måndag, augusti 22

Och allt är gratis

Så jag var hos kuratorn i förmiddags. Jag hade tänkt att gå själv och ta med mig Skrällen, men igår när jag pratade med Andreas och var ledsen så erbjöd han sig att följa med och sitta utanför som moraliskt stöd (ja, han är världens bästa partner) om det skulle kännas bättre. Så jag svalde min äh jag klarar mig/kan själv-stolthet och ba ja, tack. Jag bet inte hur lång tid jag egentligen hade, men jag gick därifrån efter en timma och fyrtio minuter med torkade tårar i ansiktet och en ny tid om två veckor i kalendern. Hur känner du? Vill du ha en ny tid? När vill du ha den? OCH DET KOSTAR MIG INGENTING! Inte ens en symbolisk hundralapp i patientavgift. Jag älskar Sverige och skatten för det.

Själva kuratoriet gick bra. Jag blev sedd och bekräftad och jag gillar att få prata om MIG helt ostört. *ego girl* Nä, men skämt åsido och lång story short så är det just känslan av att vara förminskad som människa och o-mött i kommunikation som är det som jag behöver prata om (eller få upprättelse för som jag själv tydligen beskrev det idag) och ahmen fan hon är bra. Jag gillar henne. Hon hjälper mig att inte förminska mina känslor i nån form av äh men allt gick ju bra nu går vi vidare-mentalitet. För även om det är sant så har jag ju såklart rätt att få reda upp mina känslor. *light bulb!* Spårade iofs ur en sväng och pratade om hur jag tycker att förlossning/graviditet och samhällsnormerna är så jävla fuckade och hur mycket dom förstör för folk men men. Det fick hon som bonus.

Hjälp med sinnesbajs alltså, tie tummar upp.

1 kommentar:

Camilla sa...

Det är verkligen så himla bra med sån hjälp!