Oh näj, MÅSTE jag prata om MIG? Hehe. He.
Hej!
Jag heter Linn och är tjugosju år gammal. Jag har flyttat tretton gånger i mitt liv och växte upp i två städer. Vi flyttade från Karlstad när jag var nio år gammal och mitt krav för att flytta med var att jag skulle få en orm. Ja sa mamma. Ja sa pappa. Jag fick ingen orm. Istället klippte jag av mig håret och alla killarna på den nya skolan trodde att jag var en kille. Det har jag nog tänkt på ganska mycket om jag liksom tänker efter. Typ klädde mig i jättetajta kläder när jag var fjortis så mina minimala former skulle synas. Nu finns det nog ingen som undrar längre, förutom till sättet. Jag gillar killars rättframma sätt, lite tough love sådär. Jag tycker inte att man måste analysera allt hela tiden, men gör det gärna iallafall. Jag tycker man borde låta saker och ting vara lite grann. Lev nu, inte imorn eller om två år eller på låtsas. Jag älskar att bara hänga. Slökolla på teve, laga mat, snacka, dricka öl och om jag är på humör så gillar jag att shotta.
Jag har ett jävla temprament som jag i princip har under kontroll nuförtiden. Jag blir arg som ett bi, men det går över lika fort och jag tycker faktiskt att det är skönt att få ut all ilska på en gång istället för att gå och pysa lite då och då.
Jag är en besserwisser när det gäller saker jag kan eller tror mig kunna. Matlagning och australiensiska viner är två exempel. Och böcker. Jag tror att jag kan omvända folk som inte gillar att läsa genom att JAG rekommenderar böckerna. Mkt charmig egenskap.
Jag är jätterolig. Inte för att skryta eller så, men jag är faktiskt jätterolig. Framförallt om jag är sur och bakfull. Men om man är en sån person som tar saker bokstavligt (host amerikaner) så är jag inte rolig alls. Då är jag förmodligen helt jävla dumihuvet.
En kompis berättade för mig i slutet av ettan på gymnasiet att hennes storasyster hade bestämt sig för att få MVG i allt sista året. Då bestämde jag mig för att få MVG i allt från och med då och gick ut med 19.5 utan att ha slösat allt för mycket tid på att plugga. Jag har väldigt lätt för att lära.
Ibland är jag rädd för att mitt liv har varit så lätt att nåt måste gå fruktansvärt fel snart för att väga upp det. Sen tänker jag att det inte alls det är så lätt att vara allergisk mot en massa mat och ha astma när man är liten och behöva ligga på sjukhus med svullna ögon för att mamma har köpt fel schampoo när alla andra får åka på skolutflykt. Och så tänker jag att fan, jag har visst kämpat mig till där jag är idag. Jag har visst ansträngt mig och gjort saker som jag inte känt för och trotsat mina demoner och jag förtjänar fanimej det här. Och sen börjar cirkeln om igen.
Det är jag. More and less.
Inlägg
Boss lady
10 timmar sedan
4 kommentarer:
Jippie! Jag älskar den här 30-dagarsgrejen passionerat! PS: är det svårt att skriva på svenska när du hör så mycket engelska? DS.
Kul att du också hakat på! Man får reda på så mycket intressant.
Och det där med att du har haft lätt, precis så kan jag också känna. När kommer den feta smällen liksom?
Men så tänker jag efter och vet att jag har mått väldigt dåligt stundtals och prövats på många olika sätt, även om det inte handlar om att just finna framgång. Men ibland skäms jag över det, att jag inte borde uttala mig om något som haft det så lätt.
Svårt det där.
Det är bra att du tror på dig själv och man får säga bra saker om sig själv utan att "skryta". Det är gött. Go you! Och välkommen hem? Eller var är du?
Jenny: Jag med! Får hoppas att jag orkar keep up i tempot bara. Och ja, det är jättesvårt. Fast jag tycker alltid att det är svårt. Ibland tänker jag på engelska och sen får jag liksom översätta i huvet till svenska. Helst skulle jag nog skriva på engelska tror jag. Eller kanske inte.
Matilda: Jag pratade med en kompis häromdagen som har haft en fördjävlig barndom och då kände jag bara att jag har ingenting att säga för jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara. Men då sa hon att man visst det får uttala sig och att det är fint när folk är tacksamma över att de har det bra istället för att bara ta det för givet.
Inte skyldig: hehe. Det här med att skriva om mig i trettio dagar kan få oanade konsekvenser för mitt ego. Näe, inte hemma än. Är i L.A och jobbar. Kommer förmodligen hem torsdag kväll om vi inte måste boka om och jag jobbar här hela veckan istället. Så himla synd om mig alltså.
Skicka en kommentar