Oh crap

Det här med att reseblogga visar sig vara mycket svårare än jag hade tänkt mig. Främst för att lilla bloggen känns lite undanskuffad för verkligheten just nu. Verkligheten är fantastisk. En av mina bästa kompisar fixade en födelsedagsfest för mig i lördags. Jag lagade iochförsig maten, men han fixade allt annat. Och alla kom. Alla mina fina fina kompisar som inte egentligen hänger speciellt mycket med varandra kom för min skull. Eller som Marvin sa senare på kvällen Linn you're the glue that keeps us all together, can't you see that now? och sen förklarade han vilken fantastisk person jag är. Och då slog det mig: jag spelar roll för massor med människor. Det finns folk som tycker att jag är snäll och fin och rolig och gullig och fantastisk. Den känslan ska jag stoppa in i en liten sammetsask och ta fram när jag är lite deppig och ensam. Den känslan ska få dra upp mig ur träsket när baksmällan från den här resan slår mig om några veckor. Förövrigt så har jag typ fått ett jobberbjudande här nere. Igen. Och jag vet inte vad jag vill.

Jag har läst massa böcker också, men vi får ta det när jag inte käkar frukost och är otrevlig mot mitt sällskap.