onsdag, februari 28

Kröppen å kommentarera

Hej hej, jag igen. Sitter här vaken i natten och funderar lite på det här med att allting ska värderas. Eller mer specifikt så funderar jag mest på det här att allt kroppsligt ska värderas. Hur kroppen ser ut. Vad den får i sig. Vad den gör av med. Det är ett jävla tjat om att hålla igång och träna bra och rätt och tänka på allt som stoppas in och sen värdera outcomen på ett eller annat sätt. Jag är ganska säker på att jag inte tror att det är så himla bra. Nu vill jag fortsätta på typ tre spår samtidigt men jag är för trött för att orka formulera mig ordentligt så här ba kommere.

Min unges förskola har en intern blogg där pedagogerna lägger upp bilder och filmer från barnens vardag. I måndags var dom i Tanto och pulsade i snön och hade fruktstund utomhus och knatade runt med sina små ben i backarna. Det ser jättehärligt ut. Då tycker en förälder att den bästa kommentaren är ”Bra träning för dom små”. Are you fucking kidding me? Ska vi värdera barns TRÄNING?! Dom är två år gamla. Det enda dom gör på dagarna är att härja. En vuxen hade inte pallat att göra en timma av deras vanliga vardag identiskt om vi pratar kroppsligt arbete utan att få träningsvärk. Fan, crossfit är ju typ exakt vad barn sysslar med fast dom gör det inte i åttaminutersintervaller. Vi behöver inte prata om att/hur barn som knappt pratar TRÄNAR. Äeh fy fan vad irriterad jag blir.

Två. Glömde kanske skriva ett förut men här är iallafall nummer två på min tankelista: kroppspositivismen. Alltså den är skitviktig som motfunktion till vårt hjärntvättade prestationssamhälle och den har förändrat min syn på mig själv och andra och öppnat mina ögon för att utseende verkligen diskriminerar, men jag kan inte lite lite lite låta bli att tänka på att den fortfarande sätter kroppen i fokus. Den vill bara utöka den positiva värderingsskalan. Obs fattar att den kan vara livräddande för individer, jag tänker alltså stort här. Hade det EGENTLIGEN inte varot bäst om alla bara slutade kommentera kroppar altogether? Jag tycker det. Jag har slutat och det är fan befriande men också beklämmande att bli varse om hur ofta kroppar kommenteras, egna och andras. Ba lägg av med det. Ja, det är en omprogrammering men seriöst inget nån kommer sakna eller må sämre av. Om jag måste läsa eller höra ett ord till om hur nån är ful eller tjock eller tränad eller stark eller whatever så kanske jag spricker av tröttma. Alltså känn det för all del, bara berätta det inte för nån. Håll det inombords och känn hur oviktigt det är för samhället att få veta hur du upplever ditt eller andras utseende. Jag menar vi ser ut som vi gör och det är väl föränderligt till viss mån men inte idag? Inte den här minuten? Kanske inte alls pga orsaker? Tänk på det lite till: varför skulle nån vara intresserad av ens utseende, egentligen? Gör det oss smartare? Gladare? Snällare? Nej. Gör det gott alls? Nej, inte egentligen.

Tre. All. Detta. Tjat. Om. Att. Röra. På. Sig. Och. Äta. Rätt. Svenska spel har en svinkonstig reklam ute nu om att 2/3 barn rör sig för lite (enligt oklar bakgrund). Reklamen spelas t ex upp när min snart tvååring kollar på barnsånger på Youtube och typ runt middagstid på teven. Vi kan alltså dra slutsatsen att dom som informeras om detta är en del av de 2/3-delarna direkt. Är det lämpligt? Är det lämpligt att det också går nån jävla yoghurtreklam för såna där småförpackningar bara barn äter med att dom innehåller mindre socker och är ”lätta”? Jag menar det är inte upp till barnen att röra på sig och få barn lagar sin egen mat så kan dom inte istället bara få äta det som ställs fram helt okommenterat och kan inte deras rörelse få vara nåt som bara finns i vardagen? Ta upp den här informationen på föräldramöten. På BVC utan barn närvarande. Skicka allmän information till föräldrar i omärkta kuvert. Om det nu är så illa så 2/3 inte rör sig tillräckligt (enligt vilken måttstock?) gå på föräldrarna.

Hörrni, kan inte vår generation bli den som låter våra barn växa upp och bara få ha en kropp? Som kan skratta och springa och kramas och gråta och busa och sova. Som får äta mat för att det är gott med mat och för att det är trevligt att äta.

Hahahhahahaha. Nä okej det kommer aldrig hända pga HÄLSOHETSEN. Men a girl can wish, right?

6 kommentarer:

Peppe sa...

Exakt precis som du skriver är det!

Unknown sa...

Det här får mig att vilja säga så många saker, men överlag: jag håller med. Speciellt angående kroppspositivismen. Bara släpp det helt, okej? Så länge vi pratar om det är det viktigt. Känner ofta samma i förhållande till det här med barn och könsroller. Att min dotter vill ha rosa och volanger är inte fel för att hon är flicka, lika lite som det vore det om hon var pojke. Bara låt barnen ha sin egen åsikt och välja sådant de kan få välja utan att värdera valen. Men alltså det här med att barn ska röra sig, det är ju lite på samma plan. Såklart kan jag få dåligt samvete för att barnen suttit med en platta i flera timmar, men om man liksom ger dem förutsättningarna så reglerar de "träningen" själva, utan att utvärdera den. Sen har jag haft ett barn som per definition och BMI (alltså ja, jag vet...!) varit överviktigt. Hon åt MAT, men i mängder. Samtidigt som jag insåg att jag inte ville att hon skulle behöva kämpa med övervikt sen i livet så ville jag inte heller styra matintaget för en två/treåring. Men se det löste sig själv. Plötsligt minskade hon själv på intaget och blev en helt normalviktig femåring utan att nån behövde tänka ett dugg på det. Så slutsatsen i denna roman? Kanske att ju mindre vi analyserar kroppen desto bättre? Jag vet inte riktigt, men ungefär så.

Matilda sa...

Word!

Anonym sa...

HÅLLER MED! Så tröttsamt med allt detta fokus på vikt/kropp/mat/hälsa. Orkar ej!! Har själv haft ätstörningar i mina yngre dar så har idag verkligen EJ något tålamod med folks hetsande kring detta överhuvudtaget. Har en svärmor som ALLTID pratar HELA TIDEN om sin vikt/vad hon borde äta/vad hon inte borde äta/att andra är för smala/för tjocka...Suck, blir på riktigt repulsed. INGEN BRYR SIG OK liksom?! Och en annan kvinnlig släkting som tyckte att det var en bra idé att peka på min mage första gången hon träffade mig och mitt barn efter förlossningen och inleda samtalet med att säga "Oj, är barnet fortfarande kvar därinne eftersom du har magen kvar?!". Suuuuuck.

Hanna sa...

Haha jag började ett inlägg med rubriken "jag har slutat följa tjocka på instagram" och med tjocka menade jag folk jag följde just för att de var tjocka.

Vill absolut inte att nån ska följa mig för att jag just är tjock? Är urtrött på kroppar hit och dit.

Malin sa...

Alltså Linn, nu är jag typ kär i dig. Creepy, men sant.