Jag måste få tro lite på kärleken idag. Nu har jag ingen oläst chicklit hemma och min dvd är paj och datorn på jobbet så jag tänker be er. Om ni har tid och ork, kan inte ni skriva om tillfället när ni förstod att det var NI liksom? Hade ni känt varandra länge? Var det love at first sight? Var det badaboom? Sålänge roar jag mig med att läsa Stambyte och Inte skyldig. Älskar lyckan.
Inlägg
Boss lady
10 timmar sedan
7 kommentarer:
Vårt förhållande har alltid varit av sorten långdistans, med undantag från en sommar precis i början. När han sommaren därpå försvinner iväg på grabbresa till bl.a. Afrika och Dubai i typ en månad och man inte längre kunde ha timslånga samtal så kändes det sådär.
Jag har aldrig sett någons ögon stråla av kärlek så som hans gjorde när jag med ett bultande hjärta sprang in i hans famn. Det var nog vår stund.
I dagsläget och med facit i hand så är jag fel person för att skriva nåt gölligt här. Alla dom där stunderna du pratar om var ju...då. Allafall, min första tanke var ett boktips; Flickan med glasfötter - Ali Shaw, har du läst den?
Du är rar. Jag ska tänka ut något på det där temat. Hur vet man? Återkommer.
Blev för övrigt himla sugen på att läsa chicklit nu. Heh.
Okej, nu blir det lite sötsliskigt. Och typ en roman. Kan inte hjälpas.
Jag var tjugo och hade nyligen dumpat min dåvarande snubbe som varit otrogen och betett sig som ett as under hela det år vi var tillsammans, i princip. Det var skitjobbigt. Så jobbigt att jag valde att ensam flytta till andra sidan jorden.
Vi träffades i en bar bara ett par månader senare. Jag och Han. Våra kompisar drog så småningom hem och vi stannade ute halva natten och pratadepratade. Åkte sedan hem till honom.
Redan andra dagen hade vi vår första riktiga dejt, och vi fortsatte att hänga varenda dag i typ två veckors tid. Det var helt sinnessjukt, men jag kände en sån grym dragnigskraft redan den där första kvällen. Efter bara några dagar mailade jag en av mina bästa vänner och skrev att jag hittat Honom! Killen jag aldrig vill sluta vara med. Nu i efterhand låter det knäppt, men precis så kändes det.
Nu har det gått sex år. Vi har bott i tre länder och haft långdistans i tre omgångar. Men allt det där, allt det jobbiga, är så jävla värt det. Han är min bästa vän, som har exakt samma humor och värderingar som jag. Samtidigt är han självständig, vi kan göra vår egen grej, ha egna intressen och liv. (Klarar alltså ej av par som helt sitter ihop.)
Okej, that's my story. Och jag är helt övertygad om att du också kommer träffa nån som du känner så för Linn. Som Stambyte sa; plötsligt händer det.
Kram!
Mary: Fint!
Omomigen: har inte läst, lägger till i listan direkt. Älskar boktips!
inte skyldig: jadu, hur vet man? Jag vet inte. Du, om du hittar en bra chicklit får du gärna hojta. Det var ett tag sen jag hittade en bra nu.
anydaynow: åh! tack för att du delar med dig!
För min del var det att jag gick omkring med samma känsla i magen som precis innan man åker på semester. Du vet, man liksom går och vill komma iväg. Vår relation kändes som en resa man ville skulle börja, hela tiden. Inte så att jag inte var nöjd med vad vi hade och längtade efter mer, utan snarare att det bästa låg framför oss. Annars har mina förhållanden alltid peakat efter ett halvår och sen har det varit nedförsbacke därifrån. Det är det som är annorlunda den här gången och jag hoppas att den känslan hänger kvar längre, länge.
Han är ju inte min ännu, men jag vill, vill, vill.
http://skitskaskitha.blogspot.com/2010/12/en-till.html
Skicka en kommentar