Me me me

Ibland tänker jag på vem jag är och varför det är så och om jag är den personen i verkligheten som jag verkar vara i skrift och vad det här med bloggar har gjort med mig. Och jag kan helt ärligt säga att bloggarnas intrång i mitt liv har förändrat helt sjukt mycket. Framförallt eftersom jag alltid har varit en sån där person som liksom aldrig talar om mina problem eller nojjor eller ledsamhet. Och alltid har trott att det bara är jag som är sådär knäpp och löjlig.

Sen kom bloggarna och då helt plötsligt blev det så himla tydligt att alla tänker så. Att alla har sina små stötestenar och sina nojjor och att de så många gånger hänger ihop med mina egna. För några år sen skulle jag aldrig nånsin ha pratat öppet om att jag kände mig ensam, eller hade söndagsångest, eller trodde att någon hatade mig. Nuförtiden fläker jag väl ut mig mer än vad jag någonsin gjort förut och det känns så förbannat renande.

Mitt nyårslöfte till 2009 var att öppna mig mer och släppa på den där skyddsmuren och jag det var då jag liksom smygstartade lite med en blogg som ingen jag kände visste om. Och nu är det en så naturlig del att spy galla över livet så det har spillt över till mitt verklighetsjag och jag kan vakna upp mitt i en mening och tänka att jag aldrig hade sagt dom här sakerna för ett år sen. Och ju mer man pratar om dom där jävla nojjorna, desto färre blir dom. Eller färre och färre, dom blir iallafall mindre betydelsefulla. Eller så blir dom till en rolig historia som tar bort udden ur känslan så det som liksom var litet och hårt nu bara är lite mjukt fluff i ett hörn som kommer fram på bakfyllan. Och alla vet ju att bakisångest inte är riktig ångest.

Jag vet inte var jag vill komma med det här förutom att jag tror att det här med att skriva av mig faktiskt har gjort mig till en bättre person.