tisdag, oktober 23

Nils 1 år!

(Okej, det är kanske typ en vecka försenat men vi kan säga att jag var upptagen med att fira?)

GRATTIS ÄLSKADE BARN! Gud vilken tur vi hade som fick dig! Jag har tänkt jättemycket på när du föddes och hur härligt och fint och tryggt och glatt och allt annat som är ljuvligt. En sån kontrast från din systers födelse på alla sätt och vis. Inte bara förlossningsförlopp och metod men liksom hela grejen? Det var så mycket lättare att bara bli någons mamma, din mamma, än att också samtidigt bli en Mamma. Att liksom redan vara någons mamma gjorde att jag direkt blev din. Så var det inte med din syster. Då hade jag svårt att sätta mig in i själva konceptet men den vägen var så att säga reda plöjd så allting med dig var så självklart. Kärleken. Hanterandet. Gullandet. Inte för att något av det var speciellt svårt för herregud vilken exemplarisk bebis du var; glad och nöjd jämt och äääääääääälskade att gosa. Du älskar fortfarande att gosa nästan mer än nånting annat, helst med din syster men i brist på förståelse för det duger både jag och din pappa. Och morfar. Som du älskar din morfar. Det är så himla fint att se!

Du var lite gnällig där mellan sex och nio månader när du vägrade knäcka rörelsekoden och mest satt nånstans och gnällskrek för att du hade förstått att det går att förflytta sig men inte kunde själv. Allas liv blev mycket lättare när du lärde dig krypa i mitten av augusti och sen var det som att någon hade tryckt på en knapp för drygt två veckor senare gick du för första gången och nu springer du omkring som du aldrig har gjort annat. Bebisbarnspring förresten, kanske det gulligaste som finns? Du förföljer Ellen om hon är hemma. Dit hon går, går du. Du är kanske en smula hårdhänt i dina kärleksförklaringar men oftast är du nöjd med att bara vara bredvid henne och pilla med ditt. Ibland får jag och din pappa kanske en kvart själva i vardagsrummet medan ni leker i ert rum. Jag njuter av det men vill helst bara stå och kolla på er för HERREGUD MITT HJÄRTA vad fina ni är.

Du är inte speciellt förtjust i mat, min son. Eller du var det innan du fick allergi/överkänslighet och kräktes en massa. Sen dess är det en låååååångsamt sluttande uppförsbacke mot att få i dig en rimlig mängd mat för din ålder. Ja, alltså du gillar ju som tur är fortfarande mjölk och gröt så du svälter inte direkt. Just nu vill du (såklart) bara äta själv, men bara kex och spagetti och yoghurt så ja nä vi får väl se om du kommer kunna äta ordentligt när du börjar på förskolan i januari? Just det, din pappa är hemma med dig på dagarna nu. Jag längtar efter dig alltid alltid alltid (men det är lite skönt att få prata i hela meningar i normal samtalston).

Du är en himla skojig liten figur, Nils Arvid. Du kan skämta och spexa och har jättelätt till skratt. Och till ilska. Du är så att säga din mors son. Din pappas gener verkar inte vara så starka när det kommer till humöret men vi får väl se om det kanske ordnar upp sig när ni blir äldre? Du har börjat komma och hämta oss och peka när du vill ha någonting. Du säger mamma och pa-pa och såklart ENNEN! och ta-ta (tack tack) och EEEJ! (hej) och visar med handgest mot munnen när du vill ha nappen och plutar med läpparna när du vill ha något att dricka (precis som med din syster introducerade vi glas tidigt). Du förstår väldigt mycket av det vi säger till dig och vet precis när du gör nånting du inte får. Då kollar du på oss och sen skrattar du massor. Just det, du kan ett tecken för bus också; du skakar på huvudet fram och tillbaka (efter din systers lek "kattbus" som går ut på att skaka på huvudet så håret flyger). Imorse skrattade du för första gången åt ett tv-program. Ett där två fordon krockade med varandra för övrigt. Det bästa jag vet är att komma hem till dig och bli överöst med pussar och kramar och skrikskratt. Tänk att jag kan göra dig så glad? Jag hoppas jag kommer kunna det länge länge länge till.

Min älskade, älskade, älskade, älskling, vad jag avgudar dig! Du är det finaste jag har och mitt livs finaste pusselbit. Jag älskar att vara en familj med dig, din syster och din pappa. Jag hoppas du känner det.

Inga kommentarer: