tisdag, januari 18

Lite diabetes till middag, älskling?

Okej att man som vuxen kan välja godis till middag, det gör jag också då och då. För att jag kan. Resten av tiden tänker jag på att det är den här kroppen ska leva jävligt länge till och förtjänar så mycket bättre än fyrahundrafemtio e-nummer. Men jag är vuxen och förstår det själv. Det jag inte förstår är hur man som förälder kan låta sitt barn bli överviktigt. Förutom the obvious att barn är rätt elaka mot varandra så finns ju hälsoaspekten. Att göda sin unge så han eller hon inte kan klättra i träd eller spela inlineshockey eller leka burken är att bestjäla sitt barn från well, barndomen. För vad? Att spara fem minuter vid spisen? Att slippa tjat?

Det här gör mig förutom förbannad väldigt, väldigt förtvivlad.

6 kommentarer:

Anna-Karin sa...

Hear, hear.

emster sa...

håller med,

Fredrik - ordflod.axnet.nu sa...

Amen!

Peppe sa...

jag kommer att ha probme med min för övrigt fantastiska (och trådsmala) mamma som redan nu vill mata socker i Vid.

Lfthmn sa...

Håller med!

Men har du tänkt på att sällan tjocka barn har smala föräldrar och tvärt om? Jag tror inte att det är en tillfällighet.

Linn sa...

så bra att vi är fler som tycker såhär.

Peppe: ujuj. Mammaviljan. Ser ej fram emot dagen jag har ett kiddo som mamma bara ska 'skämma bort lite grann. Det är väl inte så farligt?'

Skrållan: Det är ju svårt att undgå det sambandet. Men om man är överviktig själv så borde man väl egentligen vara ännu mer intresserad av att se till att ens barn undviker samma fälla. För att inte tala om att man borde vilja vara hälsosam för sina barns skull?