tisdag, januari 10

Blame the mammor!

Det här har legat och pyrt hos mig rätt länge, men jag har inte orkat ta tag i att formulera mig ordentligt så nu skiter jag i det och säger istället NU FÅR DET VARA NOG! Så här åtta månader och tio dagar in i föräldraskapet känner jag att jag är trygg nog i min roll och i vårt barns utveckling för att kunna stå för allt det jag har tyckt innan men liksom inte vågat tycka om eftersom vad vet jag som inte har barn/har ett tillräckligt gammalt barn osv?

Jag pratar om häxjakten på mammor som sträcker sig från sekunden en skrivs in på MVC tills ja inte vet jag? Tills en dör? Den som går ut på att om en bär/har burit en annan människa i sin kropp så ska en tåla precis vad som helst och vara helt perfekt och inte hava några som helst egna behov förutom bebisen. Den som gör att allting känns jävligt läskigt och som gör att i princip alla jag känner på ett eller annat sätt har gråtit ögonen fluffiga av rädsla att inte vara en bra mamma. Den härliga.

Jag är så jävla trött på den. SÅ JÄVLA TRÖTT!

Fiat lyckades vara jävligt på pricken i ett inlägg där det kanske mer var som en bisats, men jag copy-pastear den här eftersom det är så bra beskrivet:

Vi kör ingen strikt metod, typ blw, för alla metoder (och då menar jag verkligen ALLA) som finns kring barn (oavsett vad de handlar om) blir till sekter. Oavsett om det är att sjala barnet, samsova, potträna från första veckan eller något annat som är en ”metod” så blir folk galna. Det går inte att göra lite som det passar, utan man måste göra allt precis rätt hela tiden annars får barnet anknytningsproblem.

Och alltså ja. Jag håller med. Från det jävla amningstjatet och vaginalförlossningspropagandan på MVC med sitt jävla ideal att hålla förlossningen "naturlig" (med sjukt rädda föräldrar som får noll verkligt stöd som resultat) till floden av anknytningshot som följer så fort ungen är ute.

Här är min åsikt angående anknytning: Om vi rent evolutionärt skulle vara programmerade att inte överleva / inte skapa relationer om vi inte blev behandlade EXAKT på samma sätt så skulle arten människa vara utdöd för längelängelängelängelängesen. Och ja, jag vet, världen har utvecklats blablabla, men jag är helt övertygad om att inget barn som är älskat och får mat, ren blöja, värme och närhet kommer växa upp och bli psykopat bara för att föräldrarna inte samsov/bar i sjal/ammade/var hemma tills ungen var femtio. Jag gissar att jag inte behöver förklara det, men så att det blir sagt: jag är alltså inte emot nån av ovan metoder om det funkar eftersom allt som funkar är bra skit men det som är bra skit för mig behöver ju inte nödvändigtvis vara bra skit för nån annan, eller hur?

Som gravid var jag rädd för det mesta. Jag försökte givetvis att inte vara rädd för det mesta och undvek familjeliv et al men det går inte att undkomma mammaskammen om en inte stänger in sig i en källare och aldrig kommer ut och det tror jag faktiskt inte skulle vara så där jättebra för vare sig föräldrarna eller barnet. Följaktligen var jag livrädd för att göra nåt fel med mitt barn och eftersom vår resa utanför livmodern började med att Ellen låg på neo med sladdar överallt och jag blev sydd på operation efter 72 timmars förlossning och efter det var så trött så jag bara orkade hålla henne i tjugo minuter innan jag blev upprullad på rummet där jag och Andreas sov som två döda hela natten medan hon låg ensam på en varm handduk (seriöst, SNYFT STACKARS MITT BARN) så började jag SÅKLART med känslan att vi hade fuckat upp henne fo life. Att jag inte klarade av att hitta styrkan att amma gjorde väl inte direkt saken bättre. Här måste jag göra en liten passus och säga att personalen på BB på SöS på NOLL sätt skammade oss på nåt sätt, men bara grejen att WHO's tio budord om amning satt på mjölkkylen där en hämtar ersättning säger väl sitt. Det här battlade jag med i månader tills det Andreas tröstade mig med hela tiden änt-lig-en föll på plats: Hon mår ju jättebra Linn. Du är inte en dålig mamma. Hon älskar ju dig. Och ja tamigfan, hon älskar mig.

Hon älskar mig trots att hon aldrig har fått smaka på en droppe bröstmjölk. Hon älskar mig trots att hennes pappa har tagit hela nätter sen hon föddes och trots att jag gick tillbaka och jobbade när hon var sex månader. Hon älskar mig trots att vi aldrig har samsovit (ok. ljug nuförtiden sover hon rätt ofta i vår säng pga kryper dit själv), trots att jag aldrig har använt en bärsjal, trots att vi säger nej när hon gör saker hon inte får. Hon älskar mig så mycket att hon vaknar på natten, viskar mamma! och kryper över till mig för att borra in näsan i min kind. Jag kan också passa på att meddela att hon alltid har sovit bra, inte verkar ha några allergier trots genetiken för det, äter all mat vi lagar och inte är ett uns efter i sin utveckling. Barn som ej ammas blir alltså inte måndagsexemplar mer än andra barn.

Så istället för att blamea andra för hur dom gör/inte gör så vill jag istället att vi sprider det här: Du kommer bli en jävligt bra förälder. Den bästa föräldern ditt barn kan få, faktiskt. Så länge barnet har dig och du älskar hen och gör det som är bäst för er så kommer ditt barn må bra. YOU CAN DO IT!

10 kommentarer:

Anonym sa...

Så sant. Det finns ju nåt som heter "good enough parenting". Och den nivån ligger en rejäl bit under det man skulle kunna tro om man har typ Familjeliv som mall, där barnmisshandel är detsamma som egen säng till barnet eller ersättning. Eller gud förbjude: ersättning som komplement till amningen! Jag vet få föräldrar som ligger under den nivån... och då är det ändå mitt jobb att ta reda på om de gör det (socialsekreterare). Som om inte det dåliga samvetet föds samtidigt som barnet i alla fall! Man gör så gott man kan och det räcker banne mig hela vägen nästan alltid!

Johanna sa...

Håller helt med, gott föräldraskap handlar SÅKLART inte om alla de här detaljerna kring olika rutiner. En kompis visade mig en sån där sjalgrupp på facebook (i "kollahärvadsjukt"-syfte alltså!) och jävlar vad besatta folk var? Alltså det är ju helt okej att hitta en grej man gillar mycket och att vilja tipsa andra, som bärsjal tex om man nu gillar det (själv provade jag en gång och orkade aldrig mer knyta det jävla tyget?), men folk skrev ju liksom långa haranger om hur "deformerade" bebisens ben kunde bli om man satte den i en Baby Björnsele? (Sån som vi hade eftersom vi fått den av våra grannar. Nils har noll procent deformerade ben, lovar!)

Alltså fölk.

Linnea i Colorado sa...

<3

tankarochvardagslunk sa...

Min sjuåring brukar säga till mig:
"Mamma, du är den bästa mamman för mig!"

Idag utvecklade hon det:
"Du är min bästa mamma, fast jag har ju bara dig. Men du är bra. Ibland är du dålig, men mest är du bra. Jag älskar dig mamma!"

Hanna sa...

WORD!

blåmesen sa...

Det här med att bli förälder verkar så sinnessjukt läskigt? Jag borde antagligen bara... sluta med Internet, redan nu, för att eventuellt kanske någon gång i framtiden våga. Har nätt och jämnt hämtat mig från när jag skulle byta preventivmedel för ett drygt år sedan, för barnmorskan säger liksom så lite att man blir misstänksam, och Internet är sedan så fullt av folk som har hemska upplevelser av det ena eller det andra att man till slut bara: men fine! Jag får väl sluta ligga då. Eftersom inget annat funkar.
(Internet är också fullt av fina människor som t ex du. Heja dig!)

Fiat sa...

Hundra procent ja till det här inlägget <3

SARA sa...

Hear hear. Jag har faktiskt brottats med nästan noll dåligt föräldrasamvete vilket jag förstås är väldigt tacksam över. Känner mig som en supermamma och är övertygad om att jag gjort himla bra val och strategier och grejer för – och det här är viktigt – MITT barn.

Själv tillbringade jag mina första fyra-fem månader i livet på barnhem där en, enligt min mamma, matades genom att någon lade en nappflaska med någon slags ersättning bredvid en på kudden(!). Inte för att jag tycker att det låter optimalt på något vis, nä rätt sorgligt är det ju, men det blev folk av mig med. Utan allergier till och med! Och utan anknytningsproblem. Livet alltså! Works in mysterious ways

Anonym sa...

Har en 9 mån liten parveltjej. Vi var också på neo, på huddinge och sös. 25 dagar tog det för pyret att bli frisk! Sen följde ett par månader då jag bara kände mig förvirrad och som en kass morsa och tänkte "hjälp förlossningsdepp??". Och mvc ljuger: vissa barn KAN INTE AMMA. Punkt. Mitt vägrade och det vart pumpande i4 mån för mig...men jävlar vad dom var jobbiga med amningen när vi var på sjukhuset. Nu är det mkt bättre med tillvaron som tur vad, hösten vart urmysig. Men jag blir TOKIG på ALLT ganska OFTA. Tex äter hon inget nu pga tänder, extremt frustrerande just nu. Jag har alltid gillat äldre barn(jobbade inom fritids ett tag, och kände att småttingarna var mer jobbiga). Så jag tror mig vara en sån där som tycker att småbarnsperioden är ganska URJOBBIG. Och det värsta som finns, som förvärrar allt är just andra tyckande mammor som kommer med kommentarer som "varför ens skaffa?" eller "man får väl TA I DÅ"....jag torr bara att dom måste ha känna sig bättre än andra...?

Linn sa...

Anonym: Alltså jag känner så stark winning på att få medhåll från en person som jobbar med att bedöma vad som är viktigt på riktigt.

Johanna: Haha, åh gud. Hade förmodligen kastat selen och ungen i rent vredesmod om jag hade provat sjal pga det finns ingenting som gör mig så VANSINNIG som döda ting som inte gör som jag vill. Är lite lik min mamma där, Lex mamman som kastade en mjölpåse i väggen för att brödet blev fel. Ellen verkar fö inte heller ha deformerade ben så heja babybjörn!

tankarochvardagslunk: Hon är bra smart ditt barn alltså!

blåmesen: Nej men åh. Det ÄR läskigt och det ÄR jobbigt och i ett annat inlägg som du kanske ska hoppa över ska jag skriva lite om exakt hur kasst en tänker ibland, men det är också alldeles alldeles alldeles underbart. Livet blir helt annat, klyschigt men sant. Vissa jobbiga saker som fanns innan bara försvinner i en MEN HERRREGUUUUUD VAD OVIKTIGT JAG HAR JU MIN PERFEKTA BEBIS-bubbla och andra tillkommer. Däremot, och det här är mitt egentligen enda riktiga tips/förmaning, är det livsviktigt att stänga av all input som inte känns som att den hjälper. T ex LÅT BLI GOOGLE. Byt barnmorska om du inte känner att du får stöd/hjälp/mår bra. Acceptera inte att nån annan dömer din kropp och ditt sätt, byt ut den personen isåfall. Jag väste jävligt förbannad till en undersköterska på förlossningen "tar du i mig på det där sättet en gång till så åker du ut härifrån" t ex. OCh välj vilka andra du vill ha råd av. En kompis, en mamma, en barnmorska, en främling bara det känns bra i magen. Du behöver pepp, inte depp.

SARA: Gud vad härligt! Jag har väldigt ofta också extremt bra självförtroende och är helt hundra på att det jag gör är det som är bäst för just vårt barn. Men dåliga dagar och framförallt i början så hade jag ju liksom inte lärt mig Ellen och då kändes det hemskt.

Och det låter ju hemskt sorgligt med barnhem och flaska bredvid kudden men oerhört fint att du har en så fantastisk familj och att allt blev så bra!

Anonym: Jag blir så förbannad när jag läser det du skriver så jag typ vill ringa och skrika på folk. VARFÖR är det så jävla mycket viktigare med amning när det finns ett alternativ som funkar precis lika bra? Har tänkt jätteofta att jag är HELT SÄKER på att amningshetsen leder till förlossningsdepressioner i många fall. Heja dig som orkade pumpa ändå och vad skönt att det blev bättre! och hear hear på tokigheten. Ellen har slutat sova på nätterna och vaknar varannan timma och vill äta. WHAT'S UP WITH THAT? Och andra mammor, för det är alltid mammor faktiskt, som tycker neggiga och dömande grejer bara för att en inte tycker att det är rosa moln och gullegull att vara hemma kan dra åt helvete tycker jag.