucken asfalt, men när du skriver det låter det helt plötsligt vackert.
Härligt att se dig gumman! Du är välkommen åter till vårt "lugn" precis när du vill!
Gråter nästan när jag läser det. För just när du beskriver allt det där saknar jag mina föräldrar så att jag kan spricka.
Det känns alltid speciellt, känslan av att komma "hem". Och känslan växer sig starkare ju äldre man (jag) blir, har jag märkt :P /M
Det är så mycket värt att ha en bas att återvända till, vad som än händer. Jag blir så sorgsen när jag tänker på hur många som inte har bra relationer med sin familj och som inte kan ha hem-hemma som tillflyktsort om det skulle behövas. Hemma är alltid hemma.
Sofia: Men tack själv! Det är alltid lika mysigt!
inte skyldig: Jag förstår det.
M: Ja. För mig är den starkare sen efter åren i Australien också. Även fast dom hann flytta under tiden och jag aldrig har bott i det huset.
Skrållan: Det där orkar jag knappt tänka på. Nej, men jag tänker faktiskt ofta på hur lyckligt lottad jag är.
Skicka en kommentar