A nightmare scenario

Det tog hela tjugotre timmar och tio minuter på det nya året innan skräcken satte klorna i mig. Tänk om jag inte kommer träffa någon? Jag vet att jag alltid säger att såklart jag kommer träffa nån men alltså tänk om jag inte gör det? Jag surfade runt lite av uttråkning och snabbläste två bloggar skrivna av singelmammor. Och missförstå mig inte nu, dom är jävligt jävligt tuffa och starka, men på något sätt tippade det över vågskålen. De blev på nåt sätt en representation av min största skräck; att vara ensam. Att behöva fatta barnbeslut ENSAM. Det är inte jättekul att ligga själv under täcket i min lägenhet på nyårsdagen heller, men det kan jag hantera. Att tänka att jag inte kommer träffa någon kan jag på riktigt inte hantera. Det känns som att magen drar ihop sig och hjärtat hoppar och ögonen svämmar över. Av bara tanken. Samtidigt så vill jag inte blir ihop med någon bara för att heller. Snälla gud allsmäktige, jag vill inte gå ensam genom livet. Kan inte 2011 få bli mitt år så jag slipper grubbla mer? Året när jag kan se mer än en vecka framåt? Snälla? Snälla.