måndag, januari 16

Confessions of a mother

Vissa dagar eller stunder eller timmar eller så längtar jag nåt så vansinnigt efter livet innan barn. Alltså LÄNGTAR. SAKNAR. DRÖMMER OM. Så att vi har det sagt: jag älskar mitt barn och önskar såklart inte att just HON ska försvinna, men jag önskar ibland att jag verkligheten var annorlunda. Jag längtar efter att inte ha ett enda bry egentligen. Ingen som är beroende av mig. Ingen som kräver konstant uppmärksamhet. Att sova från tio till lunchtid. Att sova en hel dag. Att eftermiddagssova, förmiddagssova. Att sova alltså om det är otydligt. Att kunna gå ut spontant efter jobbet. Att dricka mer än ett glas vin utan att bli packad. Att komma hem klockan tre på natten. Att äta frukost i timmar. Att käka lunch varsomhelst utan tanke på huruvida det finns plats för barnvagn eller inte. Att se en hel film utan avbrott. Att läsa slut internet. Att bingetitta på serier. Att läsa en bok. Att bläddra i ett magasin och dricka en kopp kaffe och googla fina grejer. Att ha pengar. Att resa. ATT RESA! Att välja kläder baserat på vad jag gillar och inte baserat på vad som är okej om det går sönder/blir fläckigt. Att ha högklackade skor. Att måla naglarna. Att morgonligga. Att mitt på dagen-ligga. Att ligga utan att vara beroende av bebiskarma. 

Typ sånt. Sen får jag JETEDÅLIGT samvete för att jag ens tänker tanken att Ellen inte skulle finnas. Att jag är en skitkass mamma. Att jag inte älskar henne nog mycket. Att jag inte är föräldramaterial. Och sen tänker jag att så är det faktiskt inte. Det är okej att ha ett barn men ändå längta efter frihet. Det är okej att vilja åka på semester med min man och äta middag när vi kan slutföra en hel konversation och ingen kastar mat. Det är okej att vilja vara ifred. Jag älskar inte mitt barn mindre bara för att jag vill vara en egen vuxen person ibland.

På torsdag ska jag gå ut och äta med mina kompisar. Jag ska ha läppstift och måla naglarna och ha högklackat och dricka vin och fyfan vad jag ska njuta.

11 kommentarer:

Johanna sa...

Men herregud, vilken förälder längtar INTE efter det ibland? Ofta. Det ingår! Ha det bäst på torsdag!

Lfthmn sa...

Äsch, sluta nu! Klart man får sakna/längta tillbaka till livet innan barn. Jag kan bli helt besatt av tanken på att leva i ett parallellt universum där jag är singel och kan göra vad jag vill när jag vill men det betyder ju inte för en sekund att jag skulle offra vad jag har för det. Snart är man klar med småbarnsåren och det blir najz.

Evelina sa...

Vår bebis är 3 månader och ibland kommer jag på mig att tänka att detta är väl bara en period som snart är över.
Typ nu har jag mkt på jobbet men sen kommer jag kunna sova ut osv. Och sen kommer jag på att eh nä just det... Det är här för life.
Och det är ju både fint och läskigt.

Klart man längtar efter allt det du skrev! Hoppas du får en fin torsdag!

AnnaH sa...

Ha ha! Du får vänta tills det blir barnbarnsdags! Då kan man både äta kakan och ha den kvar.

Linn sa...

Johanna: Tack! Hojta om du kommer till Stockholm så kan vi dricka öl och prata om hur skönt det är att dricka öl. Hehe.

Lfthmn: hahaha, sjukt bra dröm! Ska drömma samma sak.

Evelina: Haha, RELATEZ. Fast alltså det är ju sant också. Jag kommer ihåg att jag hade väldig ångest när Ellen var typ tre-fyra månader över att spädistiden var förbi och att jag aldrig mer kommer få ha en bebis och bara en bebis. Om vi får fler barn så kommer vi ju alltid också att ha Ellen liksom. Känner mig som en klyscha som ba "åh varför njöt jag inte mer?!" men helt seriöst så var ju livet samtidigt svinkonstigt och allt var nytt och well, ja så.

AnnaH: haha, alltså så länge tänker jag nog inte vänta på att få ett eget liv. Plus ju inget en kan räkna med att hänga upp livet på heller. Det kanske inte blir några barnbarn och då vore det ju synd och skam om jag har gått hela livet och bara längtat efter just det.

Anonym sa...

Eeeesch samvetet pamvetet....Att ha dåligt samvete är inte bara typiskt typiskt traditionellt kvinnligt, det tillhör även något som börjar bli passé och lite gammeldags....old school väl? Dags att sluta! Det får tillhöra föräldrargänget innan oss (typ 70 talisterna ?). Nu har bad moms revolutinen kommit, och det är HELT OK. Det mesta! Man FÅR vara dååålig, det är bara braaaaa (annars blir man utbränd tonårsmorsa med högt blodtryck och bröstsmärtor eller ibs som man får av allt "dåligt samvete" man gått o spänt sin kropp för) Älska dig själv så sprider du härlig energi till lilla grynet också. Kram!

Anonym sa...

Åh vad glad jag är att jag hittat din blogg! Känner på pricken igen mig i ca ALLT! Just nu är jag t ex inne i en period där det enda som håller mig ovanför ytan är fantasier om att jag (någon gång) ska kunna gå ut på nattklubb i slampig klänning -och alla män (ALLA! särskilt mitt ex) ska se mig och tänka ME-OW. Detta innebär ju naturlitvis att jag 1 är en usel mamma 2 att jag är en dålig feminist

Linn sa...

Anonym 1: Jamen så är det ju! Men det är lättare sagt än gjort att översätta tanke till handling. Det är lätt att teoretisera kring att inte ha dåligt samvete, kring hur patriarkatet har skapat kvinnorollen för snäv, kring allt, men eftersom vi också är produkter av samhället där den rollen i allra högsta grad är närvarande så är det inte alltid så himla lätt att frånsäga sig den rollen med självförtroende. Alltså jag VET att jag är världens bästa mamma till vår unge och en helt okej fru till min man och att det är helt okej att vilja vara fucking ifreeeeeeeed lite now and then, men det är liksom så inpräntat att det är fel ("fel") att det iallafall känns ibland. Och istället för att känna mig som en dålig feminist som liksom faller dit och upplever det negativa tänker jag att det väl är bra att vädra det? Att erkänna att ja, alltså jag känner också så här ibland trots att jag vet att jag inte borde pga förlegat. Jag håller dock hundra procent med om att det verkligen inte borde vara så. En nöjd förälder ger tålamod att hantera provet det är att ha barn liksom.

Anonym 2: Åh, vad kul! Härligt att vi kan enas i det dåliga samvetet och gemensamt säga som anonym ovan: Samvete pamvete, ge mamma lite VIN! Var för övrigt på Artipelag och Lars Wallins utställning i helgen (skittråkig, don't go) och där fanns det en massa paljettklänningar och det enda jag kände var JAG VILL HA PALJETTKLÄNNING OCH LÖSÖGONFRANSAR OCH URRINGNING NER TILL NAVELN OCH BLI FÖR FULL OCH HÅNGLA SKAMLÖST IN PUBLIC. Så heja heja slampiga klänningar och MEOW!

Mirijam sa...

Kan meddela att det blir tusen resor med två barn (och ingen avlastning) så passa på att njuuuuut nu medan Ellen är ensam, moahahaha.

Nä men seriöst: alla som inte säger att de längtar efter en sovmorgon och att slippa tänka på logistik ljuger. Jag längtar även efter att bara vara HELT ensam ibland, trots att singellivet för typ 12-13 år sedan var helt vidrigt, men bara känslan av att slippa anpassa sig till någon, inkl sitt livs kärlek, finns ju där ibland. Du är alltså fullt normal och ska genast släppa ditt dåliga samvete!

Mirijam sa...

PLUS: väldigt ofta när Juno väckt mig för trehundraelfte gången en natt så drömmer jag om separation och varannanveckaliv osv VAD SOM HELST BARA JAG FÅR SOVA UT NÅGON JÄVLA GÅNG. Jag tänker att det också är fullt normalt.

Linn sa...

Mirijam: haha, åååh vilket braaaa tips! Att passa på alltså. Och det är klart att det är normalt. Men du vet när en redan är inne i neggotänket så är det nästan lite halvgött att slänga på den extra mammagrejen också. Hehe.