tisdag, februari 6

Saker jag och Isabella Löwengrip ser olika på

Livet. Ganska mycket livet. Där hon vill maximera och effektivisera och utvecklas och sprida ut sina vingar vill jag mest stanna tiden, njuta av stunden, stagnera och bli eremit. Nej, men skämt åsido, hennes vansinniga syn på livet är för mig ett mysterium. Alltså jag är väldigt imponerad över hennes växande imperium, hennes affärsmannaskap och driv på typ samma sätt som jag imponeras av alla ambitiösa idioter som sover 5 timmar per natt för att inte ”slösa med tiden” och som också tjänar miljoner. Jag har insett att jag aldrig kommer bli en sån person. Jag är alldeles ALLDELES för grundlat för att offra allt som måste offras på vägen alternativ leva livet i ultrarapid. Isabella kanske har en poäng i sin hets, för en lunchdejt med en kompis på 33 minuter är ju kanske bättre än mina 0 minuter men samtidigt nej? Hon reser mer på en vecka än jag gör på ett år, läser fler böcker, träffar fler människor, tjänar jävligt mycket mer pengar. Men handlar det (livet) om det? Att se så många ställen som möjligt? Att vara i New York i 36 timmar? Flyga till Maldiverna i 4 dagar? Plöja bok efter bok efter bok? I sitt senaste inlägg skrev hon (inte ordagrant pga orkar inte byta fönster i telefonen) att hon hushåller på sin energi på en nivå där hon avbryter andra i deras samtal för att hon löst citerat inte vill slösa tid på skvaller eller senaste paradise hotel-avsnittet utan vill maximera sin tid till saker som får henne att växa. Och jag känner bara åh vännen, kom här. För vad blir bestående i ett liv där allt far fram i tusen kilometer i timman. Om tiden går fort för mig vars enda dagsuppgift är att hålla liv i ett barn och hämta ett annat på förskolan, vad gör det inte för henne? Jag får nästan lite svindel å hennea vägnar när jag tänker på att till och med hennes nedvarvningstid är schemalagd utifrån maximeringsprincipen. Att allting hela tiden måste ha ett syfte. Tänk om syftet med livet är att försöka uppskatta nuet så mycket som möjligt istället för att satsa allt på framtiden? Om lyckan ligger i det lilla? Nä, alltså hon är säkert lycklig på sitt sätt bara att jag har så svårt att relatera. Men seriöst, hade ni orkat var vän med någon där du är ett syfte? Där all tid måste vara kvalitetssäkrad? Där soffa och ostbågar och lite halvkallt bryggkaffe är djupt förbjudet? Hur många miljoner jag förlorar på min lathet vette katten, men jag är ändå rätt nöjd här framför min bästa tevekanal (TLC hands uuuuup!) med en sovande bebis på bröstet och en ”bappusino” på gång i köket (cappuccino, vi har köpt ny kaffemaskin).

10 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Men jaaa! Så oändligt fascinerad över henne sen skilsmässan. Tyckte ändå hennes inlägg häromdagen om hur hon (ej ordagrant) blivit kväd av Odd. Tänker att hon nu maxar, testar att leva livet som hon önskar. Ser typ två möjliga utvägar - hon kraschar, för eller senare. Och det jävligt hårt. Eller hon lyckas, och flyger sitt privatplan inom kort. Men om hon lyckas så är det fan också problematiskt. Precis som jag stör mig på alla unga entrepenörer som tror att det är coolt att jobba dygnet runt. Eller att det är ett måste. Eller det kanske det är, men vadfaaan är det för samhälle vi har som premierar så jävla mycket jobb?

Med vänlig hälsning, spårade ur lite här kanske. Men ja. Ehe.

egoistiska egon sa...

Det ska in ”förklarar lite” efter Odd däruppe.

Anonym sa...

Jag tycker att det är jobbigt vara att läsa din beskrivning av det.
Att läsa hur hon klipper sina vänner för att bara ägna tid åt sånt som får *henne* att växa. Men vännerna då, växer dem av att bli avbrutna, inte få tala till punkt, inte bli lyssnade på. Jag skulle känna mig då obetydlig och nedvärderad. Fy

Anonym sa...

Jag tyckte det var ett ledsamt inlägg att läsa... Karriär och det där i all ära, men när man tror att det viktigaste är att "optimera" sig själv och stänga av allt som inte främjar karriären så har man totalt missat vad livet går ut på tycker jag. Plus "allt måste vara på mina villkor". Låter ju jättetrevligt... Så olycklig hon blir när hon så småningom inser hur tomt allt det där var! Det sorgligaste är ändå att det finns så många som tycker att hon är en "superkvinna" och ser upp till det där. Hennes karriär är väl nåt att se upp till kanske, men kostnaderna för det?! Jag tycker nog att det låter som att du har hittat mer rätt som finner lyckan i TLC och en snusande bebis. Det kommer du garanterat inte se tillbaka på och ångra om tjugo år!

/nina sa...

Word Sister. Jag blir andfådd när jag läser hennes inlägg. Och även om jag har städhjälp och har mina däck på däckhotell så finns det ju något tragiskt i att ha någon som gör allting som inte har med jobb och egna toabesök att göra. Det blir lite som avsnittet i Solsidan där Fredde ska visa sonen en lägenhet genom att köpa något på blocket. Jag fattar ju att ingen kan rådda ett sånt liv utan hjälp, men det finns något sorgligt i att inte stå ut med vabb i ett stökigt hus, att värma en fryspizza ibland, att svära åt en trasig gräsklippare.

Camilla sa...

Har hon inte gått ut med att hon har diagnosticerad adhd? Känns lite som hon har hittat ett sätt att kanalisera sin rastlöshet och fokuseringsbrist på ett relativt konstruktivt vis.
Hon har antagligen inte ro i kroppen att vara hemma och göra ingenting längre stunder, satsa på karriär är ju ett sett att vända sina tillkortakommanden till något positivt.
Jag skulle absolut inte vilja ha hennes livsstil och har inga stora karriärsambitioner, men samtidigt folk är olika med olika förutsättningar. Tur att några andra orkar, så slipper jag.

Anonym sa...

Jag tänker som Camilla att det är relaterat till hennes ADHD? Det är hennes sätt att hantera sin diagnos, och för henne är det nog det naturliga sättet att leva. Vi är alla olika och jag tycker det blir fel att klanka ner på hennes sätt att leva sitt liv, bara för att vi som inte skulle orka leva samma liv tycker att det verkar stressigt. Tycker för övrigt att hon är sjukt cool som lyckas bygga upp sin business så bra. Girlpower! :)

minahistorier sa...

jag har ingen koll på Isabelle, men det är med folk som stressar igenom livet och ska hinna med så mycket som möjligt, det har jag svårt för. för mig är det mycket högre kvalitet att tillbringa en helg i sommarstugan med en filt, bok, brasa och rödvin än att fara och flänga runt. man är ju olika, men jag tycker verkligen inte att allt man gör måste ha ett syfte. oftast behöver man bara vara i nuet och chilla.

Linn sa...

Egon: Ja, jag tycker också att det var jätteintressant att läsa och jag tror absolut det ligger nåt i att hon ska prova på nu. Herregud hon var typ 22 år när hon fick sitt första barn, klart hon vill testa vingarna nu!

tankarochvardagslunk: Jag vet inte om det gällde hennes vänner också eller om det bara var kollegorna, men det är ju onekligen ett annorlunda ledarskap isåfall.

annanossling: Ja, förutom känslan av HERREGUD vad olika vi är! så var min bestående känsla också nån form av ledsamhet. Det låter så...opersonligt att allting ska ha en plats och ett syfte. Men som flera här nere är inne på också så tänker jag att det kanske egentligen hänger ihop med hennes ADHD-diagnos. Den ligger ju inom NPF-spektrat och det är ju möjligt att hon har vissa autistiska drag också som å ena sidan är hennes styrka i jobbsammanhang men kanske inte så lätthanterat privat. Jag hoppas såklart att hon har hittat ett sätt som funkar för henne likt jag har hittat ett som funkar för mig, men jag tror som jag skrev till Egon ovan att en del också handlar om ålder. Hon "tvingades" in i ett vuxenliv väldigt tidigt och att efter ett tag känna ett behov av att prova annat är ju förståeligt, om än utmattande när det görs i SUPERFART.

Camilla och Anonym: Jovisst! Alltså jag var nog inte tillräckligt tydlig här. Jag tycker alltså inte att hon gör nånting fel. Jag är bara väldigt annorlunda själv och ser på livet på ett helt annat sätt. Som jag skrev här ovan gissar jag att vissa av hennes personlighetsdrag eventuellt kanske drar åt autismhållet, men then again så är det ju väldigt många ledare och framgångsrika (män)niskor som har förmågan att sätta sig själv främst alltid. Jag vill absolut inte slänga skit på hennes fantastiska arbetsprestation och jag tycker att kritiken hon får för att hon lejer ut hemarbete, matlagning osv är helt obefogad (vem hade ens ifrågasatt det om hon var man?). Jag resonerade mer kring hur JAG tänker livet och använde henne som absolut motpool. Det innebär inte alls att jag inte hoppas att hon lyckas, bara att det ur MITT sätt att se på livskvalitet känns lite som att hennes sätt att se på det blir väldigt uppstyltat och inrutat och kanske inte så känslobaserat (vilket hon ju själv skriver om också).

/nina: Fast just i det där håller jag nog inte med. Jag tycker inte att det är något fel i att hon väljer att betala för att folk ska göra sånt som går att undvika i vardagen. Hade jag haft den sortens pengar hade jag mer än gärna gjort samma sak tror jag. Även om det ju finns charm i det som du skriver också. Mina tankar kring hennes livsåskådning är mer det personliga i kontakter. Att minimera vikten av relationer eller "onödiga" samtal och ältande för att det inte är effektivt eller "ger nånting" känns ju lite konstigt eftersom visst det kanske inte ger nåt direkt, men i längden kanske det gör det?

Karins ordöverflöd sa...

Jag tror att Isabella behöver läsa den här dikten som
jag har hängandes på en toavägg.

Vet du varför du aldrig stannar upp?
Du tror kanske att det är på grund av allt ansvar,
att du inte har någon tid att förlora
och skyr allt som hindrar dig att ta vara på
livets flyktiga timmar.
I själva verket är det helt enkelt
dig själv du lurar
när du försöker fly
från mötet med dig själv.