måndag, januari 25

Om livet

Jag var på promenad med min kompis som förlorade sin förälder här i julhelgerna. Vi har inte setts på kanske fem år, men det kändes som en vecka. Första gången vi träffades tror jag att jag var tretton år. Det är tjugofem år sen i år. Jag har tänkt jättemycket på honom från och till, men livet har hänt oss båda och det har inte blivit av. Men jag kände igår att han har saknats mig. Vi var ute i över tre timmar (varav en stående i min trädgård) och min stegräknare i telefonen sa trettontusen steg och tio kilometer när vi var klara. Vi pratade om livet, och allt som hänt sen sist, och vi pratade om döden. Den förlamande jävla döden. Sen pratade vi om barn och deras inneboende livsglädje och förmåga till acceptans. Hur mycket dom förstår och hur dom på nåt sätt accepterar situationen på ett annat sätt än vuxna. Kanske för att dom är så otroligt i nuet? Att dom kan skapa en sån där tsunamivåg av sorg med en enkel fråga och samtidigt vara livbojen som ser till att man hittar upp till ytan och får dra ner luft djupt i lungorna. Det går liksom inte att gömma döden för barn. Dom frågar tusen frågor och försöker förstå och sen skiftar deras fokus mot nåt annat som är lite mer greppbart som är här och nu. Kan vi lära oss nåt av det som vuxna kanske? 

Mina barn är liksom LIV förkroppsligat. Dom vaknar varje morgon och längtar efter den nya dagen. Allting KAN vara ett äventyr om man bara vill osv. Som vuxen som ädnå behöver förhålla sig till typ tider och möten och sånt är det ju sjukt irriterande ibland, men man måste ju ge dom att dom är bra på att leva livet.

Just nu lever jag livet med tusen möten och uppstart av tre projekt och som toppen på kakan så har jag fått nåt så fjantigt som hälsporre. Det gör ont så INI och vi kan även konstatera att man absolut under inga omständigheter ska gå en mil om man har begynnande problem med ont i hälen. Jag kunde knappt ta mig runt här hemma igårkväll och nu sitter jag med Ellens himla snutte rullad runt foten så jag kan slippa trampa på hälen när jag sätter ner foten. Nu börjar mitt nästa möte hej!

1 kommentar:

Emma sa...

Fint beskrivet kring hur barn är! Alltid peppade. Jag hade ett par skor som gav mig hälsporre. När jag bytte dom så försvann det!