söndag, mars 13

The butterfly effect

Kroppen är konstig på så sätt att den glömmer. Det är ju smidigt och förmodligen rent självförsvar när det gäller smärta, men dom mer positiva känslorna kunde väl få vara kvar?

Pretty woman gick ju på teve ikväll och trots att jag har sett den fler gånger än jag kommer ihåg så känns den fortfarande i magtrakten. Och den väckte lite gammalt skräp till liv också. Känslan av att höra ihop. Den där känslan av urgency i början som gör att man saknar trots att man ligger nära nära och kramas ihjäl. Fjärilarna som gör att man nästan inte kan andas knuten i magen känslorna utanpå skinnet.

Det kanske är rent självförsvar att man inte går omkring och kommer ihåg det varje dag också? Då hade man ju nöjt sig med första bästa som var någorlunda kompatibel. Och jag är fan värd mer än kompatibel. Men det börjar också kännas som att det är rätt jävla mycket min tur snart. Innan hjärttrakten skrumpnar ihop av oanvändande.

7 kommentarer:

inte skyldig sa...

Ja jag tror att det är dags snart. Känner det på mig. Det är din tur nu.

Lfthmn sa...

Instämmer enligt ovan!

Två månader kan ju vem som hest som helst vara lycklig. Det är att överleva tvåmånaderskrisen som är utmaningen. Å andra sidan, överlever man inte den så var det inte meningen. Då brukar man vara ganska lättad när man går åt varsitt håll.

Jag har ingen som helst uppfattning om hur du är, för du skriver inte om det så, men många är rädda för att ta chansen, rädda för att bli brända och besvikna. Det är som vanligt en helt grundlös och o-säkerställd teori från min sida, men jag tror att väldigt många är ensamma för att de helt enkelt inte vågar försöka. Kram, du!

Linn sa...

inte skyldig: tack gullet!

Skrållan: nja, det handlar mer om att hitta nån att våga med än att jag inte vågar.

S.W sa...

Klart det är din tur snart!

Hade jag inte varit lite upptagen här nere på mitt håll hade jag tagit chansen. Du är ju ett kap!

Linn sa...

S.W: haha. vad gullig du är.

Sofia sa...

Jag får väl relatera till något jag vet något om. Förlossning. Det är lite som det. Jag vet att det kommer hända, kan bara inte säga riktigt när.
Alltså att det kommer hända dig. Kärleken menar jag. Det kommer så hastigt så det kan vara lite jobbigt och göra lite ont, men God damn it's worth it!

Puss du.

Limpy sa...

Jag tycker också att det känns som det är din tur alldeles alldeles snart.

Det ska bli så spännande!