Alldeles för en stund sen pratade jag med en kompis på telefon. Det var jättetrevligt, men som alltid när man pratar med någon som inte finns i ens dagliga liv så får man som singel frågan och hur går det med killarna då? Och bara sådär så hörde jag mig själv säga jorå, jag ska på date i veckan. Alltså, det ska jag ju inte. Jag vet inte varför jag sa så, men när jag väl hade sagt det så kändes det ju lite konstigt att försöka skämta bort det hela så ja, jag lät min kompis tro att jag ska på date i veckan för jag orkar inte förklara vad det är för fel på mig som aldrig kan hitta/behålla en kille.
Here's a hint: Jag vet inte. Hade jag vetat hade jag förmodligen gjort nåt åt det.
Ni i förhållanden där ute, snälla låt era singelvänner vara bara vänner utan singelprefixet ibland. Om dom har träffat någon så kommer ni förmodligen få höra om det iallafall. Vi förstår att ni vill väl, men ibland kanske det, trots all välvilja, känns som att frågan egentligen är när vi ska bli lika lyckliga som er.
Inlägg
Boss lady
10 timmar sedan
2 kommentarer:
Tål att tänkas på. Så mycket man häver ur sig utan att tänka på hur det kanske känns för den på andra sidan. Jag skäms som ett djur när jag tänker på att jag fram tills för bara några år sedan kunde fråga "Jaha, när ska ni skaffa barn då?" till par som man tyckte varit ihop "tillräckligt" länge. Det var innan jag började läsa bloggar om ofrivillig barnlöshet.
Bloggar är bra så. Man får sig en tankeställare här och där.
Ja, jag håller med! Jag tror bloggar är jättebra på att lära en att vara lite mer hänsynsfull. När någon släpper in en i det innersta, dit man liksom inte har tillgång annars, så lär man sig ju tänka efter en gång extra i fortsättningen.
Jag har precis som du lärt mig att barnfrågan kan vara jättekänslig. Men det är väl alla frågor där det finns nån form av samhällspress? Typ har man varit ihop länge ska man ha barn, om man inte jobbar ska man ha jobb, är man inte ihop ska man hitta nån osv. Det värsta är väl att man är så extremt medveten om det här 'ska:et' själv så det känns som ett påhopp även om det bara är en vänlig fråga.
Jag kommer ihåg när jag var arbetslös och i princip låste in mig hemma för att jag inte orkade svara på frågan har du hittat ett jobb än? eller vad jobbar du med? För varje gång jag var tvungen att säga att jag var arbetslös så kändes det som att det var mig det var fel på och att den som nu frågade skulle gå hem och ba gud Linn alltså, varför kan hon inte fixa ett jobb? Det är ju inte så svårt. Och ibland känns det lite så med att vara singel också.
Oj, nu blev det visst lite ranting här, felåt.
Skicka en kommentar