måndag, november 26

Ph, nu kom jag på ytterligare en grej jag tycker är problematiskt: insamlingar till privatpersoner. Typ x har cancer och det finns en icke-medicinskt godkänd metod utan uppföljning i x-land. Tyvärr kostar den 2 miljoner eftersom svensk vård inte testar helt oprövade kort/bedömer utfallet svart. Vi hjälps åt! Eller som precis nu angående nåns vårdsituation där det finns eventuell (tillfällig) hjälp i Sydafrika.

Jag är inte sur (såklart) på att folk blir desperata i desperata situationer, men att vi åh hur ska jag förklara hur jag tänker? Att vi satsar energi och skapar skyddsnät där folks välvilja och förmåga att be om hjälp/ha ett nätverk är nyckeln? Istället för att kanske lägga energi och tryck på välfärdsstaten att se till att det skyddsnätet är tillgängligt för alla och inte bara dom som har stories som berör. Att den här crowdfunding-grejen, hur välvillig den än är, kanske inte alltid är till det bästa?

Mamma dog i cancer för ungefär 4,5 år sedan och jag kan personligen förstå exakt hur gärna man VILL att det ska finnas en bot och bättring och exakt hur mycket hopp som behövs för att orka med tuffa besked, men också samtidigt: vården och läkarna existerar ju inte för att förstöra eller förkorta liv. I beskedet att inte fortsätta behandla finns ju också en hänsyn till livet som finns kvar. Det är inte alltid vårt hopp, våra behov och vår välvilja förstår det. Det är lite därför, tänker jag, som det finns läkare som faktiskt sätter stopp. Som säger att nej, men vet ni? Det kanske kommer bot i framtiden, men den är inte här än. Fy i jävla helvete vad vidrigt det är att höra det och leva med det, men ibland tänker jag också på alternativet: tänk om mamma hade åkt iväg sina 6 sista månader till andra sidan jorden? Ensam och smärtfull och utan oss. Tänk vad vi alla hade missat då?

Och när det handlar om platsbrist eller läkarbrist eller informationsbrist eller andra brister och vi börjar lita på att våra medmänniskor ska tycka att vi är likeable nog att skänka en slant till så kanske det inte blir en riktig bättring. För specifik individ är det givetvis en toppengrej, men för oss som samhälle? Ska vi inte lösa det tillsammans men utan möjlighet att välja mottagare? Egentligen? Fixa ett samhälle där vi ställer krav nog att se till att folk inte hamnar mellan stolarna. Ett samhälle där LSS inte dras in och mammor och pappor och syskon och fastrar och älskade tas omhand OAVSETT om nån orkar rodda en insamling eller inte?

Och ja, nä, men om vi inte är där då? (Det är vi ju inte) Ska vi ändå ideologiskt hålla i pengarna? Alltså jag vet inte, men kanske hellre lägga fem minuter på att maila en politiker än en femtiolapp i en insamling?


4 kommentarer:

Frida sa...

Åh men TACK för att du sätter ord på exakt mina känslor. Min pappa gick bort för prick 10 år sedan och det är klart det var tufft göra att de gjort allt, men som du säger: är så tacksam för det sista halvåret vi fick tillsammans som inte var en desperat jakt på nån mirakelräddning. Och min värsta mardröm är att Sverige ska bli ett crowdfund-land.

Filippa sa...

Varför kan man inte göra båda? När välfärdssystemet fallerar är det väl fantastiskt att vi-känslan ändå är så stor att man kan få hjälp av ibland helt okända människor. Det om något är solidaritet.

Linn sa...

Frida: <3

Filippa: Jo, men det är klart att man kan. Alla gör ju det dom känner är bra och jag menar inte att neka andra att göra gott, men min tanke är kanske att det inte alltid är det bästa? Att folks generella välvilja och enskilda individers önskemål kanske inte alltid ger bäst outcome. Men såklart också: vem är jag att bestämma vad som är rätt för andra enskilda fall? Men hos mig är det något som skaver med att vi har ett samhälle där det behövs riktade åtgärder från privatpersoner baserade på deras välvilja. Jag vet inte om solidaritet är rätt ord för det. Empati, absolut, men är det så solidariskt att bara hjälpa vissa?

Peppe sa...

Men precis! Tack för att du skrev detta.