tisdag, februari 6

Ibland tittar jag och Andreas på varandra över soffbordet och ba kommer du ihåg hur det var när vi inte hade några barn? Vissa gånger mer drömmande i tonen än andra. Och det gör jag ju. Typ. Nästan. Jag tror eventuellt det är lite av en försvarsmekanism att det inte riktigt går att dra sig till minnes en tid utan barn. Både för att livet nu ibland skulle kännas outhärdligt men kanske mer för att det innebär ju att Ellen och Nils inte skulle finnas. Och DET är en helt orimlig tanke.

Nånting hände i mig när Nils kom. Jag blev hel. Jag kanske har skrivit om det tidigare? Det var iallafall precis så klyschigt som det låter: allt bara föll på plats. All min oro, min sorg, min rastlöshet, min strävan till nästa, oförmågan att vara helt nu. Allt (nåja) försvann med mitt yngsta barn. Jag vet inte om det är för att han har visat sig vara den ljuvligaste bebis som nånsin funnits eller om det är hans lugn eller om det bara handlar om att allt jag nånsin drömt om är precis här precis nu. Jag är så kär i mina barn. Det är fan nästan som när ångest försöker spränga bröstkorgen fast tvärtom. Det är som att luften aldrig riktigt räcker till, att andetagen är så fulla av pirr att luften inte får plats. Bara tanken att dom inte skulle finnas är så outhärdlig så jag får en klump i halsen när jag tänker på det. Så även fast jag inte har sovit en hel natt på snart två år och vi inte har haft en hel konversation vid middagsbordet på flera månader och jag har ryggskott som skickar brinnande smärta genom kroppen så kan jag inte helt fullfölja tanken att ha ett liv som det var innan.

Inga kommentarer: