Med ögonen öppna är världen inte så jävla vacker

Innan jag flyttade till Melbourne jobbade jag på bank, var nyutexad ekonom och dessutom bara 22 år. Jag var rätt hård, förutom när det gällde barn. Barn har alltid varit min svaga punkt. Jag tittade på nyhetsmorgon och aktuellt, läste GP, DI och DN (och Aftonbladet för skvallret). Man kan säga att jag var rätt up-to-date med nyhetsvärden och samhället i allmänhet.

Sen flyttade jag till Australien. Där jag de första 2 månaderna ägnade tiden åt att förstå vad dom sa. Att lägga ner större möda på vad det faktiskt betydde gjorde jag inte. Att australiensisk teve dessutom bara sänder inhemska nyheter och i undantagsfall kanske inkluder något sydasiatiskt land, om nyheten handlar om en aussie, hjälpte väl inte till att hålla intresset uppe. När jag och Jennie sen skaffade vår egen lägenhet valde vi bort teven. För att bygga upp ett nytt socialt nätverk gäller det att träffa folk. Så vi valde barer och parker och stränder istället för teven. Vi hittade en teve på gatan strax innan fotbollsvm, men den kunde bara sända sportkanalen SBS, och detta enbart i blått eller grönt. Internet hade vi bara om vi satt mitt på hallgolvet och sniksurfade på grannen.

Med tiden blev jag lite hjärntvättad och tänkte väl inte så mycket på att det existerade en värld utanför Australien. Visst läste jag lite bloggar och kikade in på aftonbladet every once in a while, men då hade jag redan börjat få skygglappar. Jag använde min energi till att titta inåt istället; på vem jag var, hur jag var, varför det var så och vad jag kunde göra för att jag skulle bli en bättre människa på den lilla nivån. Jag vände ryggen åt världsproblematiken och fokuserade på vad jag kunde förbättra direkt istället. Hur jag kunde vara en bättre vän eller jobbarkompis eller medmänniska. Så jag sket i alla deprimerande nyheter.

Sen flyttade jag till Sverige och världens bästa nyhetsflöde. Sen i december har jag konsekvens bytt kanal eller rum när nyheterna påannonseras. Jag tittar bara på streamad teve på nivån mat, skvaller och glada husbyggen. Den enda dokumentär jag har sett är Britneys For the record. Allt annat har gjort mig totalt sänkt.

Den senaste veckan har jag börjat lusläsa morgontidningarna, titta på nyhetsprogram på teve och leta intressanta dokumentärer. Enligt medierna verkar världen bara vara skräp. Jag gråter mig igenom varje krigsklipp, inzoomning på svältande barn och familjetragedi.
Och jag känner mig så jävla maktlös.