lördag, augusti 27

Jag är ensam hemma med Skrällen ikväll för Andreas är på kräftskiva (jag var bjuden men vill hellre vara hemma med Ellen pga orkar inte mecket) och trots att jag egentligen unnar honom att ha en svinrolig kväll så sitter jag här och surar. För att jag är ensam. För att jag är slut som lektant efter en veckas föräldrajobb. För att jag är nervös för att nåt ska hända (?!). Vad ska hända nu som är så jävla annorlunda än dom nio timmarna per dag som jag alltid hänger med mitt kiddo? Absolut ingenting. Dessutom är han i Skarpnäck. Inte direkt på månen så skulle nåt mot förmodan hända så kan han ju vara här på typ femton minuter. Jag har dessutom sagt att jag ska ta natten och ge Andreas sovmorgon och det är jag också nervös för. Så jävla konstigt. JAG VET JU HUR JAG SKA MATA MITT BARN, right? Tror egentligen allt handlar om att jag har sovit dpligt i veckan och vårt barn är osugen på att sova dagtid och vill bli underhållen hela tiden och buren och grejad med och jag vill mest låsa in mig i sovrummet med choklad och en dator och gilmore girls. Oj, nu vaknar hon.

1 kommentar:

Anonym sa...

Exakt så känner jag också (barn 3,5 år och 7 månader). Gick över med tiden när första barnet blev äldre om mer som en vän. Men nu är jag väldigt objussig med egentid. Blir ju liksom hur många timmar som helst ensam annars.
/Maja